Synden är svartare än det svartaste kol,
Själen är snabbare än lärkvingar små.
Till helvete ligger vägen bredast,
Och der ligger menniskan som ledast.
P. D. A. Atterbom
Jaktlöjtnant Arnman hade uppnått den plats, han ansett tjenligast för att hafva tistelöborna i ögonsigte; men redan hade flera timmar skridit fram under ett hemlighetsfullt spejande, utan att lemna ringaste spår till förhoppning om god fångst. Jakten krängde för stormen likt en slingrande orm-unge, men tålig och ihärdig stod Arnman på däck och lyssnade om icke bland de rullande orkanerna något annat ljud skulle blifva hörbart.
"Mårten", sade jaktlöjtnanten till den raskaste af sina karlar, "langa mig hit flaskan nerifrån - vi ska' ha oss en styrketår!"
"Det skall smaka skönt!" sade Mårten och rullade, redan i försmaken af den väntade njutningen, bussen åt andra sidan; men knappt var han halfvägs nedför trappan till ruffen, då en sakta hvissling af jaktlöjtnanten kallade honom tillbaka.
Mårten, som fruktade att hans beskickning vid förefallande omständigheter möjligen kunde indragas, utsträckte skyndsamt handen, grep den på hyllan stående flaskan liksom i flykten och återvände i blinken till jaktlöjtnanten, hvilken sakta rörde honom på axeln och mumlade: "Hvad ser du der i dunklet, Mårten?"
"En båt i lä, om icke fan drifver sitt spel!"
"Nej, Mårten, det är en båt, och säkert den vi slå efter. Sätt ut focken och låt oss hålla af ned på den."
Arnmans gissning eller rättare väderkorn hade sin rigtighet: det var verkligen sälskyttarne från Tistelön.
Haraldsson och Birger hade redan bemärkt faran; och utan att spilla många ord vid rådslaget, vände de båten och satte rakt ut mot Paternoster-skären, i förhoppning att narra jaktlöjtnanten och sjelfva komma undan. Men Arnman förföljde emellertid, och som tulljakten var skarpare seglare, hann den så småningom allt närmare sälskyttarnes båt.
Haraldssons drag antogo under fortgången af detta ömsesidiga jägtande en mera grym och, om man så får säga, karakteristisk vildhet. De stora grå ögonen rullade förfärligt under sina djupa bågar, och de skarpa ansigtsmusklerna rykte af och an. "Leken blir allvar!" sade han med dof röst till Birger, som var sysselsatt vid tacklaget. "Vi ha dem snart på halsen, och se'n... Men, pojke, har du icke mål i mun? Här fordras raskt beslut."
Birger vände sig, och vid det svaga skenet af en frambrytande månstråle varseblef fadern hans bleka, förstälda ansigte.
Haraldsson, som icke gifvit akt på Birger efter dennes återkomst från Erikas kammare, förklarade detta besynnerliga uttryck såsom fruktan för den förestående faran och röt till af ilska: "Hund, slokar du med öronen, när du ser far din färdig att våga det yttersta för att rädda lif och gods!"
"Jag ärnar icke ge er efter!" svarade Birger med så fruktansvärdt allvar, att Haraldsson, som insåg sin orättvisa, lugnare tillade: "Här kommer icke att fattas tillfälle för profstycke. Jag har ett förtvifladt beslut i hågen."
Derefter befalde han Birger att bättre sprita ut focken och sedan nedlägga sig på däck, för att mot den grånande morgonhimlen lättare kunna urskilja Paternoster-skären.
Ännu syntes ingenting, men de förfärliga bränningarne hördes som en aflägsen åska, och ju närmare båten nalkades skären, desto belåtnare och ljusare blef uttrycket i Haraldssons grymma drag. "Hör du hur det ryter? Hafstrollen spela och dansa - det är en lustig lek!" sade han till Birger, som låg bredvid honom och dystert stirrade utåt det hemlighetsfulla svalget.
"En gång i min ungdom, återtog Haraldsson med ett underligt leende, "en enda gång har jag seglat genom bränningarne. Öppningen är knappt tio alnar. Styr man det minsta ur rännan, ä' fartyg och lif icke värda en kabelända. Den gången lyckades jag, och förföljaren blef för mina ögon krossad mot klipporna. Förstår du min mening, Birger? Vi ha intet annat val, och jag hoppas med satans hjelp att det nu skall gå på samma sätt!"
"Vi få se!" sade Birger entonigt. "Vi ä' icke der än." Han sprang hastigt upp. "Hör ni, far, han prejar oss... vi ha honom rakt på hälarne."
"Ännu icke, ännu icke", sade Haraldsson med märkvärdigt stadig röst, "än ha vi litet försprång."
"Men om vi icke ge oss, skjuter han innan vi hinna... Hör, han ropar oss åter an!" yttrade Birger äfven med ett lugn värdigt ett bättre mål.
"Nu!" ropade Haraldsson i högsta spänning, då båten nästan uppnått svalget; men i samma ögonblick for en eldstrimma från tulljakten, som kommit helt nära - en kula susade förbi sälskyttarnes båt, och en annan afslet fockskotet.
"Död och förbannelse", röt Haraldsson, "vi ä' förlorade, om icke skotet blir inhaladt! Gör hvad du förmår, Birger... vi hänga på ett hårstrå!"
Men resen hade redan, utan att afvakta faderns befallning, fattat den för stormen fladdrande focken, bemägtigat sig stumpen af skotet och höll med jettekrafter denna i ena och i essingen på båten med den andra handen.
"Bra gjordt, pojke!" ropade Haraldsson, då båten åter sköt fart genom de rasande bränningarne. Det var ej vågor de genombröto: himmel, jord, berg och vatten syntes icke till - endast hvit fradga omgaf farkosten, öfver, under och på sidorna, och tjutande frampustade de mot klipporna krossade vågorna sina darrande dödssuckar.
Slutligen flög båten fram i det omätliga hafvet på vestra sidan om skären. Faran var öfverstånden, och Haraldsson lyfte åter hufvudet med den djerfva tillförsigt, ett lyckadt vågstycke skulle ingifva en sådan natur. "Det var ett godt stycke arbete!" sade han triumferande till Birger. "Belägg nu skotet så godt du kan, så ska' vi se på hur det går med kronans gossar här bakom oss."
Det var i morgongryningen. Stormen hade saktat af, men luften var mörk och kulen. Haraldsson ansträngde sina vanda, skarpa ögon för att desto bättre kunna urskilja huru den hatade tulljakten reste all verldens vän. En grym hånande tillfredsställelse spelade i hans ögon. Men detta uttryck förvandlades i det bittraste raseri, då han med en röst, som för första gången under hela affären förrådde en darrning, yttrade, vänd mot Birger, hvilken förgäfves sökte att få focken belagd: "Vid alla dj...ar, den gamle krontjufven har kommit helskinnad igenom! Tiden är kort, det duger ej att förspilla den med ord. Vi ä' förlorade, om icke..." Han kastade en uttrycksfull blick på sonen, medan han betänksamt vägde studsaren i handen.
Ett leende af fruktansvärd vildhet besvarade från Birgers läppar den halft framkastade vinken. "Erika", mumlade han mellan tänderna, "i går skulle jag ej kunnat göra detta, i dag fruktar jag ingenting: jag aktar ej mera hvarken mitt eller andras lif." Han nickade betydelsefullt åt fadern, sprang för-ut och nedhalade med några väldiga tag focken, under hvilken han sorgfälligt stack geväret.
Haraldsson, som redan fullkomligt återfått sin vanliga köld, gömde sitt på botten i styrrummet och lade derefter båten mot vinden.
Tulljakten nalkades nu, och jaktlöjtnanten prejade båten för tredje gången.
Haraldsson erkände sig hafva förbjudna varor om bord, men underkastade sig, emedan all strid ändå nu vore förgäfves.
"Det fägnar mig att ni ändtligen erkänner sådant!" svarade Arnman med en viss förlåtlig stolthet. "Men bättre hade varit, om ni sparat oss begge ett vågstycke, som nära kostat både fartyg och lif. Men lägg bi nu, så att jakten kan komma långsides!"
Haraldsson lydde med ett utseende af ödmjuk undergifvenhet, och inom några ögonblick låg ändtligen, efter den ihärdiga striden, kronobåten sida vid sida med sälskyttarnes.
"Nu är det vår tur, Mårten, att spela herrar och betala det packet!" sade jaktlöjtnanten och beredde sig att stiga öfver relingen; men förrän han hunnit verkställa sitt beslut, hade Haraldsson omärkligt fattat sin studsare och lagt an... nästa ögonblick brann den af - och den hederlige gubben Arnman, hvilken så värdigt beträdt sin farliga tjenstebefattning, föll med krossadt hufvud framstupa öfver lurendrejarnes båt.
Nästan liktidigt befann sig Birger om bord på tulljakten, och efter ett kort, men förfärligt brottande med de begge jaktkarlarne, hvilket erfordrade hela Birgers jettelika styrka, kastades den ene i hafvet och den andre, den ihärdige, raske Mårten, krossades af gevärskolfven, då han redan till hälften lyckats draga Birger öfver relingen. Begge tumlade tillbaka mot däcket, och Mårtens sista ord voro: "Din blodhund, då du en gång dinglar i galgen, kommer du väl i håg den här leken; och när din syndiga själ lemnat din eländiga kropp, skall du inför Gud svara mig för mina två gossar, som du gjort faderlösa!"
Omedelbart på detta ohyggliga uppträde borrades jakten, sedan den nemligen först blifvit undersökt af den roflystne Haraldsson, som lade sig till en del af tågverket och fastsurrade liken vid tofterna. Och med de sista ringlarne af den sjunkande kronobåten, öfver hvilken vågorna snart vältrade sig i vanlig enformighet, försvann äfven hvarje farhåga för mördarne att blifva upptäckta, ty så långt ögat nådde, syntes hvarken fartyg eller någon lefvande varelse.
Far och son voro rysliga att åse, då de, efter slutadt blodsarbete, tysta som vålnader stodo der i den halfdunkla skymningen och kastade på hvarandra blickar, förrådande ömsesidigt hat och afsky. "Det är nu gjordt som gjordt är!" sade slutligen den äldre Haraldsson och öfvervann sig sjelf genom antagandet af en fräckhet, hvilken kunde liknas vid det sista afklädandet af alla menskliga känslor. "Det var nödtvång", tillade han i ett slags öfvertygande ton, "sjelfförsvar! Vi voro tvungna, om vi icke ville öfverlemna oss sjelfva i lagens händer. Men låt oss nu tänka på att komma vår väg... Hvar är pojkbytingen?"
Birger och Haraldsson erinrade sig nu först att de under loppet af flera timmar icke sett till Anton. Förundrade, kastade de ögonen omkring och varseblefvo med en gemensam rysning huru den arme gossen, inkrupen i öppningen till plikten, stod och stirrade på dem med blickar, hvilka förrådde lika mycken fasa som vildhet och oredighet.
"Hvad gör du der, Anton?" frågade Haraldsson i en ton som, begagnad af honom, kunde kallas mild. "Kom fram, gosse!"
"Nej, nej, jag törs icke! Då gör I med mig som med jaktlöjtnanten och de andra. Låt mig vara, låt mig vara!" Och darrande af ångest, halade han sig allt djupare ned och gömde sig slutligen bland de lösa klädespersedlarne i kojen.
"Usling, kanalje, bär dig ej åt som en galning!" ropade Haraldsson, i det han stack hufvudet ned genom öppningen och visade daggen, som han höll i handen.
Ett vildt, hemskt och gält tjutande var Antons enda svar; och ehuru skakad af vrede och knappt i stånd att styra sitt obändiga lynne, nödgades Haraldsson, af fruktan att blifva hörd och upptäckt, draga sig tillbaka.
"Hvad är att göra?" sade han till Birger. "Pojken kan förråda oss!" Rysande för sina egna ord, såg han ned i kojen med en blick, för hvilken till och med Birger blinkade. "Hvad är att göra?"
"Intet", sade Birger dystert, "intet kan göras, ty den stackars gossens hjerna är rubbad. Fyra blodskulder hvila på våra hufvuden. Det hade varit så godt att bränningen vid Paternoster-skären slukat oss alla."
"Är du en sådan feg kruka, att du redan ångrar dig?" sade Haraldsson med rå stolthet. "Hvad jag en gång gjort, ångrar jag aldrig: käringar kunna pipa, men männer handla. Du borde blygas att tala som du ej vore son till Håkan Haraldsson, den största lurendrejarn i skärgården!"
"Och mördarn och sjöröfvarn!" hånade Birger med grym bitterhet.
"Tig, pojke, och gå till arbetet", dundrade Haraldsson med rullande ögon - "eller vill du bli sedd här?"
Birger mätte med en föraktlig blick den, hvilken han gaf det helgade, men missbrukade fadersnamnet. "Vi måste bort, jag vill hjelpa er!" sade han med stadig, lugn röst. "Sedan..." Han slutade ej meningen, men Haraldsson såg i sonens öga något, som öfvertygade honom, att deras blomstrande verksamhet öfverlefvat sina bästa dagar.
"Feg, feg!" mumlade den gamle med sammanbitna tänder. "Afkomman duger ej. Men bort nu, medan galningen der nere tiger!"
Och gynnade af den starka dimman, undkommo de brottsliga
lurendrejarne.
