Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Revel & Komp. har tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I krigstjänst längre», afslutade han min mening. »Nej, det
är jag inte. Ser ni, mitt giftermål med fröken Arundel skall snart
äga rum, och jag tänker bosätta mig i kolonien. Min tid vid
regementet är snart tilländalupen, och då jag tyckte, att det skulle vara
roligt att få se litet af det här, bad jag guvernören lägga ett godt
ord för mig. Och här är jag nu.»
»Det var riktigt roligt att få se er», sade jag; »och det tycka
nog de andra också. — Micky! — Ben!» ropade jag.
De skyndade upp, och sedan hälsningarna undanstökats, frågade
Woodward, om vi haft tur.
»Ganska bra», sade Ben. »Det här är vår femte dag, och
inberäknadt vår vinst i dag torde vi ha fått ett hundratjugo uns i sand
och små guldklimpar. Inte så illa, eller hur?»
»Sannerligen», sade Woodward, »börjar jag inte önska, att jag
kommit hit som guldgräfvare i stället för ombud.»
Det var nu nästan mörkt, och då vi stodo några steg från vårt
område, märkte Ben, att jag lutade mig mot min skofvel. Det är
regel vid guldgräfning, att ett område, som lämnats utan något af
ägarens verktyg inom detsamma, anses öfvergifvet och kan tagas i
besittning af hvem som helst. Många guldgräfvare hade redan
förlorat sina områden på detta sätt och blifvit tvungna att börja på nytt
på ett annat håll; men Bens erfarenhet från Kalifornien kom oss bra
till pass, och Mikael och jag hade blifvit särskildt varnade af honom
för denna uraktlåtenhet. När Ben nu märkte skofveln i min hand,
blef han orolig.
»Hvarför har ni tagit med er skofveln?» frågade han.
»Betyder ingenting», svarade jag. »Jag lämnade hackan i gropen.»
»Är det säkert?» frågade Ben oroligt. »Det finns en mängd
skälmar här omkring, som mer än gärna skulle passa på tillfället.»
»Jag är säker på att jag gjorde det», sade jag. »Gå och titta
efter själf!»
Ben gick utan vidare bort till gropen, och ett ögonblick
därefter hörde vi hans röst, som lät vredgad och upprörd.
»Nu har ni ställt till det bra för oss», snäste han åt mig, när
vi kommo fram till honom. »Området är intaget.»
»Det är omöjligt, Ben, ty jag lämnade kvar min hacka»,
invände jag.
»Det sade jag åt den kanaljen», sade Ben ilsket, »men han
svär på att gropen var tom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
