...Mången storm förut
Den djerfve seglarn lyckligt pröfvat.
Men denna - store Gud - förskräckliga minut
Mast, segel, tåg förstörs, och hela skrofvets slut
På klippan dit det vroks, man väntar oförtöfvadt.
F. M. Franzén
Något öfver tre år efter vårt sista besök på Tistelön finna vi, sent under en stormig afton i början af december, dess innevånare församlade omkring qvällsbrasan i det dagliga rummet.
Erika och den snart sextonåriga, i frisk fägring blomstrande Gabriella sutto tysta vid sina arbeten. Anton hade krupit in i en vrå vid spisen, der han halfslumrade, stödd mot muren, medan Birger och Haraldsson, rökande sina pipor och lyssnande efter ovädrets skärande toner, vandrade fåordiga af och an på golfvet.
Aftonbordet var länge sedan afdukadt, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att å nyo trycka sig ned. Det föreföll henne så ovanligt hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den minsta förändring i sina egna rörelser.
Men icke blott på Erikas utan äfven på männens stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker hafva lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utöfvat sin underbara förmåga öfver menniskohjertat och ur natten af det förflutna uppmanat alla förfärliga minnen till strid.
Gabriella, hon, som icke hade några dystra minnen i sin själ, bröt först tystnade. "Så här har då stormen aldrig förr rasat", sade hon, "eller har pappa någonsin upplefvat den värre?"
Haraldsson svarade endast med ett otydligt: "Jojo-men!"
"Det är ju höstens och vinterns vanliga sällskap!" yttrade Erika och sökte genom det lugna uttrycket i sin röst dölja den inre oron.
"Nej", inföll Birger, "Gabriella har rätt: maken till oväder ha vi ej haft på många år."
"Ja, ja", återtog gubben, "det tycks just som om vår Herre i qväll skulle ha lust att välsigna land och strand."
Erika ryste, men Gabriella uppreste sig och gick till fönstret. Hennes öga stirrade ut i det djupa mörkret, medan hon lutade sin panna mot fönsterrutan. Ingenting kunde dock urskiljas, ingen stjerna förmådde genomtränga de hopade molnmassorna: naturen der ute var ett grafdjup, hvari hennes blick försjönk, men i detta djup fans likväl icke grafvens frid. Der tjöto tusen stämmor, och der rullade dån vilda som hånskratt. Men midt bland dessa skärande läten framträngde emellanåt några harmoniskt klingande ljud. För den, som var bekant med kustens uppträden och kände dess mystèrer, voro likväl dessa ljud förfärligare än dånet från hafvets vågor. Det var klangen af isstycken, som decemberstormen lösryckt och nu kastade i bränningarne, der de sönderbrötos af svalget.
Rysande drog sig den unga flickan tillbaka. Men Haraldsson nedtog sin sjömanskavaj, i det han yttrade: "Nej, jag får väl ner och titta efter båtarne!"
"Herre gud, hvad var det?" utropade hastigt Gabriella, pekande på fönstret, som hon nyss lemnat.
Till allas häpnad visade sig på rutan en utsträckt hand, som utanföre matt klappade på glaset.
Haraldsson och Birger skyndade i ögonblicket ut; och medan Erika och Gabriella ännu i stum förundran qvarstodo på samma plats, återkommo de förre med en förfrusen varelse. Det var en sjömansgosse, som från något förolyckadt fartyg blifvit genom ett halft underverk uppkastad på den ödsliga Tistelön.
Så snart de fingo se en menniska, och i detta tillstånd, förvandlades Erikas och Gabriellas tryckande känslor i det djupaste och verksammaste deltagande. Den arme gossen erhöll all den hjelp hans belägenhet kräfde, under det alla om hvarandra frågade: "Hvem är du? Hvarifrån kommer du? Äro ni flera?" Men deras frågor blefvo obesvarade: gossen endast skakade på hufvudet och pekade med en stel rörelse vestvart.
Gubben Haraldsson fattade sin hatt. Han tycktes tveka mellan begäret att afbida någon underrättelse af gossen, som småningom började komma sig, och lusten att sjelf der ute höra efter hvad som kunde vara å färde.
"Stackars pilt", sade Birger, "förmår du ej tala? Om du kunde säga oss hur du kommit upp på vår klippa! Något fartyg har förmodligen förlist. Är du ensam bergad eller fins der flera som behöfva hjelp?"
"Kapten, min kapten!" utbrast ynglingen. Det var det första ljud, som den stelnade tungan förmådde frambringa.
"Gud ske lof, du återfår målet! Din kapten, säger du, hvar lemnade du honom, min gosse?"
"Ack, fråga honom icke så mycket, Birger", bad Gabriella, "låt honom först bättre hemta sig... Drick, drick!" Hon bjöd den skeppsbrutne öl, som hon i största hast uppvärmt.
"Min kapten", utbrast ynglingen på nytt, "hjelp, hjelp - han är ute på vraket!"
"Är det nära intill?" inföll Haraldsson och nalkades dörren.
"Ja, kom, kom, låt oss gå!" sade den unge sjömannen, hvars uttömda kroppskrafter likväl icke ville följa den lifvade själen. "Kapten står ensam på vraket. Vi stötte på Paternosterskären, och det är ju icke så långt dit. Besättningen dref i storbåten, ända tills den kantrade här vid klippan. Mina stackars kamrater", utbrast han gråtande, "ingen af dem kunde berga sig. Nå, så öfvergåfvo de ju också kapten! Jag ville bli qvar, men han sjelf kastade mig ned i båten. Låt oss skynda! Ni har väl folk och båtar här?"
"Hå, hå, vid Paternosterskären!" upprepade Haraldsson med detta isande lugn, som var otillgängligt för deltagande. "Dit går ingen båt från Tistelön i sådan vestlig storm. Du skall veta, pojke", tillade han, i det han åter bortkastade hatten, "att sådant vore vanvett."
Med en åtbörd af förtviflan nedböjde ynglingen sitt hufvud. Det syntes, att han sjelf inom sig var öfvertygad om omöjligheten att arbeta mot sjögången.
"Ja, det är ty värr ogörligt att komma ut i natt!" sade Birger, men det hördes på rösten, att denna visshet grämde hans manliga sinne. "Ingen mensklig kraft förmår framtvinga en båt en enda tum mot en sådan öfverbrytande sjö. Du måste tåla dig tills i morgon, min raske gosse! Då ska' vi försöka att hjelpa dig."
"Men min kapten, hur skall det gå med honom - är det omöjligt att komma ut i natt? Jag är stark: jag skall arbeta, jag skall ro så att blodet spricker fram under naglarne."
"Det är fåfängt!" upprepade Birger bestämdt. "Berätta oss nu huru det var med kapten och fartyget - kanske är det icke så illa med vraket som det kan tyckas. Vid skeppsbrott är det ofta klokare att bli qvar om bord, i fall fartyget icke genast sjunker, än att kasta sig i båtarne."
"Hvad förde han för last?" inföll Haraldsson.
"Vi kommo med bjelkar från Westervik. Det var för lätt last för vår granne skonare."
"Åh, då flyter hon nog, om hon också arbetat botten ur sig."
"Vi måste låta däckslasten gå", återtog den unge sjömannen, "och när vi stötte på, bräcktes genast hela bogen."
"Men hur fick ni då ut storbåten?" frågade Birger, som med en sjömans intresse följde ynglingens uppgifter.
"Käre Birger", inföll Erika och trädde med husmoderlig fryntlighet fram till den skeppsbrutne, "låt honom nu först få vederqvicka sig - han behöfver det nog - och sedan han ätit, berättar han alltsammans så mycket redigare."
Nu dukades hastigt upp vid ena ändan af bordet. Gabriella lade före, och sjömannen åt med god matlust. "Hvad heter du?" frågade hon och såg vänligt på honom.
"Petter Lindgren. Det var nu fjerde resan jag gjorde med kapten Rosenberg. Jag är jungman, men hade gerna fått bli lätt matros, om jag varit litet äldre."
Under det ynglingen, trots sin stora bedröfvelse och ehuru den ena tåren efter den andra rullade från hans kind ned på tallriken, förtärde de framstälda läckerheterna, hade Anton närmat sig och slutit sig till kretsen. Han gjorde inga frågor, men hans uppmärksamma blick vittnade om deltagande och intresse, då den unge sjömannen efter maten på nytt började sin berättelse:
"Ack, herre" - han tycktes af instinkt särskilt vända sig till Birger - "det är en fördömd kust, den här skärgården! Vi ha nu haft en vestlig storm i tre dygn, som pressat oss ända från Anholt. I går afton gick förtoppen öfver bord, och vi kunde omöjligt sätta upp en ny, ty skutan hotade också att slingra stormasten ifrån sig, och derföre kunde vi icke heller hålla upp. Kapten tänkte allt söka hamn, fast det annars icke är hans sak. Han tyckte det var harmligt, och vi skulle försöka att hålla sjön tills stormen gaf sig. Då det blef dager i morse, tyckte vi också, att skadan på förmasten icke var så farlig, men på eftermiddagsvakten kom en tjocka, så att en ej kunde se hand framför sig. Det värsta var, att en sjö bröt sönder nakterhuset och förstörde både lampa och kompass. Vi sökte hålla upp från Paternoster-skären, der kapten sade, att vi efter hans räkning skulle vara, men rortaljan sprang; och då fartyget vände sidan till, bräcktes stormasten och gick öfver bord. Vi måste nu kapa, men när hon hvarken lydde styret eller mera kunde berga sig för störtsjöarne, började vi drifva. I solnedgången stötte vi på. Vid första stöten gick också fockmasten samma väg som den andra. När vi kastade däckslasten i sjön, blef storbåten lösryckt och åkte ned på babordsrelingen, så att vi hade lätt att få den i sjön, då skutan gjorde en öfverhalning. Till all lycka hade kocken surrat fånglinan om spelet, så att båten icke gick ifrån oss. Fartyget begynte genast att hugga och bröt sönder bogen. Vi försökte väl att fira ut ett ankare akterut, men sjön körde oss allt högre upp på grundet, och hon arbetade hela botten i stycken. Då ropade styrman, att vi skulle lemna vraket och berga oss i storbåten. 'Ja, så får ni gå', sade kapten, 'men jag blir qvar så länge här fins en planka i behåll'... Herrskapet må veta, att min kapten är en karlekarl, han!" afbröt Petter Lindgren sig sjelf med en viss stolthet. "Jag tror ej, att många likar till Calle Rosenberg gå på svenskt däck. Visst sparar han icke på daggen, men så kan han också segla; och när han tar in ett ref, då blåser det värre än sjelfva hin!"
"Den här gången tyckes han ha gjort klokast, om han refvat i tid!" inföll Haraldsson.
"Ja, i dag hade vi refvat!" fortsatte Petter Lindgren. "Vi hade alla segel fast, utom förmärs, och det var bottenrefvadt. Men se, när skutans timme är slagen, då hjelper hvarken ref eller manöver. Det var förbi med vår vackra skonare. Aldrig trodde vi, att de fördömda Paternosterskären skulle bryta nosen af Tre Systrar."
Den djupa suck, som tanken på Paternoster-skären afpressade skeppsgossen, fann ett genljud i Antons bröst. En ryckning ilade genom hela hans kropp, men han teg och lyssnade blott liksom de öfriga på Petter Lindgrens okonstlade berättelse.
"Ja, som sagdt, när vi sågo, att det var förbi med skutan, beslöto vi försöka att gå i storbåten. Vi ville partu att kapten skulle följa oss, men det var o död! Då ville jag med all magt också bli qvar. Jag gret och bad: jag ville för själ och pina icke öfverge min kapten. Men se, kapten Calle har aldrig tålt motsägelser, han! Innan jag visste ordet af, högg han mig i kragen och kastade mig sjelf ned i storbåten. 'Gud välsigne er, gossar!' var hans sista ord. 'Jag hoppas ni bergar er. För min del!'... vi hörde icke resten. Båten satte af, styrman styrde och vi rodde allt hvad vi förmådde och dref undan för hvar enda sjö. Ja, nog sträfva' vi för att rädda lifhanken, men kantra icke båten ändå! Det var en bålstor störtsjö, som kom öfver oss och bröt sig just i bränningen. Hur jag kom upp här på ön vet jag ej, men kamraterna blefvo borta. Deras rop hörs än i mina öron - det var det värsta jag öfverlefvat. Men jag ville ändå ge mig till freds, om bara min hederlige kapten blef räddad!"
"Vi få se hvad som kan göras i morgon!" tröstade Birger. "Det är åtminstone en möjlighet, att vi ej komma för sent: en stark natur kan uthärda mycket. Tack emellertid för din berättelse! Du behöfver nu hvila, stackars gosse... Vill du laga, kära Erika, att han får komma till ro!"
"Och lasten var bjelkar, säger du?" upprepade Haraldsson liksom för sig sjelf. "Den kommer att flyta opp."
Petter Lindgren bugade sig emellertid och tackade för god välvägnad, hvarefter han följde den vänliga husmodern, som sjelf anvisade honom en liten kammare.
När skeppsgossen var borta, skingrades snart hela hushållet. Gabriella ville äfven gå till ro, men hennes hvila stördes af den beständigt återkommande tanken på den olycklige skeppsbrutne kaptenen, hvilken på sitt vrak måste uthärda alla nattens och ovädrets fasor, utan att någon mensklig hjelp förmådde finna vägen till honom. Anton, den bleke, dystre Anton, blef ensam qvar i stugan. Han vankade grubblande af och an, och i hans ansigte målade sig uttrycket af ångest och fasa. Hans själ var synbart skakad af de minnen, som skeppsgossens berättelse framkallat. Tiden bredde väl ett ytligt lugn öfver den stackars ynglingens inre strider, men i hans ögon lästes alltid en stilla sinnesförvirring, hvilken likväl nu icke mera oroade någon.
Haraldsson och Birger stodo på bryggan och stirrade ut i den stormiga natten. Det brakade och tjöt omkring dem och det salta skummet yrde i hvirflar öfver sjelfva den klippiga ön, på hvars läsida de stodo.
Endast en kännareblick kunde här finna, att Birgers galeas låg qvar på sitt gamla ställe och att den för säkra ankare på god grund gerna kunde rida ut en storm sådan som af värsta slaget vankas i bohuslänska skärgården. Med uppmärksamhet betraktade Birger de fina vaggande konturerna af sitt fartygs tackling, der det för hans skärpta blick framskymtade mellan töcken-massorna. Ett mindre öfvadt öga hade ej kunnat urskilja det ringaste af den symmetriska tåg-väfnaden.
Sedan de båda männen öfvertygat sig om, att allt stod väl till vid deras egen strand, återvände de under djup tystnad. Ingendera syntes hugad att meddela sig åt den andre. De hade visserligen alltid varit fåordiga, men fordom möttes deras tankar och beslut i handlingar. Nu var det annorlunda. De fortforo väl att lefva tillsammans, men i grunden mera skilda, än om stora haf legat emellan dem.
Hade lusten efter den fordna rofgirigheten och hågen på vilda äfventyr någon gång återvaknat i den gamles bröst, så måste han likväl med våld qväfva den, ty han visste, att i sonens själ hvarje tanke på det förflutna öfverdådiga lefvernet endast väckte afsky. En omedveten suck öfver Haraldssons läppar innehöll kan hända en afskedshelsning till de mörka bragder, hvaraf hans syndiga lif kunde skryta.
Efter en sömnlös och orolig natt sågo ändtligen Tistelöns invånare den gråa dag-randen skymta fram vid horisonten. Stormen hade visserligen saktat af, men det blåste ännu tillräckligt för att göra det tilltänkta förehafvandet mycket osäkert. Erika glödgade vin, som Birger skulle hafva med sig, och Gabriella var oändligt beställsam att framleta filtar och skinnfällar, ty hon kunde omöjligen öfvertygas, att värmen skulle vara skadlig för den skeppsbrutne kaptenen, i händelse han fans vid lif.
Tillredelserna voro emellertid snart slutade, och innan dagsljuset ännu var fullt klart, gåfvo sig de otålige sjömännen ut på sin vanskliga färd. Haraldsson hade icke följt med, icke derföre, att hans sextio år kändes tryckande för ett dylikt äfventyr - hans kropp var stark och härdad - men Gabriella hade förmått honom att bli hemma, och Birger hade tillstyrkt det för att sjelf få föra befälet, hvilket var otänkbart då gubben var närvarande. Hemma i huset lät Haraldsson det bero vid Birgers vilja, men på sjön hade han sin egen, och från den rubbade honom ingen en hårsmån.
De begge fruntimren qvarstodo länge på bryggan, med bekymrade blickar följande båtens rörelser. Än lyftades den af en skummande störtsjö, som i ett ögonblick slungade den så långt tillbaka som männens ansträngning under flera minuter drifvit honom fram, än hotade en ismassa att krossa den; och endast Birgers öfvade arm, som förde styret, förmådde undvika den hvarje ögonblick förestående undergången.
"Ack, det är ingen möjlighet; de komma aldrig till vraket!" suckade Gabriella och såg forskande på den mera erfarna Erika.
"Kanske och kanske icke, allt som Gud vill! Birger är dock stark och kraftfull. Jag såg på hans ögon, att han skulle anstränga hela sin förmåga."
"Ja, men om vraket skilt sig och den del drifvit långt bort, på hvilken den raske kaptenen står, huru kunna de då någonsin hitta den?" I Gabriellas vackra öga svälde en stor tår. Den tanken var så outsäglig bitter, att kanske hjelpen kom för sent och aldrig nådde den, för hvilken hon var bestämd.
"Vi måste lemna detta i Guds hand, min Gabriella!" sade Erika lugnande. "Vi ega åtminstone den trösten att ha gjort hvad vi förmått.. Men ser du, att far och Anton, som stå deruppe på bergsspetsen, besvara någon signal från båten? Med Guds hjelp är det ett lyckligt tecken. Låt oss nu gå in - vi kunna i alla fall ej mera urskilja något, och vattnet, som stigit så högt upp, går dig öfver fötterna... du förkyler dig!"
"Ack, det är lappri - jag är ju så rask. Du är också våt om fötterna, Erika, men du talar aldrig om dig sjelf... Se der kommer Anton ner. Kanske har han något tröstande att förkunna."
Emellertid sträfvade Birger, som hade satt två af sina raskaste karlar vid årorna, rätt på Paternoster-skären, der vraket, efter skeppsgossens beskrifning, borde ligga. Färden var svår, men de djerfva sjömännen tröttnade icke. Hvar gång de förlorade genom en sjö eller en omväg, ersatte de det med förnyade ansträngningar. De begynte att bland isstyckena märka spillror af fartyget, och det var denna upptäckt de tillkännagåfvo för Haraldsson. Här hade en hög af bjelkar sammantrasslat sig, der ett isstycke slingrat omkring sig något tackel, och stycken af en mast jemte målade bräder af relingarne dansade öfver vågorna.
Skeppsgossen, som hela morgonen varit stum, satt i fören och pekade med uttrycksfulla åtbörder på hvarje förbiilande stycke af den honom så kära skonerten. I hans unga bröst rasade dervid en smärta närmast lik den, som erfares vid åsynen af ett härjadt fädernesland. Men det var nu ej tid för honom att öfverlemna sig åt blödiga känslor: han måste söka sin kapten, och hvarje tanke i hans själ, hvarje ner i hans öga spändes, för att uppfånga någon skymt af den älskade gestalten.
Slutligen urskildes en punkt bland ismassorna. För Petter Lindgrens trogna öga innehöll den allt - för de andra oredig, liknade den närmast en hafsfågel, öfver hvilken skummet slungade sina vilda hvirflar.
"Det är kapten - det måste vara han!" ropade ynglingen uppspringande.
"Omöjligt", svarade Birger. "Ingen lefvande varelse synes till vid Paternoster-skären. Har här funnits något vrak, så är det länge sedan bortspoladt. Vi se ju bara bränningarne, som hoppa öfver skären."
"Der ligger det!" fortfor Petter Lindgren bestämdt.. "Ser ni icke något grönt?"
"Min själ, är det icke liksom en grön buske midt bland isstyckena!" anmärkte en af karlarne.
"Det är gångspelet!" ropade Petter jublande... "Och der bredvid står kapten."
"Sannerligen", inföll Birger, som ansträngt hela sin synförmåga, "det liknar sig till ett vrak... Håll ut, gossar, friska tag!" Och med kraftfulla årtag tvingades båten att skära de skummande böljornas kammar.
Birgers uppmärksamhet följde med spänd väntan de alltmera urskiljbara delarne af vraket. "Det gröna gångspelet ser jag väl", yttrade han till Petter, "men icke syns der någon menniska. Däcket lärer ännu till största delen vara helt, men relingarna äro borta."
"Ja, men nog kan kapten vara der ändå!" inföll Petter med ångest. "Han kan ej vara på annat ställe - jag känner p mig, att han är der."
Rodden fortsattes, och mellan is och bränningar uppnådde ändtligen båten det nakna vraket. Allt, som ger ett skepp dess luftiga prydlighet, allt det poetiska i den flytande skapnaden, menniskosnillets och beräkningarnes mästerstycke, var borta, var ett rof för de stormande vågorna; och på det rymliga däcket, som nu ensamt utgjorde hela vraket, höjde sig det gröna gångspelet, likt en gigantisk neckros öfver hafssvallet.
Der däcket satt fast, inkiladt mellan tvenne klippor, bildade det ett litet lä, hvarest båten lade till, och knappt rörde fören af farkosten vid vraket, innan Petter Lindgren med ett språng kastade sig upp och flög till spelet, hvarifrån han uppgaf ett glädjerop. "Kapten är här, kapten är här!" utropade han, men andra gången med en röst, hvaruti glädjen gifvit vika för sorgen.
Birger, som var i hack och häl efter, stannade vid den syn, hvilken, närmare betraktad, förvandlat Petters lifliga glädjekälla till djup smärta.
En man låg verkligen fastsurrad vid spelet, men liflös, och det syntes tydligt, att han användt sina sista krafter att slingra ett tåg om sin midja för att sålunda hålla sig qvar. Det var en ung man. De bleka anletsdragen skuggades af ett mörkt tjockt hår, och de stelfrusna lemmarne röjde kraftfulla former. I ögonhåren sutto isdroppar, men hvilken känsla lockat de förstenade tårarne i liflösa ögon, visste endast Gud och han sjelf, så framt det icke var droppar u hafvet, som frusit fast på hafvets döende son.
"Här tycks ingenting vara att rädda!" sade Birger med rörelse. "All mensklig hjelp, fruktar jag, kommer för sent."
"Ja, nog ser det så ut", snyftade Petter,, "men vi ska' föra honom med ändå."
"Hur vill en få liket i båten?" mumlade en af karlarne. "Det är så godt, att det blir der det är."
En blick af Birger bjöd tystnad. I nästa ögonblick hade Petter Lindgren med sin fällknif afskurit tågen; och med en styrka, som man icke skulle ha tilltrott hans ungdom, upplyftade han sin älskade kapten och bar honom några steg framåt. Med Birgers biträde kom han i båten. "Och nu, gossar", sade Birger med den korta, lugna ton, som alltid gaf fart åt hans befallningar, "nu gäller det att ro! Utgången af vårt företag beror på hur snart vi komma hem - ännu kan finnas lif." Den kraftfulla handen fattade genast styret; och utan att spilla ett ord lade karlarne ut.
Återfärden var lyckligtvis icke förbunden med de svårigheter, som mötte på ditresan. Båten dref raskt undan för vågorna, och under tiden gned Petter efter Birgers anordnande den stelfrusne kaptenens ansigte och händer med is. Snart nog förspordes lätta ryckningar i ögonlocken, och ju märkbarare dessa blefvo, desto högre ljödo Petters ohejdade glädjerop, hvilka snart besvarades med välkommande viftningar från Tistelön. Förd med hurtiga årtag, svängde båten om udden i lä för holmen och lade till vid dess brygga.
Hela husets befolkning var de återvändande till mötes, främst Erika och Gabriella. Men Birger tecknade med handen på den sanslöse kaptenen, och ovilkorligt drogo de sig tillbaka. "Allt hopp är icke ute om ett litet afdrag på min stora skuld!" hviskade han till Erika i en ton, som blott af henne kunde förstås. Han tryckte henne hastigt i sin famn och skyndade sedan att föranstalta det den skeppsbrutne blef inburen i ett oeldadt rum.
"Men, herre Gud, jag fick ju knappt se honom!" klagade Gabriella. "Hvad han såg blek och förstörd ut - han har säkert lidit grufligt, innan sansningen öfvergaf honom... Men hvarföre skall han icke föras in, pappa?"
"Det duger icke, mitt barn!" svarade Haraldsson i den mildare ton, hvilken enkom var för Gabriellas räkning. "Är du dotter till en gammal sjöman och vet icke, att varmt rum ej passar för isfrusna lemmar?"
"Åh jo, nog har jag hört det", sade vår unga hjeltinna, "men man kan icke komma i håg allt hvad man hört."
Saken var, att Gabriella, jemte varmt deltagande, kände en ganska stor portion nyfikenhet att närmare få se den bleke skeppsbrutne kaptenen, hvilken redan, genom sin förvägna handling att qvardröja på vraket, gjort ett fördelaktigt intryck på hennes eget lifliga och beslutsamma sinne. Men att nu få se honom var icke möjligt, ty i rummet, dit han förts, samlades endast husets manliga personal. Emellertid var just det förtreten, att han ej genast, våt och stel som han var, blef inburen i daglig-rummet.
Erika, som märkte Gabriellas lilla missräkning, underrättade henne med några ord om det förståndiga i Birgers anordnande, hvarvid Gabriella insåg, att tålamod var det enda medel, hon för egen del kunde använda.
Under tiden sysselsatte sig Birger, Petter Lindgren och till och med den annars tröge Anton med den förfrusne mannen. Deras menniskovänliga bemödanden blefvo ej fruktlösa. De märkte, att bröstet höjde sig, ögonen öppnades och ansigtsdragen återfingo sitt lif. Med ett uttryck af bestörtning vaknade ändtligen den sanslöse till medvetande. "Hvad är detta?" frågade han, och blicken hvälfde sig omkring rummet.
"Kapten, kapten lefver!" utbrast Petter Lindgren, som höll på att förlora förståndet af glädje. "Kapten lefver för godt"!
Kapten Rosenberg uppreste med kraftfullt bemödande sitt hufvud. Hans första blick föll på Petter, den andra på Birger. "Hvar är jag?" sade han långsamt.
"Ni är räddad från vraket", yttrade Birger, "och den hjelp, vi strandbor kunna erbjuda, står gerna till tjenst."
Kaptenen for med båda händerna öfver ansigtet - hans minne klarnade allt mera. "Ha", sade han med ett eget uttryck, "jag har förlist igen!" Han teg några ögonblick. I denna tystnad låg något rörande. Det var ej veklig smärta, jemrande klagan, ej trotsigt öfvermod eller ömkligt vankelmod, det var mannens sans i ett stort ögonblick, tecknadt af en olycka, hvars djup han bäst sjelf förmår mäta. Han hemtade sig likväl snart, och i det han vände sig till Birger, sade han: "Jag har säkert er hjelp att tacka för min räddning?"
"Nej, jag har blott kunnat bidraga dertill!" svarade Birger. "Denne trogne, raske gosse, som försynen vid storbåtens kantring uppkastade på vår ö, har herr kapten egentligen näst Gud att tacka för sitt lif. Det är han, som visat oss vägen."
"Jaså, Petter!" sade kaptenen och såg på ynglingen med en lång, varm blick... "Men dina kamrater, Petter!"
"Kapten, de blefve allesammans borta!" Petter Lindgrens öga, nyss strålande af glädje, vattnade af en tår.
"Allesammans... hvar enda själ - store Gud?" mumlade kaptenen sakta. "Och du är ensam qvar, Petter?" tillade han högt med återtagen beherskning. "Kom hit och hjelp mig nu att resa mig upp! Jag vill försöka om benen kunna bära mig... Rätt så, min gosse, du ärliga själ!" En ny vänlig blick - det var ej kapten Rosenbergs sak att i ord slösa med beröm - satte för mycket lif i Petter. "Sakta, sakta", yttrade kaptenen otåligt, "tag vackert i mig... vill du ta vackert, din slyng..."
"Gud ske lof", mumlade Petter med tindrande ögon, "rätt nu lefver han igen."
Birger stödde kaptenen på andra sidan. "Ni kan nu temligen gå!" sade han. "Litet förfriskning skulle bekomma er väl. Får jag bjuda er till ett varmare rum, der min far jemte min hustru och syster med otålighet vänta att få se vår gäst?"
Kaptenen kastade en blick på sin våta kavaj, men Birger visade honom en torr klädning och nödigt linne, hvarmed Anton nu inträdde.
"Se, min bror har sörjt för den saken. Men vi skola gå förut - kapten är bäst belåten med en van tjenare."
"Jag tackar!" yttrade Rosenberg med en förbindlig böjning på hufvudet åt Anton, som lade kläderna bredvid honom. "En skeppsbruten man får lof att utan omsvep begagna sig af den välvilja, som erbjudes honom."
"Jag hemtar kapten om en stund!" sade Birger och lemnade rummet med Anton, hvilken, ehuru som vanligt fåordig, likväl med synbart deltagande fästade sig vid detta afbrott i sin tröga overksamhet.
"Petter", sade kaptenen, "jaså, det var du, som uppmanade det här
hederliga folket att frälsa lifvet på mig! Jag undrar just om jag
någonsin får navigationen rigtigt in i din dumma skalle - eljest kunde
du nog bli en dugtig sjöman... Men hvad står du der och gapar på? Du
märker ju nu, att jag lefver. Hjelp heller på mig de der kläderna och
laga, att jag ser någorlunda ut som folk!"
