Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Magelhaens sund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana tillfällen brukade Daisy stanna nere hos modern och vara
sköterska, sällskap och vän åt henne, men så snart hon kunde komma
upp på däck, visade hennes muntra prat med Mikael och mig, att
hennes hjärta var lika barnsligt som någonsin.
Vi tre hade blifvit goda vänner, och Daisy njöt af att ligga på
däck med hakan stödd i händerna och lyssna till Mikael och mig,
när vi pratade om de äfventyr och nöjen, som väntade oss, då vi väl
voro framme.
»Jag skall följa med dig, Jack, när du går ut och jagar»,
brukade hon säga.
»Skall du?» frågade jag skrattande. »Du skall gå i skolan som
alla små snälla flickor.»
»Då skall jag bli en elak liten flicka», brukade hon säga; »jag
skall klä ut mig till gosse och följa med dig. Du skall ta mig med,
hvart du går. Det skall du allt få se.»
Stackars Daisy! Föga anade hon, hur hennes skämtsamma
profetia skulle gå i fullbordan.
»Är din mor bättre nu, Daisy?» frågade jag, när hon satte sig
i mitt knä.
»Ja», svarade barnet, »men hon har tänkt mycket på far. Det
gör hon alltid, när det blåser hårdt, och det kommer henne att gråta.»
»Hvad har blåsten med det att göra?» frågade jag.
»Jag tror, att det är därför att far drunknade», sade Daisy, »och
när hon hör vinden tjuta och vågorna slå mot fartyget, kommer
hans död för henne. Jag var bara åtta år gammal, när vi seglade
till England, men jag kommer mycket väl ihåg far. Det var en stor,
stark karl, alldeles som du, Jack, endast litet gröfre och med långt
brunt skägg. Hvar kväll, när han kom hem från sitt arbete, brukade
han komma in i barnkammaren och leka med mig, tills jag skulle gå
i säng. Han tyckte så mycket om att segla, och för ett år sedan var
han en kväll ute på bukten vid Valparaiso, men kom aldrig tillbaka.»
»Var han alldeles ensam?» frågade jag.
»Ja, han hade en liten båt, som han kunde manövrera själf.
Han hade trefligast då, brukade han säga. Men den där kvällen
måtte något ha händt, ty han. kom icke tillbaka, och dagen därpå
fann man båten alldeles krossad, och det troddes, att han blifvit
öfverseglad af något fartyg. Men far hördes aldrig af.»
»Så sorgligt. Det är inte att undra på, att din mor tar det
så hårdt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
