Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Magelhaens sund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp i vanterna. »Om kapten får se dig där uppe, sätter han dig på
vatten och bröd.»
»Gör han?» sade Daisy skrattande. »Det får han, om han vill.
Kocken och jag äro goda vänner.»
»Du lilla markatta», började jag, då ett hvinande ljud plötsligt
nådde mitt öra. Samtidigt hvisslade herr Simcox i sin pipa, och
besättningen rusade till från alla håll — en stormby var öfver oss lika
hastigt som på morgonen.
»Daisy», ropade jag, då fartyget krängde, »håll dig fast! Hvad
du än gör, försök inte att komma ned.» Och jag rusade öfver däck
för att klättra upp efter henne.
Om Daisy börjat klättra ned, innan byn kom, eller hon
förlorade sitt tag, kan jag icke säga, men då jag skyndade till hennes
undsättning, hördes ett skrik öfver vindens tjut; i nästa ögonblick
slungades hon långt ut från fartyget, och jag såg henne försvinna
bland vågorna.
Lyckligtvis hade jag ett par lätta smärtingskor på mig; i ett
ögonblick voro de och min rock afkastade, och knappt tio sekunder
sedan barnet fallit öfver bord hoppade jag i efter henne, i det jag
uppgaf ett högt rop om hjälp.
Jag var en god simmare och hade snart fått syn på Daisy, som
kommit upp till ytan igen, och just som hon höll på att sjunka för
andra gången, fick jag tag i henne. Hon ansträngde sig till det
yttersta att slå armarna omkring mig, men jag höll henne på afstånd
och ropade: »Håll dig stilla, Daisy! Håll dig stilla, annars dränker
du oss båda!»
Så snart Daisy hörde min röst, blef hon lugnare. »Det var
rätt», sade jag. »Lägg din händer på mina axlar, medan jag simmar
till fartyget med dig.»
Daisy gjorde, som jag sagt, och jag simmade med min lätta
börda, öfvertygad, att jag skulle få se fartyget lägga bi och en båt
sättas ut för att ta upp oss. Men till min stora förvåning fortsatte
Pizarro och svängde just om en udde, bakom hvilken hon försvann.
Mitt mod sjönk, när jag såg detta. Var det väl möjligt, att de
tänkte öfverge oss? Men jag hoppades åter, när jag öfvertänkte
sakernas verkliga ställning. Det var klart, att ingen lagt märke till
vårt försvinnande vid den förvirring, som uppstod, när byn kom.
Efter några minuter skulle man helt säkert sakna oss, och en båt
skulle sättas ut för att söka efter oss. I förtröstan på detta simmade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
