Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TRETTONDE KAPITLET. En dyrbar kudde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vi kunna inte få hit vagnen, Uf. Du får den, så snart vi
komma tillbaka till lägret.»
Uf besinnade sig ett ögonblick och sade sedan:
»Ni mycket god man. Mig säga.»
»Hvar är det då?» frågade Mikael gladt.
Med största lugn i världen började Uf berätta sin historia på
sitt sätt.
»Före ni vakna i morse», började han, »mig gå ut, titta efter
guanna[1] till frukost. Mig icke finna, därför gå tillbaka. Då mig
sitta ned på stor hvit sten, alldeles lik den sten. Mig se gul massa,
och mig hacka sönder sten. Inuti vara mycket gul sten. Mig tänka
ge er sten, men mig tänka få tobak först. Då Jack finna denna stora
sten, och mig tro, ni inte behöfva min sten.»
Jag rodnade vid den omedvetna förebråelsen i de sista orden.
»Men ni vilja ha sten», fortsatte Uf. »Mig inte vilja ha sten.
Mig tycka mycket bättre om tobak. Hvad vara den gula sten nyttig
till?» slutade han med en föraktfull åtbörd.
»Ja, vi vilja ha den», sade Ben skrattande. »Hvar är den?»
»Där!» skrek Uf. »Mig visa. Han icke vara långt borta.»
Han gick tvärs öfver bäcken till ett ställe nästan midt emot
den plats, vi lämnat, och stannade bredvid ett kvartsblock, öfver
hvilket han staplat upp några torra grenar.
»Där», sade han, drog undan grenarna och pekade på stenen.
Den var icke fullt så stor som den, jag upptäckt, men vid
det hörn, som Uf knackat bort, visade oss en glänsande guldådra,
hvad vi hade att vänta, när blocket blifvit slaget i stycken.
»Akta er, pojkar», utropade Ben och höjde hackan. »Vi skola
snart se, om den här är värd ett skålpund tobak. Är ni klar, Micky?»
»Ja, och jag blir inte förvånad öfver någonting längre. Gå på!»
Vi utgjorde en egendomlig grupp. Mikael sittande på marken
med till hälften bortvändt ansikte, som om hans goda tur skrämt
honom; jag betraktande Ben med nyfikna blickar, när han svängde sin
hacka upp och ned och med hvarje hugg blottade en hel
förmögenhet; och slutligen Uf, som lugnt lutade sig mot sina spjut med
tankarna långt borta i lägret, där den vagn stod, som han redan,
och det med rätta, ansåg som sin egen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
