- Project Runeberg -  Till sjöss och lands /
107

(1901) [MARC] Author: Reginald Ernest Horsley Translator: H. Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TIONDE KAPITLET. Guldfeber

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TIONDE KAPITLET.

Guldfeber.



Vi rusade i väg, tills vi kommo till busken eller snarare trädet,
en liten sumpek, och här stannade Ben helt tvärt.

»Är det här?» frågade han med hes röst, och Daisy nickade
tyst till svar.

Jag kände knappt igen vår vän Ben. Hans vanliga lugn hade
alldeles öfvergifvit honom, och han tycktes förlorat all själfbehärskning.
Han andades kort och flämtande, som om han sprungit ett par mil
i stället för några steg. Svetten pärlade i ansiktet på honom, och
han skakade i hela kroppen; hans händer knötos och öppnades
konvulsiviskt, och hans läppar darrade, så att han knappt kunde få fram
ett ord, när han försökte tala.

»Jag blir strax bra igen», flämtade han, när han såg vår
förvåning, »bara jag får tid på mig.»

»Men hvad är det åt er, Ben?» frågade Mikael och jag på
samma gång, ty, så besynnerligt det än må synas, ingen af oss kom
att tänka på betydelsen af Daisys fynd.

»Jag har haft det här i tankarna under de sista fem åren», började
Ben långsamt och drömmande och så olika mot hans vanliga hastiga
uttal, »och nu är det sant — men det kom så plötsligt, det är allt.»

Han satte sig ned på marken, dolde ansiktet i händerna och
började vagga fram och åter. Vi tre stodo bredvid och betraktade
honom under tystnad. Slutligen lyfte han upp hufvudet, och när
han fick se, hur oroliga vi sågo ut, smålog han.

»Trodde ni, att jag mistat förståndet?» sade han.

Det främmande uttrycket i hans ansikte hade försvunnit, och
han såg åter lugn ut, hvarför jag frågade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:35:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tillsjoss/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free