Gumman Arnman till sin käre son.
Min älskade Arve, mitt dyra barn!
Herran hålle sin hand öfver dig!
I vår hydda var tomt och mörkt efter din afresa. Vår glädje var borta,
ena väggen ute. Vi kunde icke på lång tid komma oss före, löjtnant Per
och jag. Men slutligen togo vi bladet från munnen och sade till
hvarandra, att det var ohöfviskt att sörja för det vi mistat vår
fröjd, när det skett till ditt bästa, din lycka och fromma både för
det närvarande och i en framtid. Sedan vi så utgjutit våra hjertan och
jag uppläst en vacker psalm för gubben, som, gud vare lof, med rigtig
andakt hörde på, togo vi fram korten, hvilka så länge hvilat; och nu
spela vi hvar afton ett par tolfvor. Efter maten prata vi bara om dig,
välsigna dig och bedja för dig.
I söndags, mitt kära barn, kom ditt bref. Du kan tro det var en högtid! Jag visste om ingenting, förrän jag tog upp serveten om middagen; då låg det inuti den; löjtnanten hade smugit dit det medan jag var ute. Hvad mitt hjerta kände för stor fröjd, bara vid att betrakta de älskade rader, som min Arve hade tecknat! I hela Guds rika och sköna verld fins ingenting, som kan jemföras med en mors sällhet öfver ett godt och rättskaffens barn. Mina ögon stodo fulla med tårar, och jag måste gå bort till balsaminerna för att icke låta löjtnanten se huru rörd jag var, icke för det att jag blygdes öfver de naturliga känslor, vår Herre sjelf inlagt hos oss, nej, gud bevars derifrån, men det har alltid förekommit mig som om tårarne vore allra ljufvast, då vi få njuta dem för oss sjelfva. Den bästa vän kan ändå icke se i vårt inre. Det kan blott Gud.
Sedan jag lugnat mig, bröt jag sigillet och läste ditt långa kära bref. ja, ja, min Arve, det var vackert upplefvadt på så kort tid. Gud välsigne tullförvaltarn! Han vill dig väl, och jag tror visst att frun vill detsamma, fast hon har sina svagheter för den, som är hennes egen. Men om detta blir jag den sista som dömer, ty den, som sjelf är mor, vet bäst hur partiska vi kunna vara. Vill du emellertid lyssna till mitt råd, så var icke stolt i sinnet, icke högmodig i hjertat och gör tullförvalterskan till nöjes i allt hvad du förmår! Det kommer dig till godo, hvaremot, om du skaffar dig henne till ovän, det kommer dig till last.
Jag tycker det var hederligt af henne att förehålla dig dina fel, hon hade ej gjort det, om du icke redan stått väl i vantarne; och du, min son, hade orätt i att förifra dig för det att hon trodde på gossens utsago.
Hur väl hon än menar dig, så "sticker ingen ändå annan mans barn så väl i barmen, att icke foten sitter ute". Var du förståndig, min Arve! Om ingenting skulle bära dig emot, visste du ej att sätta värde på de goda dagarne. Det är ej nyttigt att alltid dansa på rosor: små bepröfvelser späka sinnet och bereda det till de stora, som väl en gång icke uteblifva för dig liksom för andra.
Hvad nu angår sällskapandet med jungfru Stina, så säger jag dig rent ut, mitt kära barn, att detta icke behagar mig. I köket är icke din plats, och unga sediga gossar böra akta sig för att råka i snaror. Jag vet ingenting ondt med den der menniskan, men det vittnar ej till hennes fördel, att hon för dig som nykomling berättar saker, hvilka herrskapet sin emellan ordat om. Det är en ful och dålig vana att lyssna och spionera, och det är snart sagdt oförskämdt, att hon skrattar åt och härmar sin matmor, som det är hennes pligt att ära och vörda. Akta dig, barn, för ondt sällskap - tag hellre om det vore aldrig så mycket snubbor af frun, än sockersöta ord af jungfru Stina, och lyssna icke mera på vanvördigt tal om herrskapet! Bjuder hon dig på godsaker, som hon har om händer, så tag icke emot, ty utom det att sådant är opassande, föder det förtrolighet, och all förtrolighet är farlig. med den gamle Brostedt är det helt annorlunda - håll dig till honom! Behöfver du i en knapp vändning ett godt råd, så är jag viss, att han icke nekar dig det.
Men jag har nu skrifvit det längsta bref, jag afsändt i all min lifstid. Det är också till dig, du min skatt, som utgjort mitt allt, sedan jag förlorade salig far. En sådan man, som han var, letas icke lätt upp; men aldrig vet en menniska rätteligen uppskatta värdet af det hon eger, förrän det tagit slut. Gud välsigne min gubbes ben, der de hvila! Jag fick ej den trösten att sätta en balsamin på hans graf, Men det var så Herrans vilja. Jag vattnar balsaminerna med mina tårar, der de stå...
Efter som jag kom att tala om dessa kära blommor, hvilka jag mycket älskat sedan far skänkte mig en sådan på Katrinadagen för många herrans år se'n, faller mig före din erinran om det lilla kära huset, der jag och min Arnman lefde mången förnöjd dag tillsammans, då du ännu var litet barn. Glöm icke härnäst att nämna hvem som eger huset! Knappt kan jag tro, att någon i H. ännu minnes mig så mycket, att man för min skull vårdar sig om balsaminerna. Men huru som helst, längtar jag likväl att höra hvad du har att förtälja derom.
Vår gamla Annika, liksom "de andra" (jag vet nog, att du menade dina fattiga), tackar hjertligt för helsningen. Annika saknar dig mycket, och den trogna själen suckar och beder med mig. Ditt bästa ligger henne ömt om hjertat, och det är mig äfven ljuft att höra hur våra stackars gubbar och gummor prisa dig för hvar bundt tobak och hvar strut snus, som du gaf dem af din lilla sparkassa. De sakna dig alla - ack ja, men det är ej värdt att tala om.
Jag innesluter dig i den högstes beskydd och beder dig af varmt hjerta, att du lägger mina förmaningar på sinnet och icke för mycket efter bokstafven följer farbror Pers bref, hvilket han visat mig. Du förstår, barn, han menar i grund detsamma som jag, men karlarne ha sitt egna sätt att uttrycka sig.
Din hulda moder
Katrina Arnman
Fjorton dagar efter det Arve mottagit detta bref, skref han åter bland annat:
"Allt är nu godt och väl igen mellan mig och min patronessa; och min goda mor skall icke oroas af den föreställningen, att mitt sinne är för stolt att kunna ödmjukas. Nej, tro icke det! Jag är icke så styfmunt, att en icke med vänlig hand kan lägga betsel på mig, fast jag har för mycket heder i bröstet att ej skudda det af, om jag märker, att man vill köra mig som en oxe för plogen.
Det var visst på ett par veckor som frun icke talade till mig. Herrn låtsade ingenting märka, och jag lät äfven saken ha sin gång, ehuru jag nästan saknade den förra tiden såsom bättre öfverensstämmande med mitt lynne, hvilket led af att se sura miner och kalla blickar. Lars var näsvisare än någonsin och fick äfven sköta sig sjelf. Då inträffade så lyckligt till den husliga fridens återställande, att det skulle gifvas en fest på patrons födelsedag, hvartill frun behöfde allt det biträde hon kunde få. Bland annat var fråga om att spela en liten teaterpjes, men alldenstund inga dekorationer funnos att tillgå, blef förslaget kinkigt att utföra. Då erinrade sig frun, att hon ibland sett mig fuska med målande, ett nöje, som jag har min gode farbror Per att tacka för, och strax beslöt hon att låta mig sitta uppe om nätterna och bortstjäla så mycken tid jag kunde af dagarne, för att efter hennes uppgifna plan på några sammanklistrade pappersskärmar sudda till en stuga och en landtlig plan med en hop träd.
Redan i flera dagar märkte jag, att det var solsken i annalkande, ty vid bordet, i stället för det vanliga: "Vill Arnman ha mera?" hette det: "Räck hit talriken, Arnman, att få sig litet mera soppa"... "Sitt anständigt, lille Lars - se på Arnman: han sitter min sann så rak, han, som om han tio gånger varit i dansskola, och det är ändå bara natur!" eller ock: "Hvar har du din näsduk, min gosse? Icke ska' andra taga vara på den - du är ju nu stora karlen!" o. s. v. Alla dessa förebud gjorde mig mycket nöje: jag såg nog, att de skulle leda till något vigtigt slut, och det uteblef ej.
En afton, då patron såsom vanligt var på klubben, en tid, då alla husliga mål sättas på redig fot, kallades jag genom bud ned till frun, som mottog mig mycket väl.
"Arnman går aldrig ned nu om aftnarne!" sade hon vänligt. "Icke skall en ung menniska vara så långsint - låt oss ej mera tänka på det, som är förbi: man har alltid nog af det, man har för händer... eller hur, min käre Arnman?"
"Jag är icke långsint", sade jag öppet och nöjd med försoningen, "jag har bara icke vågat komma, sedan..."
"Prat!" afbröt hon småleende. "Arnman får komma och gå när han vill. Det var alltid vår mening att anse Arnman som en bland oss sjelfva... Men för att nu tala om något annat, så har jag en liten väntjenst att begära. Skulle Arnman vilja göra mig en sådan?"
"Om jag bara kunde, så är det säkert, att det skulle vara mig ett nöje." (Mor finner att äfven jag var artig.)
"Åh jo, visst kan Arnman!" återtog hon och syntes mycket belåten med mitt svar. "Jag har sett honom måla både skepp och åtskilligt annat, och det jag önskar Arnman ville försöka sig i, är visst icke svårare: bara en stuga på en grön backe, hur illa som helst - det syns ej vid eldsken." Men sedan utvecklade min patronessa vidare en sådan mängd saker för mig, att jag alldeles förstummades. Det återstod åtta dagar till festen och dessförinnan borde jag icke allenast hafva målat de så kallade dekorationerna, utan äfven vara närvarande på vinden för att gifva nödiga råd åt snickaren, hvilken skulle afplanka den till teater. Derefter fick jag i uppdrag att genast skrifva ut rollerna ur en liten pjes, som frun lemnade mig, dito att dagligen inöfva Lars i sin roll och till sist att sjelfva spektakeldagen vara sufflör och utomdess ha öron och ögon med mig öfverallt. "Ty det är sådana dagar", tillade hon förtroligt, "som tjenstfolket begagnar sig af."
När hon slutat tala, tyckte jag, att mitt hufvud gick rundt omkring. Det var blott en tanke, som stod redig för mig och den jag äfven strax framstälde: "När skall allt detta ske?" då jag hela dagen hade skrifning på tullkammaren eller var ute i patrons ärenden.
"Åh, min käre Arnman", sade frun och såg dervid så hjertligt godt på mig, att jag trodde henne, "menniskan kan allt hvad hon vill! För min del har jag så otaligt många bestyr, att jag nog inser, det jag får taga nätterna till hjelp."
Nu förstod jag hvarifrån tiden skulle komma, men jag kunde ej återhålla en suck vid tanken på, att jag hvarje natt nödgades stå uppe och gäspa öfver skärmarne, i stället att sofva, det jag så gerna gör. Men hvad var att företa - jag måste buga mig och lofva göra mitt bästa.
Genom gubben Brostedts vänskapliga biträde lyckades det mig att stundom få stjäla mig ifrån mina tjenstgöromål, och med ansträngning af alla mina krafter blef verkligen alltsammans färdigt till utsatt dag. Pjesen gafs, mina dekorationer beundrades, och jag kunde ej annat än sjelf förundra mig öfver huru jag fått i hop de der sakerna, som jag knappt någonsin förut hade hört omtalas. mest beundrades likväl, att jag kunnat plugga i Lars det lilla, han hade att säga. Men i sista akten gjorde han ett fult spratt, hvarvid frun så nära dånat, men det blef skratt af i stället. Herr Lars skulle nemligen föreställa en liten gudomlig Amor, naken naturligtvis, hvartill han blifvit utstyrd med ett par trångt åtsittande nankinsbyxor, hvilka frun gaf namn af trikåer. Men se, guden hade snufva... och bäst som han skulle hålla sitt tal, drog han upp sin lilla blårandiga näsduk, den han tvärt emot moderns föreskrift att ha till hands bakom kulisserna, gömt under det blänkande pilkogret - och nu snöt sig Amor så att det gaf eko i salen.
Aftonen slutades för öfrigt på allt sätt gladt och tillfredsställande. Jag var till och med behjelplig vid uppassningen för att få det väl nog; och när allt var slutadt och tullförvaltaren med ett hjertligt handslag tackat mig för allt besvär och frun klappat mig på kinden, med den försäkran, att hon rigtigt gjordt ett fynd i sin snälla Arnman, gick min tjenstaktighet ända derhän, att jag samlade in allt silfret, släckte ut ljusen i lampetterna och slog alla vinslankar tillsammans i en kruka, den jag sedan insatte i handkammaren, ty sådant vin begagnar frun till soppa, efter hvad hon sagt mig.
Då alla mina mångfaldiga göromål voro slutade, smakade det bra ljuft att få lägga sig. Jag hade icke haft en ärlig sömn på åtta dygn, och det kändes rigtigt, när jag klef upp i sängen, liksom jag sjunkit ned i himmelriket. Dertill kom medvetandet att ha, såsom min älskade mor säger, ödmjukat mitt sinne. Det är en glad känsla att vara till freds med sig sjelf. Vi kunna då med lättare hjerta tänka på dem, som ständigt ledt oss på det godas väg.
Dagen efter högtiden fick jag en vacker silkeshalsduk, som frun sjelf fållat åt mig. Med den har hon rigtigt bundit fast mig, ty läser jag icke nu hvar morgon med den ohjelplige Lars, och har jag honom icke att tvätta, borsta och kamma sig, liksom hela min välfärd berodde på att göra folk af den sjelfsvåldiga pojken. Jag till och med kommer i håg näsduken, hvilken jag tror han aldrig haft i minnet mer än den gången, då han fått tillsägelse att lemna den ifrån sig.
Mor finner således, att jag "loverat, till dess vinden blef god"...
Men nu är det väl icke för tidigt att tala om det lilla gula huset och dess hyresgäster. Der inne, i samma gröna kammare, der mina kära föräldrar bott, står nu en liten spjutsäng med brunrosiga kattunsgardiner, och egarinnan dertill är Karlmarkens enka. Mor misstog sig alldeles, då mor trodde, att Karlmarkens icke visste hvem de hade att tacka för det de fingo behålla sitt gods. De anade det ganska väl, men de voro för grannlaga att våga uttrycka sin öfvertygelse i en sak, hvilken för far var så magtpåliggande. Nu är det helt annorlunda. Men mig, sonen, kan den stackars frun gerna tala om det förflutna samt prisa och välsigna den, som icke var döf för hennes böner.
Karlmarken sjelf är död för flera år sedan, och frun och den enda nu lefvande dottern - det är den yngsta - föda sig med sömnad. Gossarne äro nu ute till sjös, och fru Karlmark har ingen att lita sig till mer än sin Josefina, men hon är en snäll flicka för att icke vara mera än knappt sexton år. Hon är så arbetsam och förståndig som vore hon dubbelt så gammal, och jag tror verkligen, att jag lärt mig mycket tålamod, då jag ser hur hon hela guds långa dag i ända, utan att unna sig minsta rastestund, sitter böjd öfver sybågen och likväl, när aftonen kommer, är så vänlig och nöjd, då hon kan bereda modern litet trefnad eller hjelpa henne med hvad hon har för händer. Det är så vackert och gör rigtigt godt i själen att se deras förhållande till hvarandra. Och jag tror visst, att mor har rätt i det, "att icke i hela Guds rika, sköna verld fins något, som kan jemföras med en mors sällhet öfver ett dygdigt och godt barn". I fru Karlmarks ögon lyser denna sällhet hvar gång hon betraktar sin Josefina och följer rörelsen af hennes snabba fingrar, då hon arbetar för sin gamla mors uppehälle.
Josefina är icke särdeles vacker. Hon är blek och mager, och den lutande ställning, hon erhållit genom att ständigt sitta krökt öfver bågen, ger hennes i sig sjelf klena växt ett tvinsjukt och ofördelaktigt utseende. Men detta gör ingenting - man ser icke på det eller kommer åtminstone icke i håg det, när man betraktar hennes vänliga och milda ögon: de ha den vackraste blå färg och ett så obeskrifligt godt uttryck, att jag aldrig begriper huru någon (det jag likväl ofta hört) kan ha hjerta att pruta med den stackars flickan på hennes arbeten.
Jag blef bekant med dem genom min patronessa, som skickat mig dit att efterfråga priset å brodering på ett par stycken gardintyg. Frun har nemligen den vanan att spara sitt tjenstfolk, om hon kan få bud på annat sätt, "ty", säger hon, "de stjäla ifrån mig dubbelt så mycken tid som behöfdes för deras ärende". Denna gång mottog jag det med verkligt nöje, ty efter mor berättat mig så mycket om Karlmarkens, kände jag just en glädje att få se dem. Dessutom bodde de i det lilla gula huset, der mina älskade föräldrar bott.
Jag gick dit och knackade på dörren till det rum, der jag sjelf sprungit och lekt, då jag ännu var en liten en i kolt. Ett sakta: "stig in!" bjöd mig att öppna. Det är en underlig känsla att komma in bland främmande, der man en gång varit hemma. Jag tyckte i en hast, att allt stod klart för mig från den tiden, då jag satt med abc-boken i handen på pallen borta vid jernkakelugnen med sina stora hästar och ryttare. Dessa stodo rigtigt qvar ännu på sin gamla plats, och jag kunde knappt taga ögonen ifrån dem, ty det blef mig allt klarare hur ofta, när jag ville ta på dem, jag brände blåsor på fingrarne och huru mor då sade: "Gå ifrån kakelugnen, rustibus, annars får du ris till på köpet!"
Slutligen erinrade jag mig dock, att jag hade ett annat ärende än att betrakta mina gamla bekantskaper. Jag vände mig om, och der stodo den gamla frun och hennes dotter och betraktade mig med lika mycket uppmärksamhet som jag mina käre ryttare. "Mina föräldrar ha bott här!" sade jag, emedan jag tyckte jag icke kunde ge dem någon enklare och bättre förklaring öfver min rörelse. "Jag heter Arvid Arnman."
"Arnman?" utbrast fru Karlmark, och hennes ögon lyste af glädje. "Var hjertligt välkommen! Jag har mycket väl känt herr Arnmans far och mor - ha de aldrig nämt Karlmarkens?"
Nu var bekantskapen gjord. Jag måste dricka kaffe ur deras lilla kanna och se huru balsaminerna frodades - de sköttes så väl "till minne af den hederliga fru Arnman". Jag var så lycklig att sitta bredvid gumman Karlmark och höra henne prisa mina kära föräldrar, att jag nästan alldeles förlorade ur minnet min patronessas uppdrag. Slutligen, då hon uttömt sin berättelse huru de först några år haft temligt välstånd af sin nya handel, men efter hand genom olyckshändelser råkat i djupare elände än någonsin, framförde jag mitt ärende för att sluta ett samtal, som troligen var henne plågsamt.
Den beskedliga frun tycktes bli glad att få komma in på ett annat kapitel. Hon hade väl för mycken aktning eller medlidande för sin mans rykte efter öden för att erkänna, att hans begifvenhet på starka drycker och deraf följande slarf förorsakat de iråkade olyckshändelserna, som åter försände henne och barnen till fattigdomens pröfningsskola.
Jag värderade fru Karlmarks förbehållsamhet i denna sak: den hedrade henne. Nu talade vi endast om gardintyget, och mor och dotter öfverslogo gemensamt kostnaden. Men när jag kom hem, fann frun det alldeles för orimligt tilltaget, och jag fick nu uppdrag att göra ett bestämdt anbud. Dertill hade jag dock icke hjerta, ty jag hade sett deras glädje att erhålla ett så stort arbete, och de hade så noga öfverräknat den tid, som dertill borde åtgå, att jag, som hörde det, icke kunde begripa huru de voro i stånd att arbeta för så billigt pris. Att bjuda dem ungefär två tredjedelar, kunde jag lika litet förmå mig till som att beröfva dem hela den påräknade förtjensten. Hvad jag gjorde är jag säker, att min goda mor icke klandrar, och ej heller farbror Per, om han ock skakar på hufvudet och säger: "Jo, jo han har visst råd till sådana extra utgifter!" Jag gick till fru Karlmark och sade, att frun var nöjd med vilkoren. För min patronessa sade jag detsamma om dem. Josefina arbetade flitigt, och frun hade den stora tillfredsställelsen att få de nya gardinerna till den stora högtiden.
Jag sparade ihop det bristande, och jag vet mig nästan aldrig ha varit så lycklig som då jag gick till fru Karlmark och på fruns vägnar uppgjorde liqviden. Josefinas bleka kinder fingo en färg så skär som den ljusaste skiftningen på balsaminerna. Jag tyckte hon var rigtigt vacker, när hon räckte den lilla penningsumman åt sin mor.
Sedan dess fortfar jag att titta dit in allt emellanåt, när jag har mina vägar dit åt. Vanligen tar jag då min plats vid kakelugnen, så att jag ömsom ser på mina gamla vänner i jernrustningarne, ömsom på Josefina, som jag kan betrakta från sidan. Det är skada, att hon skall vara så blek och mager! Hon arbetar visst äfven om nätterna, den stackars flickan. Men jag förmår ej mer än att beklaga deras tunga öde och stundom lifva upp dem, antingen genom berättelser om mina äfventyr hemma i skärgården eller beskrifningen på vår lilla trefliga stuga, der likvisst allt vänder sig omkring dess grundpelare: mor och gamle löjtnanten.
Till slut vill jag nämna, att mors bekymmer i afseende på jungfru Stina, numera åtminstone, har alls ingen grund. Jag går sällan åt köket, ty jag vill icke vidare ha att skaffa med henne. Det var en listig, oblyg menniska, som jag snart nog kom under fund med hvad hon gick för. Också visar hon mig nu all slags ovilja i stället för den forna vänligheten. Men jag låtsar ej se det. Hellre sträfvar jag med Lars, som går mig alla möjliga spratt, än jag uppoffrar en enda minut att lyssna på hennes sqvallersjuka tunga. Jag vet icke om herrn också blifvit förtretad på henne, men säkert är, att han icke tordes säga kas till katten, då frun vid middagsbordet i förgår yttrade: "Jag har i dag gifvit hushållerskan sin orlofssedel - den menniskan är just odräglig". Orsaken härtill lärer, såsom det lät på frun, varit den, att hon öfverraskat jungfru Stina, då hon roade sig med att lyssna.
Sedan min älskade mor erhållit detta bref, kan mor i alla delar vara lugn och äfven för de välmenade förträffliga råden i farbror Pers bref. Jag misstyder dem icke, men de komma mig liksom mors till stor nytta, då jag begagnar hvart för sig i läglig tid. Med Guds hjelp skolen I hafva glädje af mig i framtiden, och jag saknar icke hopp att med tiden erhålla en sådan tjenst, som den far hade. Visst kan den vara besvärlig, men det är ett raskt lif - och så hurtigt och ståtligt se'n att kommendera kronans flagg!
Hvad jag ej hunnit nämna här skrifver jag i brefvet till farbror.
Helsa hjertligt till Annika och mina fattiga! Jag skall nog minnas dem till jul. Gud gifve, att vi icke finge för sträng vinter! Jag skulle då icke ha en glad dag för tanken på det elände vårt lilla fiskläge har att vänta. Men annars är jag nöjd och fullt belåten och står, såsom mor finner, väl hos herrskapet, som mycket helsar genom
mors vördnadsfulle
Arve.
