Arvid Arnman till sin mor
Sedan jag nu varit här i fjorton dagar och blifvit någorlunda varm i kläderna, är det tid att jag skrifver hem och, såsom jag lofvat, redogör för hvad till närvarande dag inträffat.
Ja, min goda och älskade mor, nu är det verkligen så, att jag som välbestäld skrifvare sitter vid den stora pulpeten på tullkammaren, alldeles så tryggt som om jag suttit der i all min dar, och finner mig förträffligt, när jag räknar ifrån de stunder, då längtan efter det kära hemmet tager ut sin rätt... Men jag vet, att min goda mor vill ha ordning i allt och säger nu helt visst: "Han kom väl icke till pulpeten med detsamma heller!" Och mor har rätt: jag skall börja just vid sjelfva början, d. v. s. när jag satte foten i land.
Jag hade, som mor kan tänka, putsat mig på bästa sätt, och då jag hunnit några steg uppåt kajen, mötte jag tullförvaltaren sjelf. Han visste, att jag skulle komma; och som han kände mig på salig far, språkade han mig an utan vidare omständigheter.
"Välkommen, min käre Arve! Ehuru jag ännu icke hört ditt namn, kan jag svära på, att du är son af min gamle hederlige Arnman. Har jag icke rätt?"
"Jo", sade jag, "så är det. Kanske jag har den äran att..."
"Alldeles, min gosse!" inföll han, innan jag hunnit att tala ut meningen. "Kom nu och följ med hem! Fastän jag har brådtom för tillfället, skall jag ändå visa dig vägen... Har du gjort anstalt om sakerna?"
Jag bugade mig, och så följdes vi åt. Under det vi gingo gatan fram, talade han allt godt om salig far, frågade efter mor och löjtnant Per och berättade mig, att han många gånger besökt det lilla gula huset, som vi just då gingo förbi, och druckit kaffe hos mor, den tiden far ännu hade sin station i H. Jag kunde icke låta bli att stanna och se på huset, och en stor tår kom mig i ögat, då jag i fönstret märkte en vacker balsamin, som ståtligt höjde sig öfver ett par små myrtenträd. "Herre gud, den har visst mor lemnat qvar!" utbrast jag, utan att tänka på, att jag talade högt.
"Hvilken, min gosse?" frågade han.
"Balsaminen, herr tullförvaltare?" svarade jag, men rodnade i detsamma öfver min orimlighet.
Tullförvaltaren smålog och såg åt fönstret. "Jag vet icke", sade han mycket vänligt, "om balsaminer kunna blifva så gamla, men troligt är, att den person, som nu hyrer huset, vårdar dem för det att din mor älskade och uppdrog dessa blommor. Din mor var en präktig qvinna, känd som ett mönster af ordning inom sitt lilla hus."
Det gjorde mig så godt i själen och så glad i hjertat att höra min älskade mor berömmas, att jag alldeles glömde bort att fråga efter hvilken som hyrde huset; men nu vet jag det, och i sinom tid skall det omtalas och fägna mor, det är jag säker om.
"Se, här stiga vi in, min käre Arve!" sade tullförvaltaren och steg uppför fem breda trappor till ett stort vackert hus. "Nu skall jag visa dig min hustru och min yngste son, om han redan är kommen ur skolan - de andra af förra giftet äro redan borta, hvar på sitt håll." Vi gingo öfver förstugan och trädde in i ett rum så grant, att jag hade all möda att hålla min förvåning inom munnen. "Sätt dig här så länge, jag kommer strax!" Tullförvaltaren öppnade dörren, men i detsamma kom någon, som ville tala med honom. "Då får du presentera dig sjelf!" sade han åt mig, nickade och försvann med en herre, hvilken jag tyckte kom mycket olägligt.
Jag började nu närmare se mig omkring; men att jag ej satte mig, härflöt mindre af blyghet än af ovana att sitta så der liksom på nålar och glödande kol. Annorlunda var det hemma, att vid återkomsten från fisket eller säljagten få kasta mig trött och varm, som jag var, på den blåmålade soffan med svarta skinnmadrassen, den mor alltid höll blank och ren som en spegel. Men här stod en soffa med förgylda lejon till fötter och fina stolar med granna röda öfverdrag. Jag hade mina bästa kläder på mig, men jag erfor ändå ingen lust att sitta så.
Bäst jag nu stod och funderade på mitt nya stånd och de öden, jag derunder kunde komma att upplefva, öppnades dörren och ett fruntimmer inträdde, af hvars artiga och vänliga helsning jag slöt, att det måste vara fru tullförvalterskan. Jag bugade mig det artigaste och djupaste jag förmådde, framförde helsningar från min mor och löjtnant Per och upprepade i det närmaste ordagrant allt det vackra, mor lärt mig om vår tacksamhet och glädjen att ännu vara ihågkomna, m. m. Jag trodde äfven höfligheten fordra, att jag kysste min patronessa på hand; men då jag skulle verkställa detta, fick jag till min förvåning höra ett högt skratt, och innan jag visste ordet af, stod ett annat fruntimmer, med långt fulare utseende, men med en mycket förnäm min, framför mig.
"Jag får be jungfrun låta bli att spela fru här i huset!" yttrade hon till min f. d. patronessa, som med en ödmjuk nigning förfogade sig ut; och medan den nya mätte mig från topp till tå, utbrast hon åter i ett skarpt skratt. Slutligen stillade hon sig likväl och sade med en röst, som jag tyckte på en gång röjde nedlåtenhet och löje: "Min unge vän, har han aldrig sett ett bättre fruntimmer? Detta var vår hushållerska, jungfru Stina."
"Jag ber om förlåtelse!" sade jag och ärnade just börja på nytt samma kapitel, jag nyss slutat för hushållerskan, men frun afbröt mig med den försäkran, att hon redan hört alltsammans och att det var godt och väl ändå. Efter ett så snöpligt affärdande hade jag ej mera att tillägga, utan höll mig alldeles tyst, till dess hon frågade om jag kanske vore hungrig.
Jag hade redan ätit frukost om bord, men för att få något att beställa, tackade jag och fick nu på en vink följa med min patronessa in i ett annat rum, der på en skänk någon kall mat var framsatt, hvilken jag i det närmaste åt upp, endast i brist på annan sysselsättning.
"Nu skall Arnman få gå upp och se på sin kammare!" yttrade tullförvalterskan, mycket vänligare, sedan jag bugat mig efter frukosten. "Det är ett litet snyggt och gladt rum, och på det Arnman som främling icke skall ha för ensligt, har jag låtit sätta dit lille Larses säng. Lars är en liten munter och älskvärd gosse, just en rustibus, som skall roa Arnman."
Nu föll mig strax i tankarne farbror Pers beskrifning på min patronessa och äfven hans råd, men här var icke annat att göra än att tacka för det nöje, jag skulle få genom lille Larses sällskap. Pojken är nemligen enda barnet och fruns afgud.
"Ja, nog blir det ett nöje, derom är jag säker", återtog min patronessa i lika blid ton, "men så blir det allt en smula besvär också. Jag hoppas dock, att Arnman nog kommer att hålla af Lars för mycket att göra afseende derpå. Han är litet ostyrig om morgnarne, när han skall klädas på för att gå till skolan, men det kommer deraf, att pigslynorna aldrig ha några manér med barn. En förnuftig och vänlig behandling är alltid erforderlig; och jag är viss om, att Arnman vill obligera mig genom att om morgnarne kasta ett öga på honom och se efter, att han är rigtigt kammad och tvättad och att skjortkragen är nedviken och att han icke, som vanligt, glömmer näsduken."
"Hur gammal är han?" frågade jag litet förundrad.
"Bara tolf år!" sade frun med en min, som tydligt tillade: "Man kan ju icke begära mera vid den åldern."
Jag var icke utan oro vid detta förslag, ty jag insåg nog meningen vara den, att jag skulle taga hand om unga herrn. Men blefve han bara beskedlig, finge det väl gå. Jag borde i alla fall göra något för att upphjelpa den dåliga tanke, min patronessa fattat om mig vid början, då jag begick den oförlåtliga tölpaktigheten att taga jungfru Stina för frun sjelf. För att behaga henne, lofvade jag emellertid att göra mitt bästa och se efter, att lille Lars höll sig snygg.
"Det var rätt snällt - jag tycker om ynglingar, som icke ha för stora tankar om sig!" yttrade hon mycket belåten. "Vi skola nog bli goda vänner, min käre Arnman!" Härvid inropades en piga, som fick befallning att föra mig på min kammare.
Rummet var litet men snyggt och innehöll, utom två sängar och fyra stolar, en dragkista och ett bord med spegellåda. Här tyckte jag mig mera hemmastadd och sysselsatte mig ända till middagen med att ställa i ordning mina saker.
Vid bordet fick jag min plats mellan en gammal skrifvare och lille Lars, hvilken gerna kunde hafva undvarit tillägget "lille", ty han var en lång drummel, på hvilken jag genast märkte, att han ej skulle göra mig det ringaste nöje.
"Jag hör, att min hustru inqvarterat Lars uppe hos dig, min käre Arve!" sade tullförvaltaren. "Om han blir för ostyrig, bör du icke vara för mycket undseende, utan säg till, om han besvärar dig!"
"Åh, käre du", inföll frun, "hur kan du sätta sådant i fråga? Lars är alltid snäll, då han bara får vara i fred."
"Ska' jag bo uppe hos honom?" frågade lille Lars med en högst förtretad ton och pekade på mig. "Kan jag icke bo i min kammare?"
"Jag behöfver det rummet, mitt barn", svarade modern medlande, "och du kommer att få det mycket bättre och roligare uppe hos Arnman. Jag är säker, att han leker med dig om aftnarne, när han slutat sina göromål, och förhör dig dina lexor om morgnarne. Allt det der blir just förträffligt. Du behöfver en påkörare, min lille vän, en sådan nemligen, som tillika kan utgöra ett gladt och sedligt sällskap."
Jag kände mig nästan betryckt vid alla de särskilta befattningar, jag skulle mottaga, men tröstade mig med, att om jag bara först komme i ordning, d. v. s. finge fast fot i huset, skulle jag nog reda mig och icke låta bruka mig till mera än jag sjelf fann billigt.
Efter maten, sedan tullförvaltaren gått att taga sig sin middagslur och tillsagt mig, att jag i dag finge sköta om mina saker, hviskade frun mig i örat, att jag kunde få roa mig med ett litet nätt hushållsbestyr - "det vore så trefligt, när man icke lekte främmande", m. m. Det lilla husgöromålet bestod i att hacka sönder en stor topp socker och sedan stöta smulorna för att slå i sockerurnorna. "Ty", sade frun ganska förtroligt, "man kan icke anförtro sådant åt tjenstfolket, och jag är öfvertygad, att Arnman gerna, då tiden så tillåter, går mig tillhanda med små husbestyr."
Då jag om aftonen gick till sängs, bekänner jag, att det just icke var med de gladaste känslor jag såg mig försatt i ett sådant tillstånd af tvång. "Men man får väl vänja sig!" tänkte jag - rätt förståndigt, eller hur, mor - och började på morgonen min kammartjenare-befattning med att tvätta och kamma Lars, hvilken tycktes fullkomligt van vid denna beqvämlighet, den jag likväl bestämdt föresatte mig att efter hand med goda lämpor vänja honom af med... Nu kom min lärarebefattning, och det var värre. Jag försökte förhöra honom hans lexor, men han kunde ej ett ord.
"Lars får läsa bättre öfver!" sade jag och antog en viss värdighet, sådan jag tyckte mitt nya kall erfordra.
"Läsa bättre!" svarade min lärjunge näsvist. "Jag undrar just hvad han förstår annat än att meta krabbor? För öfrigt kan jag lexan: han behöfver icke bry sig om mig, han!"
"Det här duger alldeles icke!" tänkte jag för mig sjelf. "Om jag ej första gången ger mig respekt, så reder jag mig aldrig, utan pojken kommer att rida mig på näsan"... "Min käre Lars", började jag ganska allvarsamt och stälde mig tre steg ifrån honom, ungefärligen i samma ställning hvilken farbror Per brukade, då jag som pojke ibland var litet ostyrig och han rigtigt ville inverka på mig, "min käre Lars, du är ganska oartig, att icke säga näsvis, och derest du ej hädanefter är höflig och uppmärksam på hvad jag har att säga dig, så skiljer jag dig strax härifrån... Tag nu historien och läs igenom lexan högt, så vill jag förklara för dig ett och annat, hvarigenom du bättre kan förstå det hela."
Mitt tal hade god verkan. Lars hängde väl läpp, men han läste ändå; och om middagen, då han kom ur skolan och visade sin mamma ett par B, i stället för det vanliga C, som prydde den bok, hvaruti skolläraren tecknade dagens fel eller förtjenster, smålog frun och nickade ytterst vänligt åt mig. Om aftonen hviskade hon: "Håll bara på som Arnman börjat, så blir det allt bra! Jag hade ett ärende i handkammaren i dag på morgonen, och då hörde jag i förbigående hur ypperligt Arnman förstår att bestrida den vänskapsbefattning jag uppdragit honom."
Detta var visserligen smickrande, men förlusten af min frihet aftnar och morgonstunder, då min öfriga tid tillbragtes på tullkammaren, var icke det roligaste. Emellertid slog jag mig igenom åtta till tio dagar, och det, utan skryt sagdt, på ett sätt, som kunde förtjena mitt herrskaps bifall; men då inföll en liten förtret, som gjorde mig betydligt kall för min lärare- och kammartjenare-syssla. Det hade nemligen ett par gånger händt, då det varit främmande om aftnarne, att platserna vid bordet icke räckt till, utan att Lars och jag fått äta vid smörgåsbordet. Men vid nämde tillfälle behöfde blott en vara ifrån stora bordet, och lotten föll på mig genom fruns vink åt Lars att komma och sätta sig. Harmsen drog jag min stol till lilla bordet och sväljde min förtret med smörgåsen, hvilken det nu stod mig fritt att taga. Tullförvaltaren hade emellertid kastat ögonen omkring sig och sett Lars vid bordet. "Hvad nu", sade han i missnöjd ton, "har Lars kommit till bordet, och Arve sitter der borta? Stig upp, gosse, och lemna din stol åt herr Arnman!"
Om det nu var den tillfredsstälda högmodsandan eller någon annan syndig rörelse, som spratt till inom mig, vet jag icke, men det säkra är, att jag kände mig mycket tillfredsstäld, sväljde i hast smörgåsbiten och hade redan uppstigit för att byta ut min plats, då frun med ett sött leende vände hufvudet till mig och sade: "Jag menar, om jag icke misstager mig, att vår beskedlige Arnman finner sig bäst belåten der han är!" Och med detsamma gaf hon så behändigt en vink åt patronen, att han bestämdt trodde, det jag var för blyg att vilja sitta vid bordet, då der var främmande. Flat vände jag mig åter om till min stol och kände hur blodet af harm steg mig åt hufvudet, när Lars började skratta högt.
Emellertid var det ej nog eller slut med detta. Andra middagen kom Lars gråtande hem ur skolan och berättade, efter många enträgna böner af sin mamma, att magistern rappat honom med rottingen.
"Gud bevars, hvilken vettlös menniska!" yttrade fru tullförvalterskan högst förskräckt och förtretad. "Är det lämpor, det? Gråt ej du, Lars lille - jag skall skicka pappa till rektorn. Vi skola nog taga reda på saken. men hvad i herrans namn gjorde du, min söte gosse, efter magistern så der förgick sig?"
"Jo, han sa', att jag inte kunde min lexa."
"Jaså, blåser vinden från det hållet!" sade frun och kastade en blick på mig, hvilken jag fattade så! 'Vänta bara till i afton, min gosse, då du kommer hem och min man är på klubben' (nu väntades han hvarje minut) 'så skall jag tala med dig!' Och som mor nu finner af det följande, har jag redan godt väderkorn om de husliga "småjagterna" - jag kan ej bättre kalla dem... Tullförvaltarens inträde gjorde slut på saken för denna gång; och som jag redan förut haft tillfälle att märka det han, långt ifrån att hålla med, när det är klagomål i fråga, snarare litet smått gycklar med fruns svaghet för gossen, var detta väl orsaken, att hon icke ville nämna något förrän de blefvo allena.
Om aftonen dröjde jag i det längsta qvar på tullkammaren, emedan jag hade en viss ledsam aning om, att något väntade mig. Men då det var matdags, måste jag hem. Nu är ordningen den, att herrn, då det icke är främmande, vanligen sitter på klubben om aftonen och spelar sin vira och kommer sent hem, hvarföre frun, Lars, gamle tullskrifvaren Brostedt och jag äta ensamma. Denna afton gick det sin gilla gång. Sedan vi stigit upp från bordet bugade sig gubben Brostedt som vanligt. Han tackar alltid för maten och tar afsked i en och samma bock. Jag gjorde på samma sätt, i förhoppning att få smyga mig ut med Brostedt, men deraf blef ingenting. "Jag har några ord att tala vid Arnman!" sade frun, hvarvid hon satte på sig en min, som icke var att leka med.
Antingen jag ville eller ej, måste jag bli qvar. När bordet var afdukadt, satte frun sig i soffan. Nu framropades äfven Lars, och der måste jag som en skolpojke stå framför henne med lille Lars bredvid mig till åklagare.
"Min käre Arnman", började hon och såg ganska strängt på mig, "jag märkte, att han upptog onådigt, det jag i går afton lät honom äta vid smörgåsbordet, men att jag gjorde det, skedde för Arnmans eget bästa. Min man har sagt mig, att han hållit mycket af Arnmans föräldrar - rätt hederligt folk, hvarom jag hört ganska godt - och han har derföre bedt mig taga en särdeles vård om Arnman, hvilket jag ock gör derigenom, att jag, när så påfordras, qväser den lilla fallenhet för högmod, som jag med ledsnad märkt hos honom. Arnman bör aldrig glömma, att en fattig gosse, hvilken i ordets egentliga bemärkelse skall arbeta sig upp för att en gång bli en nyttig medlem i samhället, aldrig får försumma något tillfälle eller försmå något ärligt medel, hvarigenom han kan främja detta ändamål. Han bör i första rummet qväfva sin egenkärlek och vackert säga till sig sjelf: 'Jag är den ringaste bland de ringa och tager med tacksamhet hvilken plats som blir mig anvisad.' Sedan är det hans pligt att genom vänligt, tjenstaktigt och sedigt uppförande inom hus söka vinna sin patrons och sin patronessas ynnest."
Jag hoppades, att det nu var slut, men sedan hon hvilat sig ett par ögonblick, återtog hon: "om jag icke redan fattat välvilja för Arnman, skulle jag icke gjort mig den mödan att säga allt detta, men som jag verkligen funnit rätt goda anlag hos honom, har jag ansett det som min pligt. Emellertid skulle Arnman i går afton verkligen fått byta plats med Lars, om jag icke till min ledsnad märkt hans belåtna rörelse vid min mans tillsägelse derom. En smula blygsamhet, litet undseende för sonen i huset, hade ej missklädt Arnman; men efter som båda delarne saknades, fick han det straff, jag ansåg lämpligt. Allt detta vare emellertid sagdt i förbigående. Hvad jag egentligen ville nämna, är min upprigtiga bedröfvelse, att finna det Arnman icke bättre kunnat beherska sin förtret än att han låtit lille Lars, som är fullkomligt oskyldig, umgälla den. Arnman har vårdslösat honom i dag vid genomgåendet af hans lexor, hvarför den stackars gossen fått rottingslag af magistern. Tycker Arnman, att ett sådant uppförande är passande? Denna gång får det passera - men låt mig ej flera gånger komma under fund med att barnet blir försummadt."
Under denna straffpredikan, hvartill min egen mor aldrig hållit maken, var jag rätt underlig till mods. I vissa delar hade frun rätt; och bara icke vid sista slutet hennes svaghet för Lars kommit och skämt bort det intryck, den gjort, så hade jag visst haft nytta af hennes tal. Men nu kände jag tydligt, att hon lika skickligt afskilde mina fel och förstod framdraga dem som hon undvek att nämna om Larses, och det förtröt mig så mycket, att jag med största möda styrde min tunga till ett anständigt och lugnt svar. "Jag ville förhöra Lars hans lexor i dag som vanligt", sade jag, "men han vet väl bäst sjelf, att han förnötte tiden med motsägelser, i stället för att läsa eller höra på hvad jag sade honom."
"Inga ursäkter, om jag får be!" afbröt frun, och hennes ögon rigtigt blixtrade. "Lars, min gosse, var det ej så att Arnman icke brydde sig om dig i morse?"
"Jo mamma, han sa', att jag tröttar ut honom."
"Ja, med motsägelser!" inföll jag.
"Nog!" återtog patronessan. "Saken är klar och behöfver icke advoceras... Hur såg Lars dessutom ut, då han kom ned i dag, med dun i håret, skjortkragen på sned och utan näsduk som vanligt!"
Då förgick mig tålamodet. Jag glömde fars ordspråk, som mor lade mig på hjertat, att 'är vinden knapp, får man lovera', och sköt fram med fulla segel, hvilket mor icke får undra på, ty sinnet fylde dem.
"Jag vet icke", sade jag och kände, att jag icke allenast var röd i synen som en kokt hummer, utan äfven att jag tog en ton, som smakade litet af farbror Pers råd, "om det är min egentliga befattning här att vara Larses lärare och kammartjenare. Enligt brefvet från tullförvaltaren, trodde jag, att min plats egentligen var på tullkammaren."
"Akta sig, Arnman!" var allt hvad frun svarade på min djerfhet. Derefter vinkade hon både till mig och Lars att aflägsna oss.
Efter denna afton tillstår jag, att jag icke särdeles brytt mig om min lärjunge och jag ärnar ingalunda heller göra det förrän frun ger mig ett godt ord, hvilket hittills likväl icke skett...
Men det är tid att tala något om husets öfriga befolkning, ehuru frun och Lars egentligen utgöra hufvudpersonerna. Patron sjelf är en hjertans god och hederlig karl, som sköter sin tjenst under dagarne och spelar sin vira om aftonen. Hemma i huset är han icke öfver höfvan språksam, men allt går lugnt och jemt, och han har både kärlek och respekt af dem, som lyda under honom. Mot frun är han visst god, men icke får hon allt hvad hon vill ändå, fastän det alltid ser ut som om hon styrde ensam.
Gamle tullskrifvaren Brostedt är en af dessa egna menniskor, hvilka jag tror kunde berga sig hela lifvet igenom utan att tala ett ord: han älskar mest att uttrycka sig med korta nickningar. I många herrans år har han varit tullskrifvare och åstundar visst icke att bli något annat. Patron har sagt, att under den tid han varit hos honom, har patron ännu aldrig hört honom yttra minsta önskan att förändra sin belägenhet, hvarföre det ock är troligt, att han blir qvar vid tullkammaren till sin död, utan att någonsin göra sin långa och trägna tjenst gällande. Somliga menniskor kunna vara nöjda med litet. För min det ville jag ej lefva en dag här om jag icke tänkte: Genom tålamod och ihärdighet banar du dig väg till något slags tjenst och med detsamma till oberoende, hvilket är lifvets bästa lycka."
Mot mig är gubben Brostedt alltid vänlig. Då vi sitta ensamma på tullkammaren, nickar han ibland tre till fyra gånger i stöten; och när jag för ett par dagar sedan berättade honom min händelse med frun, gjorde han ett stort undantag från sin vanliga tystnad, ty i stället att nicka och begagna de kortaste ord, omtalade han, att hon i början äfven gjort små försök att lägga beslag på hans lediga tid, men att det genast misslyckades. Derefter sade han, att jag borde akta mig att bli för mycket beroende af hennes godtycke, ty det fölle sig kanske sedan svårt att komma ur ledbandet. Emellertid hade frun äfven många förtjenster, och som hon på sätt och vis menade väl med sin predikan, borde jag gömma och lägga på hjertat den del deraf, som jag sjelf fann egde grund.
Gubben Brostedts ord, just emedan han så ogerna slösar med dem, hade ett starkt inflytande på mig; och det säkraste beviset att jag behjertat dem, är, att jag nu förtäljer alltsammans för min älskade mor, som, i samråd med farbror Per, får afgöra om något i mitt uppförande mot frun vid nämde tillfälle förtjenar klander...
Jag har nu ingen mera att tala om än hushållerskan, jungfru Kristina Alsing. Det är en hjertans hygglig och präktig menniska, hvilken frun icke kan tåla, emedan patron ofta berömmer henne och Lars alltid klagar på henne. För min del känner jag mig aldrig lättare och friare än då jag genom något behändigt ärende kan komma i köket och få språka litet med jungfru Stina, hvilken, så undergifven hon än ser ut, icke yttrar särdeles stora tankar om sin matmor, när denna ej hör henne.
Hon har berättat mig flera ganska roliga saker, hvaråt vi skrattat tillsammans. Bland annat härmar hon frun alldeles ypperligt, då denna, när herrskapet skall bort, underrättar herrn om hur han skall skicka sig. Hon säger då (och härvid tar jungfru Stina på sig hela fruns väsende): "Min bäste vän, du skall emellanåt gå upp från spelbordet eller från de personer, du talar med, för att efterfråga huru jag mår; och dervid kunde du ju helt artigt kyssa mig på hand eller åtminstone trycka den och förmana mig att svepa schalen väl om mig, eller hvad som helst, bara det bevisar att du är en öm, uppmärksam man, hvaraf andra kunna taga exempel. Det vore så vackert, om det sades: Det syns på tullförvaltaren, att han tillber sin hustru, eller något ditåt."
På sådana uppmaningar svarar herrn vanligen: "men det är fan så litet roligt att löpa från spelbordet eller från personer, med hvilka jag är intresserad att tala, för att efterfråga det jag vet, att du mår bra, eller kyssa dig på hand, hvilket jag längesedan lagt utaf. Och hvad schalen beträffar, så har du ju den ständigt på, sedan halsen blef torr och brun. Du finner, att alltsammans således vore löjligt, och du gjorde mig en tjenst, om du läte de der narraktigheterna fara. Kan man ej lefva väl och lyckligt utan att fjeska? Dertill är jag i alla fall för gammal. Och för öfrigt är det icke värdt att sätta en vackrare tafla framför främmande än den man unnar sig sjelf i sitt hvardagslag."
Sådana små roliga stumpar ur herrskapets sängkammarlif hör jungfru Stina om morgnarne, när hon sjelf går och sysslar och damtorkar i förmaket, och jag kan ej låta bli att skratta, då hon omtalar dem...
Men nu har jag fylt två hela ark, utan att ha nämt hvem som bor i det lilla gula huset och vårdar balsaminerna för det att de älskades af min goda mor... Men jag får språka derom härnäst, ty om jag nu började ett nytt ark, komme brefvet ej utaf denna postdag.
Gud välsigne min kära, goda mor och min hederlige gamle farbror Per!
Jag vet, att ni begge bedjen godt för
eder kärleksfulle och tillgifne son
Arve.
P. S. Mor ser, att jag i brefvet till farbror hållit mig till det, som rör min tjenst. Och tro ej annat än att jag förnämligast tänker på den, fastän jag så här i alla afseenden lättat mitt hjerta! Jag vill språka med mor liksom jag vore hemma - då käns det mindre, att jag är borta.
Helsa hjertligt gamla Annika och alla de andra från
Densamme.