Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej. Spara på krutet, tills vi komma till Booroowong! Jag
misstänker, att det kommer att behöfvas där. Kom nu! Vi skola
vara tillräckligt långt borta, innan någon kommer och lossar hans
band.»
»Jag tackar er, Reid», sade jag och drog en suck af lättnad.
»Om jag någonsin får tillfälle, skall jag räkna er detta till godo.»
Han nickade. »Och hör nu på hvad jag säger, min gosse»,
förmanade han. »Om ni ropar eller gör något annat tecken,
kommer en af oss tillbaka, och ni slipper inte undan en gång till.
Förstår ni?»
»Det är inte troligt, att någon skulle höra mig», mumlade jag.
»Det må så vara», sade Reid. »Ni håller er stilla i alla fall,
om ni värderar ert skinn. Adjö så länge.»
Han marscherade bort med sina män, och Burke gaf mig i
förbifarten en blick, som visade, att, om jag händelsevis var kvar, när
han återvände, skulle mina utsikter att rädda mitt skinn vara
skäligen små.
Ehuru jag bittert insåg min hjälplösa ställning och med
förskräckelse tänkte på den förestående tragedien på Booroowong,
förlorade jag ingen tid i onyttig sorg, utan innan bandet ännu hunnit
femtio steg, gjorde jag förtviflade försök att lösgöra mina händer.
Repet var emellertid så hårdt åtdraget, att mina ansträngningar voro
förgäfves.
»Det tjänar till ingenting», klagade jag. »O, hvad skola de
göra? Fyra mot elfva.»
Denna tanke gjorde mig halfvägs galen, och åter gjorde jag
förtviflade ansträngningar att slita mina band, tills mina handleder
började blöda, svetten droppade från min panna och jag måste
uppgifva försöket. För tredje gången samlade jag min styrka och slet i
repet, och i detsamma såg jag ett mörkt föremål krypa fram ur
skuggan af de kringstående träden och hastigt närma sig mig.
Ögonblicket därefter lades en hand på min arm, och en deltagande röst
hviskade:
»O, Jack, stackars Jack! Se på dina händer! Skynda dig och
säg hvad jag skall göra!»
»Daisy», hviskade jag förvånad. »Jag trodde, att du var i
Booroowong. Hvar har du varit? Försök att dra ut min knif, om du
kan. Den är bak på ryggen.»
»Jag var där borta», sade hon. »När jag sprang ifrån dig, smög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
