Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Yoollong erabadiong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vrede öfver en stackare, som gick ett stycke ifrån de andra med sänkt
hufvud. Jag igenkände honom som samme man, hvilken jag gifvit
ett så ovänligt famntag. Hans kamraters tillmälen tycktes såra
honom mycket; då och då höjde han på hufvudet och slungade
antagligen fram några fula ord, som mottogos med ohyggliga tjut.
»Han tycks inte ha det så rasande trefligt, stackars karl», sade
jag, skrattande för mig själf. »Tänk om han visste, hur lätt han
kunde återfå sin förlorade heder!»
»Förmodligen ämna de nu dra sig längre in åt skogen,
eftersom de blefvo störda», tänkte jag, då de klättrade ned för berget;
men jag såg strax därefter till min förskräckelse, att de, då de
kommit ned i dalgången, började samla bark och torra grenar för
att göra upp eld.
»Nu är jag i fällan», mumlade jag. »De tänka slå läger, och
jag får vänta här, tills de somnat, innan jag vågar mig fram.» I
sanning en angenäm utsikt, ty det kunde dröja timmar, innan jag
skulle få tillfälle att krypa därifrån, och den plats jag valt för att
iakttaga infödingarnas rörelser var olyckligtvis mycket obekväm. Det
kunde emellertid icke hjälpas. Jag var tvungen att hålla mig stilla.
Alla voro nu nere i dalgången och ordnade sig i grupper med
undantag af min siste motståndare, som drog sig litet åt sidan och
lutade sig mot ett träd.
Plötsligt såg jag honom rycka till och ifrigt se sig omkring,
hvarpå han skyndade fram i riktning mot mig. Hade han sett mig?
Nej, ty han stannade på ungefär halfva vägen, lutade sig hastigt ned
och lockade dit sina kamrater med ett högt rop, under det han med
spjutet pekade på något, som låg strax framför honom.
»Hvad står nu på?» undrade jag, ty jag kunde icke se, hvad
det var, som ådrog sig så mycket intresse.
Men länge behöfde jag icke lefva i okunnighet därom, ty
mannen sänkte spjutet och lyfte därefter på dess spets upp min röda
bomullsnäsduk, som råkat falla ur min ficka, utan att jag märkt det.
»En sådan olycka, att jag inte märkte näsduken», tänkte jag.
En högljudd och liflig diskussion utspann sig nu bland dem, som
samlats kring näsduken. Alla pratade på en gång, och det uppstod
ett sådant sorl, att jag trodde, att jag skulle kunna smyga mig upp
för berget utan att bli observerad.
Men det lät sig icke göra, ty en reslig karl, synbarligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
