Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Yoollong erabadiong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tanden flög ut. Under hela operationen uppgåfvo såväl de, som höllo
gossarnas hufvud, som de, hvilka sutto vid elden, de gräsligaste tjut,
så att, om något skrik af smärta undslapp något af offren, var äran
ändå räddad, ty det var icke möjligt för någon att höra det. Hvar
och en af de tio gossarna behandlades lika, men tanden flög icke
alltid lika lätt ut.
Dessa ceremonier drogo ut på tiden, och när det led mot
slutet, började daggryningens första strålar redan färga bergstopparna.
Det var synbarligen tid att begifva sig af, om vi icke önskade att bli
upptäckta, och en ny varningssignal från Mikael visade, att han
kommit till samma resultat. När jag vände mig åt sidan, fick jag se,
hur mina två följeslagare lugnt kröpo bort samma väg vi kommit,
men just som jag gjorde mig i ordning att följa dem, skilde sig den
inföding, som kastat spjutet öfver mitt hufvud, från gruppen vid
elden och sprang hastigt i riktning mot mig. Säkerligen kom han
för att taga sitt vapen, och jag insåg, att, om jag stannade, där jag
var, skulle han komma rakt på mig. Å andra sidan var det omöjligt
för mig att byta plats utan att utsätta mig för att bli sedd af honom.
Här var ett svårt dilemma. Jag vände mig åter om för att se efter
Ben och Mikael, men de hade försvunnit bakom träden, i tanke att
jag följde dem.
Den svarte närmade sig hastigt, och innan jag hade klart för
mig, hvad jag skulle göra, hade han satt sin fot på det klippblock,
bakom hvilket jag hållit mig gömd, hoppade kvickt ned på
marken och sprang bort till sitt spjut. Som jag mycket väl förstod, att
han måste se mig, när han kom tillbaka, sprang jag upp, så fort han
passerat förbi mig, och skyndade efter honom. När han hörde mig
komma, vände han sig om, och jag har aldrig sett någon se så
förvånad ut som denne vilde, då han fick se mig. Ett skrik dog bort
på hans läppar, men han återvann snart fattningen, tog några steg
tillbaka och kastade spjutet mot mig. Till min lycka kom hans
förvåning honom att darra på handen, och vapnet susade förbi mig
bort emot den öppna platsen, där det föll ned bland dem, som sutto
kring elden, till deras stora förvåning och förargelse, att döma af de
rop af harm, som de uppgåfvo. Men innan min motståndare hann
öppna munnen för att tillropa dem en förklaring eller lyfta sin klubba
till försvar, hade jag rusat på honom och höll honom fängslad i
mina armar. Han stretade emot af alla krafter, synbarligen tänkande,
att hans sista stund var kommen, men jag tog ett stadigt grepp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
