Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. En storm och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De skola komma tillbaka till oss, Micky», sade jag, ehuru jag
får tillstå, att min röst just icke lät så hoppfull.
»Nej, det göra de inte», svarade han bittert, »jag känner deras
sätt. De blefvo otåliga och ängsliga öfver dröjsmålet, när du gick
ned för att hämta fru Revel. Och nu, då de kommit härifrån, äro
de rädda att återvända, om det också kunde lyckas dem att få båten
långsides med fartyget igen, hvilket jag på det högsta betviflar.»
Jag såg åter bort till båten. Mikael hade rätt: de rodde bort
af alla krafter, och ehuru jag kunde se, att kaptenen ifrigt
gestikulerade, och förstod, att han försökte förmå dem att återvända, voro
hans ansträngningar tydligen förgäfves, ty de visade icke den ringaste
benägenhet att lyda. Jag kunde se, hur fru Revel fortfarande stretade
emot de två, som höllo henne, och ett ögonblick glömde jag vårt
eget elände vid tanken på den stackars moderns ångest öfver
skilsmässan från henne» barn. Jag vände mig åter om, när en hand
vidrörde min.
Det var Daisy. Hon grät tyst, och mitt hjärta ömmade för
den stackars lilla varelsen, som så grymt ryckts bort från sin
beskyddarinna och från hvad som synbarligen var den enda utsikten
till räddning.
»Gråt inte, lilla Daisy», sade jag och klappade henne. »Mikael
och jag skola göra vårt bästa för att ta hand om dig, och Gud skall
vaka öfver oss alla.»
»Jag vet det, Jack», svarade hon, »och jag är inte rädd nu.
Men lyft upp mig, så att jag får vifta farväl åt mor.»
Jag tog henne på armen, och hon viftade med sin näsduk i
riktning mot båten; men den stackars förtviflade frun besvarade icke
hälsningen, det var endast kaptenen och herr Wood, som togo af sig
mössorna och viftade ett sista farväl.
»Mamma!» ropade Daisy med genomträngande röst. »Mamma,
kom tillbaka i O, kom tillbaka! Stanna hos mig! Stanna hos mig!»
Och så gömde hon ansiktet vid min axel och snyftade, som om
hennes hjärta skulle brista.
Jag såg på Mikael. Hans ärliga blå ögon stodo fulla af tårar,
och jag visste, att det icke var tanken på honom själf, som
framkallat dem.
»Stackars liten!» mumlade han. »För ned henne, och kom
sedan tillbaka, så fort du kan, ty vi ha mycket att göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
