Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. En storm och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därefter mojnade vinden, som om den var belåten med detta
förberedande utbrott.
Vi hade emellertid knappt hunnit hämta oss från vår skrämsel,
förrän ett våldsammare utbrott ägde rum. Vinden tjöt och vrålade
som ett såradt djur, fartyget vräktes åter på sidan, vattnet spolade
öfver däck och ryckte bort babordsbåt från däfvertarna.
Besättningen ropade, att vi höllo på att sjunka, men i detta
fruktansvärda ögonblick kände jag ingen fruktan, så hänförande var det
vilda, storslagna sceneriet. Sjöarna skummade och vräkte, och molnen
jagade hvarandra, under det att stormen tjöt som en hop lössläppta
afgrundsandar — det var en hemsk tafla men så storslagen, att den
bannlyste alla tankar på personlig fara.
Och medan fartyget arbetade i den svåra sjögången, skyndade
Mikael fram till mig, klädd i oljedukskläder från hufvud till fötter.
»Hvarför går du inte ned?» skrek han i örat på mig. »Du
kan inte göra någon nytta på däck.»
»Jag vet det», svarade jag. »Det är skamligt, att en så stor
oth stark karl som jag står här sysslolös af pur okunnighet. Men
jag stannar hellre kvar, skådespelet är storartadt.»
»Det blir värre, innan det blir slut», skrek Mikael, när han
gick. »Lycka till!»
Det knakade i fogarna, och segel och tåg spändes till det
yttersta. Jag kröp fram till den plats, där kaptenen stod.
»Förr eller senare kommer något att gå», hörde jag honom
säga till styrmannen. »Hon kan aldrig stå ut i längden på detta vis.
Ja, jag tänkte det. Där gick det första!»
Medan han talade, slet sig fockmärsseglet från liket och flaxade
likt en stor sjöfågel.
»Gud vare lof, att det inte var storseglet», sade kaptenen. »Håll
upp i vind, styrman.»
»Rodret hårdt i lä!» skrek styrmannen. Rorgängaren åtlydde
befallningen, och det såg ut, som fartyget skulle manövrera bra, då
det plötsligt gjorde en läöfverhalning, och både fockmasten och
storbramstången brötos af.
»Nu är det ute med oss», tänkte jag i min oerfarenhet, men
nu red fartyget lättare på vågorna, och att döma efter kaptenens
anmärkningar till styrmannen, såg han snarare belåten ut än motsatsen,
som om han icke brydde sig så mycket om förlusten, nu då Pizarro
icke längre krängde som förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
