Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJUNDE KAPITLET. I hålvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Han hittar inte mycket den här tiden på dagen», sade Ben.
»Men han kan ju gärna gå och försöka.»
Mikael försvann ur sikte, och Ben och jag sysslade med
anordningarna för vår enkla middag. Ben hade ett egendomligt sätt
att koka te. Han fyllde pannan med vatten från bäcken, lade i en
handfull te och två näfvar socker och lät det sedan koka. Därefter
sträckte han ut sig till sin fulla längd och sög på sin pipa, medan
han höll blicken riktad på tekannan.
»Det var ett konstigt sätt», utbrast jag skrattande. »Hvar har
ni lärt er laga mat?»
I stället för att svara rullade sig Ben plötsligt under det
kullfallna trädet och vinkade åt mig att göra detsamma.
»Hvad är det?» hviskade jag, när jag åtlydde hans vink. Han
pekade tyst på andra sidan af bäcken.
Jag följde riktningen af hans finger och såg högt uppe på en
utskjutande klippa en hjort, som såg sig om åt alla håll och
synbarligen hade sina funderingar, om det var säkert nere vid bäcken.
»Han har inte märkt oss än», hviskade Ben. »Skjut honom.»
Jag tog noga sikte, sköt och bommade, men just som djuret
vände sig om för att rusa därifrån, smällde ett skott från Bens bössa,
och efter ett högt luftsprång rullade hjorten ned i bäcken några steg
ifrån oss.
»Där ha vi vår kvällsvard», sade Ben och laddade om. — »Men
hvad var det?»
Medan han talade, hördes tätt på hvarandra två skott, som ett
ögonblick senare åtföljdes af rop.
»Jag tror», utbrast Ben, »att Mikael har skjutit sig själf.» Men
ett högt hallå, som ekade genom hålvägen, öfvertygade oss om att,
hvad som än händt, var Mikael ännu vid lif.
»Hallå!» skrek Ben till svar och skyndade utmed bäcken så fort
benen kunde bära honom, under det att jag följde tätt efter honom.
Vi hade icke hunnit en kvarts mil, då vi fingo se en
märkvärdig syn. En kraftigt byggd naken inföding låg utsträckt på rygg
bredvid bäcken, synbarligen död. Mikael stod lutad öfver honom
med handen tryckt mot vildens bröst och ett uttryck af förtviflan i
ansiktet.
»Micky!» utbrast jag förskräckt. »Du vill väl inte säga, att
du skjutit honom?»
Mikael kunde knappt tala af rörelse. Han nickade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
