Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Vetterlund: Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647 Erik Axel Karlfeldt
holm, og hvorledes den dog lever og fortsætter dette hjemlige og
provinsielle Liv. Ikke et eneste af Karlfeldts Billeder er hentet fra
en By — for slet ikke at tænke paa en kontinental Storstad, og
af al den sociale, politiske og religiøse Uro, som fra de store
Brændpunkter strømmer ind over Litteraturen, og som f. Eks.
endogsaa mærkedes midt i Bååths Genrebilleder, findes der ikke
noget hos Karlfeldt. En saa udelukkende, man kunde sige
ensidig Begavelse har vor Lyrik knapt haft Mage til — man maatte
da tænke paa Bellman —, og under alt hvad Karlfeldt synger,
hører man Bruset af de Strømme, som bryder frem i hans Strofer
til „hembygdens huldra":
„Jag har gått i de svürmande åren
i ditt fotspår på grön liten stig,
nftr det lopp som ett budskap i snåren,
och all vildmarken helsade dig.
Du kan sägnerna, mOrka och ljusa
ifrån dalgång och glittrande brant’
Alt, hvad skogarne hemligast susa
&r för dig som för ingen bekant.*
n
Der fandtes i Karlfeldts første Digtsamling et lille Digt,
„Rosalind" som ikke hørte til de humoristiske og burleske og som
ikke indeholdt nogen Karlfeldtsk Naturskildring med nye og
genstridige Ord. Det besad det, der ellers ikke særlig udmærker
Debutbogens Vers, en Melodi, let som Vinden, formet i Ord, der
var klare og simple som en Kilde.
Fast morgonvindar strömma
igenom ask och lind,
jag kan ej sluta att drömma
om liten Rosalind.
Fast tonerna bli tunga
som regn i höstlig vind,
jag kan ej sluta att sjunga
Men jag ville dig hejda och s&ga:
gå ej undan, du skygga, förblif!
Dina ögons mystår vill jag äga
och din drömskatt ur vildmarkens lif.
om liten Rosalind.
Bort flyga mina år;
min vän jag aldrig får.
Hon är ju en saga bara,
har aldrig ägt lif och sjal;
och skulle en annan hon vara,
så år hon borta likväl.
Den resignerede Sukken efter et Fantasibillede, medens
Aarene fly, som gør disse Vers til en saa fin Lyrik, gengiver sårt
og direkte den Ensomhedsfølelse, som senere i „en landtlig ungkarls
visor* i Reglen antager en humoristisk Form og indgaar som en
væsentlig Bestanddel i Fridolin-Skikkelsen.
il*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
