Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Magelhaens sund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allesamman på fartyget från kapten ända ned till kajutvakten ha
tjutit efter er, och nu då vi trott er dricka te med hafsnymferna, finna
vi er här, springande omkring som ett par patagoniska fölungar
utan en enda tanke på oss stackare, som hållit er för döda. Jag
riktigt blygs för er, ja, det är hvad jag gör. Men Gud vare lof i
alla fall, att vi återfått er friska och krya.»
»Amen till det», sade herr Simcox, »ty det hade vi bra litet
hopp om. Ni måtte vara en stark simmare, herr Brook.»
»Någorlunda», svarade jag, »men här är hjältinnan för dagen»,
och jag berättade hvad Daisy gjort.
»Bra, liten!» ropade Mikael och klappade Daisy.
»Men när saknade ni oss?» frågade jag.
»Inte förrän vi kastat ankar», svarade herr Simcox. »Fru
Revel kom upp på däck för att titta efter Daisy, och då —»
»Och då började oron», afbröt Mikael. »Vi funno dina skor
och jackan, och då blef det uppståndelse! Kapten måste till sist låsa
in fru Revel i hennes hytt.»
»Stackars mor!» sade Daisy.
»Man borde säga stackars Daisy i stället», fortsatte Mikael.
»Jag skulle inte vilja vara i era kläder nu för all potatis i Irland.
Kapten kommer att slå er i bojor under återstående delen af resan,
så att ni inte råka ut för något nytt äfventyr. Så där — nu äro
vi ju framme.»
En sådan uppståndelse det blef, när vi åter bestego Pizarros
däck! Det glömmer jag aldrig. Men slutet blef, att Daisy och jag
gingo till sängs och fingo litet varmt och starkt i oss för att mota
förkylning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
