Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. En storm och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudet. »Du kan vara säker på att jag kommer till dig, så snart
det blir någon verklig fara. Och nu måste ni båda äta kväll med
mig. Det är inte mycket att få men skall väl ändå hindra oss från
att hungra.»
Sedan vi slutat vår enkla måltid, gick jag åter upp på däck och
stod en stund, betraktande matroserna, som höllo på att kapa de tåg,
som höllo de afbrutna masterna kvar. Kaptenen kom fram till mig
och sade:
»Gå ned och lägg er, vi reda oss bra.»
»Tror ni, att vi gå igenom det här?» frågade jag.
»Ja, jag hoppas det», svarade han. »Båten är bra, men jag tror,
att vi skola vara att godt stycke ur kursen, när stormen lagt sig.»
Jag var så trött, att jag trots fartygets rullningar sof som ett
murmeldjur. Jag insåg emellertid, att det var omöjligt att ligga på min
brits, och därför sträckte jag ut mig mellan ett par madrasser på
golfvet, och när det dagades, sökte jag upp stewarden för att höra
hvad han kunde bjuda på till frukost. Det var naturligtvis omöjligt
att göra upp eld i köket, men vi lyckades finna litet sprit och värmde
upp litet kaffe åt fru Revel och Daisy, öfver hvilket de blefvo mycket
tacksamma. Själf drack jag ett par koppar, stoppade en handfull
skorpor i fickorna och gick upp på däck.
Den syn, som tedde sig för mig, var verkligen hemsk.
Fartyget krängde fortfarande, vind och vågor kämpade ännu våldsamt,
och himmeln var mörk och dyster. Åskan rullade i fjärran, och
då och då flammade en blixt på afstånd och gick i långa
sick-sack-linjer från himmelen till hafvet. Medan jag stod och betraktade
ovädret, kände jag en hand på min axel, och när jag vände mig om,
såg jag Mikael bredvid mig.
»Du har ett bra tillfälle att få se naturkrafterna i fullt utbrott
nu», sade han.
Jag förstod, att han måste ha skrikit detta i örat på mig, men
det hördes knappt hårdare än en hviskning. »Skola vi öfverlefva
det?» skrek jag.
»Var inte rädd för det», svarade han. »Hon lyder styret bra,
och så länge hon gör det, är det ingen fara; men hvart vi komma,
det vete gudarna, ty så som vi nu drifva, skola vi långt förr se
Sandwichöarne än Valparaiso.»
Dagen gick, natten föll på och tillbringades på samma
obekväma sätt, men när jag steg upp ur min bädd på golfvet tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
