Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Firman Revel & Komp. upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för mig, hvad hon sett och hört. Jag lämnade Daisy i min kalfaktors
vård, och fem minuter efter det att jag träffat den modiga flickan,
var jag med sju man på väg till Booroowong.»
»Då de gått», sade Daisy, »var kalfaktorn, Jenkins, lika vänlig
mot mig, som fru Soames skulle ha varit. Han tog af mig sko och
strumpa och baddade min fot, som värkte förfärligt, och lade om ett
bandage. Doktorn sade, att han hade inte kunnat göra det bättre själf.»
»Ja, Jenkins är van vid sådant där», anmärkte majoren. — »Nå,
som jag sade, galopperade vi bort, och det dröjde inte länge, förrän
vi voro vid Booroowong. Utanför byggningen sågo vi tre eller fyra
döda eller sårade, men utom dessa tecken till att något särskildt
förefallit, kunde vi icke märka något, som tydde på att vi kommit för
sent. Men när vi kommo närmare, hörde vi buller och skrik, som
tillkännagåfvo, att striden rasade någonstädes, och när vi nalkades
bakdörren, varnade oss ett långt spjut, som stack ut genom ett hål
i dörrspegeln, att komma närmare.»
»Det vara mig», anmärkte Uf med förlåtlig stolthet.
»Alldeles», sade majoren. »Vi stannade, och jag skrek: ’Öppna
för oss! Vi äro vänner.’ Genast svarade fru Soames: ’Ha ni
ändtligen kommit? Skynda er upp på loftet till vänster, där äro de!’
Vi behöfde ingen vidare uppmaning utan skyndade om hörnet och
voro snart uppe på loftet.»
»Jag såg, när ni kommo in», sade jag. »Det var det sista, jag
kommer ihåg.»
»Jag kom först upp, men mina karlar voro så tätt efter mig,
att de rent af sköto mig in genom dörren. Vi kommo just lagom.
Layton hade tagit Reid i strupen, men två af röfvarne skyndade
till hans undsättning. En tredje — de andra voro icke stridsdugliga
— var i färd med er, Jack, och om han fått ge er ett hugg med
sin långa knif, skulle era utsikter att få höra på den här historien i
dag varit mer än små. Jag insåg, att ord skulle ha tjänat till intet,
ty han var alldeles för nära er; därför afsköt jag min revolver, och
han föll, just som han skulle stöta till. De andra gåfvo sig godvilligt
och belades med handbojor.»
»Och Reid?» frågade jag. »Var han död?»
»Nej», svarade Ben barskt. »Han skulle ha varit det en minut
efteråt, men jag hörde vakten komma, och då släppte jag af mitt
grepp om strupen på honom. Jag har haft repet i ordning åt honom
under mången god dag. Den fege hunden!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
