Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är ofvanpå, längs hela huset», svarade Mackenzie.
»Trappdörren i rummet till höger. Det står en stege i hörnet.»
»Kom hit, Uf, och bevaka den här dörren», ropade Ben. »Du
kan nog reda dig. Jag kan inte undvara någon annan. Kom,
gossar! Vi måste komma dit upp före dem, annars är det ute
med oss.»
»Jag skall stå vid dörren tillsammans med den där svarta
varelsen», ropade nu fru Soames och kom ut i förstugan. »Jag har
fått Mackenzies revolver och skall också begagna den, om någon
vågar titta in.»
»Bravo!» utropade Mikael, som redan tändt ett ljus, och ställde
den korta stegen mot luckan i taket.
»Det är bara ett litet hänglås för dörren där uppe», ropade
Mackenzie. »Det är ... » Resten af meningen uppslukades af det
oväsen, som uppstod, när anfallet samtidigt började vid bakdörren och
uppe vid loftet.
»Upp med er!» skrek Ben. Och Mikael sprang upp för stegen,
slängde upp dörren och hoppade upp på loftet, just som ytterdörren
trycktes in med ett brak och den främste röfvaren rusade in.
Mikael var ögonblickligen öfver honom, och de rullade om
hvarandra på golfvet, under det att Ben, som stod i luckan, fällde
den andre, som kom in, med ett skott i pannan och rusade mot
den tredje.
Jag förlorade ingen tid att följa honom, men innan Sanderson
hann komma upp, träffades han af en kula i bröstet och föll med
ett jämmerrop ned i rummet inunder, hvarvid luckan föll igen efter
honom.
Den nästa, som kom in, var Tyke; han styrde kurs rakt på
mig och afsköt sin revolver mot mitt hufvud. Skottet gick lågt och
skrubbade mig i vänstra armen. Jag siktade på honom och rörde
vid trycket, men det klickade — jag hade glömt att ladda om.
Med ett vildt rop slungade jag bort det onyttiga vapnet. Jag
rusade på Tyke och fick en ny kula i axeln, när jag närmade mig.
Men detta hejdade mig icke; i nästa ögonblick hade jag gripit
honom i strupen och slog hans hufvud mot en bjälke, så att han
föll ned sanslös på golfvet, hvarpå jag vände mig mot två andra,
som kommo emot mig.
Mikael hade öfverrnannat sin motståndare och kämpade nu med
en annan, och Ben höll fortfarande på med den, som han först gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
