Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Magelhaens sund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag vidare utan ansträngning, ty byn hade gått öfver, och jag visste,
att vågorna snart skulle lägga sig.
»Kan du härda ut en stund till, Daisy?» frågade jag.
»Ja, men är jag inte tung för dig?»
»Tung?» sade jag skrattande. »Jag känner knappt, att jag har dig.
Sparka duktigt, så att du håller dig varm. Snart ha vi nog båten här.»
Men en kvarts timme förgick och åter en, utan att någon båt
syntes till. Bördan, som jag i början skrattade åt, kändes allt tyngre,
under det att vattnets kyla äfven började inverka menligt på mig.
Med tanke på de förskräckliga följderna, om jag skulle få kramp,
sade jag:
»Vi skola simma till stranden, och där kunna de lika lätt finna
oss, när de komma.»
»Om de någonsin komma», sade Daisy och sväljde något, som
lät som en snyftning.
»Naturligtvis komma de», sade jag gladt, »och om de inte göra
det, skola vi bli patagonier och jaga lamadjur.»
»Fånga dem, menar du, och rida till Valparaiso på dem»,
sade Daisy skrattande.
Jag styrde kurs mot en liten vik på patagoniska sidan, där jag
ämnade landa. Solen höll på att gå ned, och klipporna lyste röda
och gula i dess strålar. Jag hade emellertid ingen lust att beundra
all denna prakt, ty det var stark motström, jag fick allt svårare att
andas, och kylan i mina lemmar ökades.
Vi kommo stranden allt närmare och närmare. Femtio alnar
till, och vi skulle vara där. Fyrtio! Trettio! Min andhämtning blef
allt hastigare, och min puls slog så hårdt, som om den skulle sprängas.
Tjugo! Det började bli dimmigt för mina ögon, så att jag icke kunde
se stranden, men jag simmade blindt vidare. Femton! Daisy blef
allt tyngre, och hennes händer tycktes trycka mig ned, ned.
Plötsligt var det som om bördan aflyftes, en häftig smärta genomilade mig,
och med en svag suck sjönk jag som en sten till bottnen.
Det var icke mer än fem fot djupt, men till följd af kramp
var jag liksom förankrad vid bottnen.
»Gud vare lof», kommer jag ihåg, att jag tänkte, »att vi äro
så nära stranden! Daisy kan säkert nå den!» Då kände jag, hur fingrar
grepo tag i mitt hår, och på ett märkvärdigt sätt kände jag mig
dragen genom vattnet; just som medvetandet yar nära att öfverge
mig, kom mitt ansikte öfver vattnet, och efter några djupa andetag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
