Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Vetterlund: Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653 Erik Axel Karlfeldt
modig. Thi han har drømt i den Tid, da alle Sindets Porer
stod aabne, drømt om Vaarens klare Vin og Vaarens
Blomsterklynger — men nu i Fuldbyrdelsens og Modningens gyldne Tid,
i den strenge og klare Høst, slaar han sig til Ro blandt Vennerne
med Livets mørkere og mere bedske, men mere paalidelige
Humlebryg. Som jeg har nævnet, er netop denne Resignation
karakteristisk for Fridolins Poesi. Den er aldeles ikke filosofisk-spekulativ,
den er fuldstændig umiddelbar. Men den landlige Ungkarls
Ensomhedsfølelse bringer den ikke til Tavshed, han er stærk og
mandbar, og for det fagre Kvindekøn har han stadig megen Sans, skønt
han finder sig selv lidt halvgammel og tager det med rolig og
kraftig Humor. Fridolin følger Bondevisdommens fornuftige Raad.
Han har i Krabbens Sommertid ladet sig aarelade, baaret nye
Klæder og spist Planteføde — men ak, hvilke Urter skal han
„bruka
mot sitt hjärtas sommarsjuka:
hvilken åder skall han slå?"
Og virkelig gribende kommer Savnet og Resignationen til
Orde i Toner som disse:
Jag lefver allena. jag fingrar min flöjt,
jag sugar min sura pipa fornöjdt,
jag brager mitt dricka och kysser mitt stop,
som själf jag stafvat ihop.
Så masar en dag och än en dag;
mitt dalur slår sina säfliga slag
och längesen, tyckes mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.
Bygdens Piger lokker ham: Kom og tag os, Fridolin. Men nej —
„jag sofver den långa, den smäktande natt,
medan lundarne fyllas med suckan och skratt;
min hvila är djup, som aldrig den var
efler lidelsens jäktande dar —
ja, djup som vyssade sommarens hin
och gräset på kullen: Sof Fridolin!
Du som aldrig fik somna bos älskande vif,
sof ut fr&n ditt ensliga lif!’
Denne Ensomhedsfølelse har imidlertid ikke noget fredløst i sig,
den er vemodig, men værdig. Og den afløses ofte, snart af en
Løssluppenhed, der finder det „ljufligt att skalkas", snart af følelsesfulde,
idylliske Toner som Digte om Anna, „lilla låttingen min, lilla tättin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
