Äfven lifvet eger sin försoning re'n,
En ringare, den högres stilla förespel.
E. TegnérUtaf de fordna drömmar
Än mången bild sig ter.
Men som i årens strömmar.
Försvinner mer och mer.
S. J. Hedborn
Den väldiga ande, hvilken med säkra steg genomgår verlden, delande mörkret och skiftande ljuset, och under sin framfart rubbar alla förhållanden, hvilken öppnar eller tillsluter menniskornas ögon och öfverändakastar bruk och seder, stiftar nya lagar och utplånar äfven de mest inrotade fördomar, med ett ord, tiden, som förmår allt, hade äfven visat sin magt på den fläck af jorden, hvilken vi känna under namn af Tistelön. Fem år hade der hunnit gifva sakerna ett helt annat utseende.
Om vi nu betrakta t. ex. denna stupande berghäll framför den forna stugan med sin ihoplappade påbyggnad, så finna vi, att hällen nu är sprängd, fyld och planerad, hvarigenom den visar sig för den resande som en treflig fyrkantig gård, omgifven af en vacker mur. Katten, hvilken fordom satt vid det stinkande agnet i hummertinan, sitter nu och solar sig på tröskeln till det nya, granna huset med tre fönsterlufter på hvardera sidan om den utbygda frontespisen, ur hvars tvenne mindre fönster lätta gardiner af grönt tyg vifta fram och åter. Solen, som har så godt om förgyllning åt allting, skiner strålande ned på planteringarne vid husets baksida, hvilka nu dölja den skrofliga grunden. Allt detta antyder, att sälskyttarne, de misstänkta lurendrejarne på Tistelön - liksom många andra, hvilka dragit nog förmögenhet tillsammans - bygt sig ett hus och nu lefva på god fot, ge socknens fattiga deras bestämda underhåll, ofta nog en måltid, och visa mot alla, som anropa dem, en vänlig gästfrihet, hvilket välförhållande inom kort förskaffat dem namn, heder och värdighet af hederligt folk.
Sådant var ock förhållandet. Lurendrejarne hade lagt ned handtverket. Birgers giftermål med den förståndiga Erika måste nödvändigt åtföljas af en stor förändring i deras lefnadssätt och husliga förhållanden. Kapten Birger Haraldsson var nu den styrande magten. Gubben hade sitt rum för sig, der han väl stundom hemsöktes af fruktan i afseende på det förflutna lifvet, men oftare öfverlemnade sig åt saknaden deraf. Hans sysselsättning bestod numera i det ännu alltid älskade sälskytteriet samt i att leda bergsprängningen, hvilken fortgick för att upptaga beqvämare vägar på den klippiga ön.
Anton lefde äfven hemma. Hans sinnessjukdom hade väl med åren småningom aftagit, men hans ungdomskraft var bruten: en tvinande och mjeltsjuk varelse, framsläpade han sitt lif tyst och obemärkt. Alla försök att upplifva hans håg till något yrke voro fåfänga. "Jag vill ingenting bli, jag orkar icke!" var hans ständiga svar på alla uppmuntringar.
Hela timmar kunde han sitta sysslolös på bryggan och stirra i vattnet, dit han nedsänkt metspöet, hvilket han vanligen glömde att draga tillbaka. Stördes han då af någon, spratt han häftigt upp, tog sitt redskap med sig och gick till något annat ställe, der han hoppades få vara ostörd. Hans uteslutande grubbleri vände sig omkring religionen, öfver hvilken han nu ofta talade med Erika. Men oaktadt den utmärkta aktning och det stora förtroende, han egnade sin svägerska, förmådde hon aldrig tända trons ljus i hans skumma själ, der tviflets mask stundligen allt starkare innästlade sig. Öfver den stackars Antons milda ansigte och bleka läppar sågs aldrig sprittningen af en glädjerörelse, och om ett matt leende der visade sig, var det säkert framkalladt af den, som han minst kunde motstå, af den ömsinta Gabriella, hvilken gerna försakade alla nöjen hon kände, för det största, det att roa Anton.
Men Birger och Erika - huru såg det ut hos dem? Så som man ungefär borde kunna sluta till. Erika, den goda, förståndiga qvinnan, ledde med lätt och varsam hand den orolige, halfvilde mannen från de sysselsättningar, som fordom fängslat honom. Birger hade bygt en galeas, hvilken han sjelf förde. Under hans frånvaro var Erika den verkande kraften inom hushållet på Tistelön, ty äfven gamle Haraldsson, som mera fruktade än älskade sin son, tordes icke i uppenbar fejd strida mot dennes ögonsten, hans hustru.
Då Birger om hösten återkom, var Erika den första på bryggan att välkomna honom. Hon hade då alltid verkstält någon inredning i huset eller gjort någon annan förbättring, hvarmed hon kunde öfverraska och fägna sin tacksamme make. Och Birger var tacksam. Han hade velat bära Erika på sina händer och akta henne för hvarje den minsta förtret och ledsamhet till tack för det hon uppoffrat sitt lif åt honom. Likväl, vare detta sagdt till heder för den menskliga känslan i hans bröst, njöt han aldrig sin lycka fullt eller oblandadt: tärande samvetsqval gnagde på hans lif; och så kärt hemmet än var vid Erikas sida längtade han dock beständigt efter våren, för att genom frisk och kraftfull verksamhet döfva den oro, som aldrig lemnade honom.
I Erikas hjerta, templet för en sann gudsfruktan, der en stark och allvarlig förmåga lefde och verkade för det kall, hon iklädt sig, fans likväl rum nog för en sorg, som icke jordades af hvarken tid eller förhållanden, sorgen öfver att hafva förenat sitt öde med en mördares. I from undergifvenhet betraktade hon derföre den bittra lotten att vara barnlös. Hon hade ej hoppats få ega den glädjen att trycka en varelse till moderligt bröst, hon hade ej ens vågat bedja derom, och det fans stunder, då hon under stilla tårar erkände, att just det hon sörjde och saknade var en lycka. Kunde icke händelsen upptäcka det vid Paternoster-skären begångna brottet? Ångestfullt sammandrog sig Erikas hjerta vid denna tanke. "Herren gör allt väl!" suckade hon. "Bättre att lida ensam än se varelser, som vi gifvit lifvet, begråta det som den sämsta gåfva."
Och sålunda tröstad och upprättad efter de skakningar, hvilka minnet af det framfarna eller fruktan för det tillkommande vexelvis läto henne erfara, framgick Erika stilla på sin väg, välgörande för alla dem, som voro henne nära. Hon egnade i synnerhet en moders ömma vård åt sin fosterdotter; och Gabriella älskade Erika så ömt tillbaka, att hon icke egde en tanke, som hon ej delade med denna sin andra mor...
Under en qvalmig juli-natt sågs en liflig verksamhet inom det nya huset på Tistelön. Till och med den tröge Anton hjelpte villigt till att bära och ordna sakerna i båten. Haraldsson skulle ut på säljagt, och Gabriella, som länge bedt att få vara med på en sådan färd, hade ändtligen öfvertalat gubben att uppfylla hennes önskan vid nämde tillfälle, då den nya båten tillika skulle profseglas. Erika, som icke gerna lemnade sin älskling, hade beslutit att göra sällskap, och tillredelserna voro således icke få, ty man ärnade både frukostera och äta middag på aflägsnare holmar.
Slutligen var sällskapet i ordning och inskeppadt, ty innan soluppgången måste skyttarne ligga dolda på de skär, vid hvilkas branter sälarne uppgingo om morgonen för att sola sig. Gabriella var förtjust. Hon hade så sällan fått tillfälle att lemna sin ö, att hvarje den obetydligaste utfart fröjdade henne och betraktades såsom ett slags epok i hennes stilla lif. Erika hade väl ofta tänkt att göra någon förändring i deras enslighet, men alla förslag till umgänge med städerna strandade gemenligen mot hennes egen olust att utvidga den trånga krets, hvarvid hon blifvit van. Det fans ock en fin känsla eller kanske blott och bart ett instinktartadt intryck, som afhöll Erika från att träda i närmare beröring med menniskorna. Hon visste, att de alla, om slöjan en gång fölle, skulle med afsky och förakt draga sig från Gabriella, den enda, för hvilken en sådan uppoffring kom i fråga, och hvad vore då vunnet? Skulle ej den stackars flickan i denna händelse känna en smärta mera, den obekantskapen med verlden kunnat bespara henne! Men å andra sidan var det ej rätt att låta detta unga, lifliga sinne förgäfves längta efter den minsta förändring. "Jag vill tänka derpå!" sade Erika till sig sjelf eller till sin man. "Vi måste skaffa Gabriella någon passande förströelse." Och så tillkom, att börja med, en och annan lustfärd, hvaribland den närvarande äfven räknades.
"Hvad jag är glad!" jublade den unga flickan och hoppade som en liten sylf mellan tofterna. "Du var rigtigt snäll, pappa, som lät mig komma ut och pröfva din nya båt. Den klyfver böljorna så raskt, att jag har min lust och glädje af att bara se på den."
"Men vill du ej se, att jag gjort ett litet tält åt dig?" sade Anton och visade på ett uppspändt segel, inom hvars skydd åtskilliga kuddar och täcken lågo i ordning.
"Åh jo, söta Anton, visst ser jag på det också! Der ska' Erika och jag sitta, när solen kommer och skiner hetast på oss. men nu är det roligast att vara uppe... Se, Erika, hafvet blänker så vackert och klart som vår stora spegel i salen hemma - det är präktigt. Jag vet icke hvarför vi ej många gånger förut rest med pappa på sälskytteri... men så vilja vi hädanefter ta' skadan igen."
"Om du alltid finge vara med, lilla Ella, skulle du snart ledsna derpå!" sade Erika. "Mins du huru du för ett par år sedan längtade efter att få dig en liten hage? Du trodde dig aldrig tröttna vid att arbeta der, och ingenting kunde vara roligare än att se och vattna de blommor du sjelf dragit upp. Du mins sjelf huru det gick. Anton bröt upp åt dig en liten täppa bredvid min, och du planterade der sjelf. Blommorna slogo ut, och på lång tid kunde du ej lemna dem. Men du ledsnade snart att ansa din hage, ogräset växte öfver alltsammans och de stackars rosorna dogo ut af sorg, emedan du ej mera brydde dig om dem."
"Ja, men så gaf du mig också bannor ibland för det jag smutsade ner min klädning!" inföll Gabriella, hvarvid hon rigtigt såg ut som en liten Eva.
"Och derföre gick du ej mera i din hage?" Det låg ett frågetecken i Erikas blick, hvilken alldeles afväpnade Gabriellas fintlighet.
"Jag vet icke", svarade hon med blyg rodnad på den friska kinden, "hvarföre det icke alltid blef lika roligt som i början."
"Om du tänker efter, är det ofta nog så med det goda och angenäma, hvilket dagligen står oss till buds: det är endast genom att man sparsamt njuter sina nöjen, som de bibehålla sitt egentliga värde. Detta kan äfven lämpas på din önskan att ofta vara med och se på säljagten. Om du skulle så här stiga upp några nätter i veckan för att ge dig ut på sjön, blefve det i längden lika tråkigt som du nu finner det roligt. Tror du ej det?"
"Jag tror allt hvad du säger, Erika, och i morgon dag vill jag åter börja arbeta i min hage. Den skall, min sann, icke mera få växa igen! Men så var jag också bara barnet för två år sedan."
"Men nu är du stora flickan", smålog Erika, "hela tolf åren!"
"Tolf säger du - alltid säger du tolf: jag blir ju tretton i vinter!"
"Gå in, du dansdocka, och lägg dig i huset, som Anton stält i hop åt dig!" uppmanade Haraldsson, hvilken var rädd att hans ögonsten skulle förkyla sig i nattluften och utomdess alltid kände en viss förtret, då Erika, såsom han kallade det, mästrade Gabriella.
"Nej, pappa lilla, jag slipper ju att lägga mig! Det är så roligt att se på hafvet. Ack, den som bara finge se hafsfrun eller en liten grann elfva, det vore något det! Har pappa aldrig sett något sådant, då pappa legat ute om nätterna?"
"Åh, jag har både sett och hört något af hvardera i min da'r. Men hafsmannen tycker icke om, att en talar om något sådant."
"Ja, då ska' vi låta hafsmannen vara, men elfvorna, de bli visst icke stötta om vi språka om dem. jag mins en saga, som fiskare-Kajsa talade om för mig då jag var liten. Den skall jag berätta, ty när jag nu sitter och ser på det klara blå vattnet, faller den mig också klart i hågen. Vill du ej höra den, pappa?"
"Jo men!" Haraldsson nickade med hufvudet, och sedan han gjort klart seglet, som han höll på med, tog han upp pipstumpen och satte sig bredvid Gabriella, hvilken mycket belåten började sin historia:
"Jo, det var i utlandet, förtäljde fiskare-Kajsa, en gång en kung, som en vacker qväll hade fått lust att gå till sin badstuga, der han ville sofva öfver natten. Han tyckte det var så ljufligt att somna och vakna vid böljornas sqvalpande, och det lilla huset var bygdt vid hafvet. Sedan han länge förnöjt sig med att lyssna på böljornas brusning, somnade han slutligen, men vaknade hastigt, vid det han hörde ett sakta och djupt suckande liksom af en menniska. Han reste sig då upp, för han tänkte, att det endast var ett spel i drömmen, men då fann han tydligt att någon huttrade och frös utanföre. Han besinnade sig ej länge, utan sprang till dörren och öppnade den. Och tänk, då satt der, midt ibland skummet, som slog högt öfver trapporna, en jungfru så skön, att kungen aldrig sett hennes make. Hon hade så långt svart hår, att det räckte henne till fötterna, men ansigtet var så hvitt som kransen af granna neckrosor, den hon bar på hufvudet. Kungen tyckte, att det var synd om den stackars jungfrun, som satt der naken och frös i vattnet, och bad henne af godt hjerta att komma in och värma sig i badstugan: och så tog han henne i sina armar och bar henne in, och hon sof vid kungens sida. Men när morgonen kom och kungen skulle väcka sin granne, fick han se huru hon med flygande hast for ut genom fönstret rakt ned i hafvet, så att vattnet yrde om henne; och då blef kungen med stor skräck varse, att hela nedre delen af kroppen var en stygg, slingrande orm med otäcka fjäll. Och se detta var hafsjungfrun eller elfqvinnan. Var det ej rysligt, pappa?"
"Värre har jag hört!" yttrade Haraldsson, som ingalunda var fri från vidskepelse i afseende på hafvets befolkning. "Men det har icke lycka med sig att tala om sådant."
"Det är ju alldeles oskyldigt!" inföll Erika. "Jag är säker, att Gabriella icke tror på sin historia, utan att hon endast berättat den som en gammal folksägen, hvilken alltid såsom sådan kan vara rolig nog."
"Skulle jag icke tro den?" inföll Gabriella med en liten förtrytelse. "Fiskare-Kajsa berättade aldrig andra sagor än dem, som voro sanna... och jag mins nu, att det var något mera, som jag glömde. Hafsjungfrun kom det följande året tillbaka med en liten flicka, kungen tog emot skänken och kallade flickan Skulda; men hon gjorde sedan stor sorg och många olyckor i landet, och det var för det, att hon hade en hafsjungfru till mor. Utom dess hade fiskare-Kajsa sjelf många gånger sett både hafsfrun och elfvorna, när hon om natten legat på sjön och fiskat."
"Och hon var väl då så förtrolig med dem, att hon ej var rädd?" frågade Erika leende.
"Fiskare-Kajsa var aldrig rädd!" sade Gabriella med en viss stolthet att kunna åberopa en så trovärdig auktoritet. "Hon hade lärt af sin man, en gammal van fiskare, att bara man tog fram elddonen och slog eld, måste de försvinna, ty eldgnistor och stål ha de aldrig tålt, allt sedan Tor slog efter dem med sin åskstråle."
"Fiskare-Kajsa var en klok qvinna!" anmärkte Haraldsson och drog ett djupt tag ur snuggan.
"Ja, hon var för rolig!" inföll Gabriella. "Mins du, Anton, hur många historier hon berättade om Necken? Ack, om du ville sjunga den vackra visan, jag tycker så mycket om... gör det, söta Anton, det skulle låta så skönt här ute på vattnet! Tårarna komma mig alltid i ögonen, när jag hör den stackars Neckens klagan."
"Den gör också mig tung till sinnes!" sade Anton, som ofta i sina hemliga vurmerier under vandringarne vid hafsstranden inbillat sig, att han sjelf vore Necken. Men Gabriella, som ej kände detta, var envis, och slutligen började Anton, på en gammal folkmelodi, med klagande och af naturen skön röst sjunga sin dystra sång:
"Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
Jag är den stackars Necken i böljor de blå,
I forsar och stridande strömmar.Min boning, den ståndar allt under en bro,
Der ingen kan gånga, ej heller kan ro
Och ingen kan få hus öfver natten."
"Den andra också, söta Anton, som handlar om när Necken hade skapat sig till en båld riddare och bortfört den sköna prinsessan och då presten vid vigseln frågade honom hvarifrån han var... sjung den också!"
Och Anton sjöng:
"I hafvet är jag född, och der är jag buren,
Och der hafver jag mina hofkläder skuren.Min fader och min moder äro böljorna blå
Mina vänner och fränder äro stickor och strå.Det är så oroligt i hafvet att bo:
de äro så många som öfver oss ro."
"Då riddaren så sjöng, blef den stackars prinsessan rädd!" sade Gabriella och torkade en tår ur sitt eget deltagande öga. "Hör du, Erika, hon bad så vackert att få vända om och sade:
"Hemma gråter fader,
och hemma gråter mor,
Och hemma gråter syster,
och hemma gråter bror."
"Men då svarade Necken", inföll Anton med ett vildt leende och stämde åter, men i ett slags hånande ton upp sin sång:
"Och hemma gråte hvem som gråta må,
Men aldrig skall du mer på gröna jorden gå."
"Och sedan drog han med sin brud ned till hafvets djup, och ingen hörde af den bruden mera."
Gabriella suckade och lutade sitt unga, sköna ansigte så långt ut öfver båtens kant, att det nästan vidrörde vågorna. Hon tycktes genom deras genomskinliga spegel vilja blicka ned på bottnen och se hvilka underbara hemligheter der doldes.
"Se ej så långt ner!" sade Anton, som blifvit mörk och underligt stämd. "Du kunde märka vrak och menniskoben. Der nere är godt om dem."
"Det är derföre, säger fiskare-Kajsas Lena, som det skriker i sjön. Har du hört det, pappa, att sådana stackars menniskor, som omkommit i hafvet, skrika hvar natt?"
"Prata icke sådant dumt tyg!" inföll Haraldsson kärft, hvars tro här tog en annan rigtning. "Om Lena proppar ditt hufvud fullt med så'na der galna historier, skall hon snart få berätta dem på annat ställe."
"Hvarför blir du ond för det, pappa, det ena är ju icke värre än det andra? Hon har hört alltsammans af sin mor, och du sade ju sjelf nyss, att fiskare-Kajsa var en klok qvinna!"
"Jag tycker du kunde lägga dig en stund!" svarade Haraldsson, utan att inlåta sig i någon närmare förklaring. "Se, Erika har lutat hufvudet mot bädden - kryp du också dit, det är gråkulet i morgongryningen!"
Med någon motvilja lydde Gabriella. Men ingen blund kom i hennes ögon,
och hon låg och pratade sakta med Erika, tills båten i soluppgången
lade till vid de bestämda skären.