Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJÄTTE KAPITLET. Väster ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det lifliga sto, hvars plikt det var att föra oss ut på vår resa,
var synbarligen lika oroligt som Ben, att vi icke skulle förlora någon
tid, ty midt under ett väl genomtänkt afskedstal af herr Barnes sköt
hon fart likt en pil från en båge, så hastigt, att Mikael så när ramlat
af, och höll sedan jämn fart, som icke behöfde uppmuntras. På något
mindre än två och en half timme voro vi vid färjstaden.
»Hurra!» ropade Mikael och hoppade ned, under det att vi
sköto upp dörren till värdshuset. »Hurra! Ändtligen är vår resa
börjad. Titta, Jack, där äro Blåa bergen.»
»Desamma, som ni sågo från Sidney», sade Ben. »Snart äro
vi midt uppe i dem.»
»Hvar skola vi börja uppstigningen?» frågade jag.
»Rakt framför oss. Vägen är rak som ett snöre mellan färjan
och Lapstone Hill. Något mer än två mil.»
Under det att Ben ordnade med hållkarlen angående häst och
vagn, gingo Mikael och jag ned till färjan, som helt enkelt bestod
af en flatbottnad båt, som löpte utmed en lina och sköttes af en
tystlåten karl med dyster blick och en obehaglig vana att oupphörligt
spotta stora kvantiteter tobaksspott öfver allt utom i floden. Den
bistra uppsyn, med hvilken han hälsade oss, ljusnade genast, så snart
Layton kom ned till stranden, och då han märkte, att vi voro i
sällskap, nedlät han sig att fråga Ben, hvart vi skulle fara, och när han
hörde »ingenstans särskildt», anmärkte han, att det var en vacker
afton, spottade ogeneradt i båten och började hala den tvärs öfver
floden, i det han envist motstod hvarje försök af Mikael att komma
i samtal med honom.
Men när Mikael drog fram en stor tobaksrulle ur fickan och
började karfva af den och stoppa i sin pipa, blef färjkarlen mycket
intresserad, och slutligen, just som Mikael skulle stoppa ned tobaken
i fickan igen, slutade han dra i linan, lämnade båten åt sitt öde och
gick fram till Mikael, som han betraktade med mycken
uppmärksamhet. Layton blinkade åt oss, tog tag i linan och började hala.
»Det är prima tobak», anmärkte färjkarlen med något som
skulle föreställa ett inställsamt leende.
»Ja, lita på det», svarade Micky, stoppade ned tobaksrullen och
trefvade efter en tändsticka.
Färjkarlens ansikte mulnade. »Riktig sjömanstobak?» frågade
han ifrigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
