Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTE KAPITLET. På Evora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi föredrogo att gå, och när vi lämnade de bullersamma
gatorna bakom oss och stego upp för höjden på östra sidan om
Woolloomooloo, förde herr Arundel samtalet på Daisy.
»Jag är orolig öfver er lilla vän», sade han. »Min afsikt var
naturligtvis, att hon också skulle komma hem till mig, men när jag
nämnde det för kapten Soames, underrättade han mig, att hans hustru
redan rest till Paramatta.»
»Ja», sade jag, »allt var ordnadt, innan vi lämnade fartyget,
och vi lofvade Daisy att hälsa på henne om ett par dar. Det är ju
inte så långt borta, eller hur?»
»Paramatta?» sade herr Arundel. »Nej, visst inte. Det är
omkring femton mil härifrån, och ni kunna göra en utfärd dit antingen
på floden eller efter landsvägen. Och så måste ni ta Daisy med hit.
Några dagar bland orangelunderna skola inte skada henne, men hon
har det nog bättre under mitt tak.»
»Daisy kommer att bli förtjust öfver de nya anordningarna»,
sade Mikael.
»Det blir hon nog», sade jag, »men det blir nästan för mycket
af det goda, om ni får oss alla tre på halsen.»
»Jag är mera själfvisk än ni tror», sade han; »det finns godt
om rum hemma, och jag tycker om att se ungdom omkring mig.»
Här tystnade han tvärt, och ett smärtsamt drag flög öfver hans
ansikte, men det försvann snart. »Det är nu mer än sex år sedan
min hustru och två gossar togos ifrån mig under en svår epidemi,
som hemsökte Sidney. Min dotter är det enda jag har kvar. Och
därför kan ni förstå, i hur stor tacksamhetsskuld jag står till er med
anledning af ert modiga uppträdande i morse. Och när jag ser er
två och tänker på att mina båda gossar skulle vara ungefär vid er
ålder, om de fått lefva, är det någon lättnad i en sorg, som aldrig
kan fullkomligt skingras, att visa er litet vänlighet för deras skull,
som äro borta. Men nu äro vi vid grinden», tillade han gladt, »och
här är min dotter, May, som kommer för att önska er välkomna
till Evora.»
En mycket vacker flicka på omkring nitton år kom emot oss.
Hon räckte mig vänligt handen och sade med ett förtjusande leende:
»Det var inte snällt af er, herr Brook, att springa bort i morse
utan att låta mig få tillfälle att tacka er. Men eftersom ni skall bo
hos oss, hoppas jag få månget tillfälle att visa min tacksamhet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
