...kommer min son? Det käns i mitt hjerta
Slå så besynnerligt. Se, huru katten vid foten af bordet
Slickar sin tass och kammar sitt skägg och borstar sin nacke:
Det betyder ju främmand' i alla förnuftigas tanke.
F. M. Franzén
Ur hvarje fönster på det lilla fiskläget tittade hufvud vid hufvud då Arve, hvilken icke igenkändes af sina gamla bekantskaper, jemte herr Lars vandrade uppåt den ojemna stenläggningen.
"Det var nu väl aldrig fru Arnmans son, den snälla Arve? Han ska' vara i väntan!" sade en grannqvinna till den andra.
"Tycker du det! Detta var rigtiga herrekarlar - kanske kontrollörn från Göteborg eller något sådant stordjur!" svarade den tilltalade.
Emellertid låg gumman Arnman i sin goda middagssömn och anade ej, såg ej ens i drömmen, att hennes högsta lycka stod henne så nära. Hon visste väl, att hennes käre Arve med det första skulle komma, men någon bestämd dag hade hon icke för sin väntan. Och derföre träffade Arve, då han öppnade stugudörren, blott Annika, som gick derinne och strödde fin sand på det nyskurade golfvet.
"God dag, du gamla hjertans goda Annika... Jag ser, att du pryder som fordom stugan till dess mor vaknar!" sade Arve och räckte henne handen.
Men Annika släppte korgen och slog händerna tillsammans med det ljudliga utropet: "Herre, min skapare... Frun... Arve... herr Arve är här - sådan karl han blifvit... Jo, det var karl hela da'n, det!"
Knappt hade Annikas okonstlade förundran funnit ett återsvar i Arves trohjertade leende, då dörren från kammaren öppnades och gumman Arnman med utbredda armar mottog sitt hjertas älskling vid sitt af moderlig sällhet bäfvande bröst.
En lång stund - hvarunder Lars hade god tid att se sig omkring, att fingra på balsaminerna och oblygt från spegeln eröfra en påfogels-fjäder att dermed pryda sin mössa - förgick innan den öfverlyckliga fru Katrina släppte sin upprörde son ur sina armar, och när hon slutligen gjorde det, varseblef hon till icke ringa förundran hans kamrat, utstyrd i hennes gamla kära påfågelsfjäder, som annars i alla tider haft plats öfver spegeln.
Lars bugade sig och väntade, att Arve skulle presentera honom.
"Lars har redan gjort sig hemmastadd på sitt vanliga sätt, ser jag!" yttrade Arve och visade på fjädern. "Mor ursäktar honom... Tullförvaltaren och frun ha anförtrott honom åt oss på ett par veckor, och jag är säker att mor gerna tar emot oss begge två."
"Kors, är det tullförvaltarns son! Herre Gud - han är visst välkommen. Det vore önskligt, att herr Lars bara trifdes i vår tarflighet... Men ni kan väl vara hungriga, och jag får i glädjen icke glömma er middag. Löjtnanten sofver. Jag tror, att vi spara honom den kära öfverraskningen, tills han kommer in vid vår vanliga kaffetimme."
"Ja men!" inföll Arve. "Jag helsar emellertid på den här gamle vännen"... Han kastade sig på den blåmålade soffan med den ännu alltid lika blanka läderdynan och lutade sig mot venstra hörnet, der en stor tår nedföll mellan rygg- och sidstycket. Tåren egnades hans far, som alltid haft sin plats i detta hörn, der Arve otaliga gånger stått framför honom och afhört de omtyckta sjöhistorierna.
"Men hvad i all verlden ska' vi egentligen taga oss till här ute?" frågade Lars, som redan började finna sin resa mindre rolig än han förestält sig den.
"Taga oss till - vi skola fiska, fara på säljagt, skjuta sjöfoglar och ströfva omkring klipporna. Du börjar väl ej att leds, innan du hunnit göra bekantskap med våra nöjen?"
"Åh, icke just det, men det är så underligt här ute."
"Det ger sig nog, bara du blir van. Gå ut och slå ett slag på stranden - der ser du strax åtskilligt, som bör intresserad en resande."
"Ja, det är visst något att se... en hop brunbarkade qvinnor, rigtiga hottentottskor med unge på ena armen och fisknoten på den andra...lurfviga pojkar, som meta upp krabbor, och trasiga flickbarn, som ligga och vältra sig i sanden och smörja sig med det gemena inkråmet i sälarna - det är just något, som förtjenar att öda tid på!"
"Sämre kan den användas!" menade Arve. "Du kunde dervid åtminstone göra den nyttiga betraktelsen, att du sjelf kommit i ett lyckligare läge än du kanske förtjenar. Lotterna falla olika i verlden, och det vore hårdt, om de mindre lyckliga skulle föraktas för det att vår Herre satt dem på en liten plats."
"Åh, börja icke med din visdom - på den är jag redan uppledsen! Jag följde med dig hit för att få roligt, och du lofvade mamma att skaffa mig så mycket nöje du förmådde."
"Det gjorde jag och vill äfven hålla det efter bästa förmåga, men det blir ej min skuld, om vi, hvad nöjena vidkommer, äro af olika tankar. Du mins väl dessutom, att jag äfven gaf din far ett löfte att på annat sätt ta hand om dig. Han vill, att du äfven tänker på det nyttiga, och jag försäkrar dig, att ingenting af hvad du ser i denna för dig främmande omgifning är så obetydligt, att det icke kan vara nyttigt att inhemta."
Lars började sjunga och trumma på bordet, till dess han, uttröttad att roa sig ensam, var nära att utbrista i högljudt knot och klagan öfver mammas påfund om resan, men i det samma återkom fru Arnman med en anrättning, som befanns värdig att upptaga hela hans uppmärksamhet. Han hade med half förtviflan beredt sig på torkade rockor, kanske kokta krabbor eller något dylikt, men i stället kommo nu ett par stekta vildänder och en karott brynt potatis.
Larses ögon ljusnade. "Min bästa fru Arnman", sade han till och med artigt och klappade den ärbara matronan om axlarne, "jag trodde icke, att ni hade så pass här ute bland edra nakna berg. Gud ske lof, jag får åtminstone äta!"
Fru Katrina smålog, och det var icke utan en liten triumf hon yttrade: "Det är ej nu så för fasligt heller, min unge herre - vi ha till och med pannkakor."
"Ack, så skönt! Jag älskar grufligt pannkakor... och mamma har skickat ett par syltburkar med - dem ska' vi strax känna på..."
Men vid kaffebordet var den egentliga högtidstimmen. Det var i denna härliga, välsignade, alla gummors gudadryck som gumman Arnman nu först, sittande i ro, helsade sin älskling välkommen. Det var då hon ändtligen hade tid att beundra huru han vuxit, huru rocken klädde honom och huru vår Herre visst icke hade någon skam af hans ansigte, hvilket var både vackert och godt. Och nu njöt hon äfven af att se gamle löjtnantens stora förtjusning vid återseendet af sin gudson.
Men Arve egde knappt fattning nog att dölja den smärta och förvåning han erfor vid att se gubben Askenberg så affallen, så åldrad och lutande mot grafven; och blott då ljusnade hans blick, när den hvilade på moderns friska och fylliga ansigte, i hvilket helsan och glädjen troget afmålade sig.
"Jag ser väl hvad du tänker, min gosse", sade löjtnanten och kramade hans hand, "men bry dig ej om det! Verlden går sin gilla gång: den unga stammen skjuter upp smäck och rak som en prydlig mast: den gamla lutar - en slutlig storm kastar kanske snart skräpet öfver bord. Men låt det vara! Hvad säger du om din mor? Hon duger än, menar jag!"
"Ja, mor har rigtigt blifvit yngre!" Arve klappade hjertligt de kära händer som sysslade omkring bordet.
"Gud ske lof för helsan!" sade fru Katrina andäktigt och trugade, utan mycket prut, den andra kaffekoppen i Lars.
Efter kaffet satt Arve mellan löjtnanten och sin mor och förtäljde om alla de ting, som de önskade veta. Men slutligen kom äfven turen till honom att fråga, och sedan han inhemtat alla grannarnes lefnadsomständigheter, med förändringen af födde eller döde, utbrast han hastigt: "Nå, men min ros, rosen på Tistelön - har mor ingenting hört om henne? Den här gången skall jag väl hålla mitt löfte och resa dit. Jag tänker, att det blifvit en grann flicka af det vackra barnet."
Vid dessa ord mulnade gumman Arnmans blida utseende. "Kommer du ännu i håg den lapprihändelsen - jag trodde, att du länge sedan glömt en sådan småsak."
"En vacker flicka är ingen småsak, min bästa mor!" svarade Arve skämtande. "Men jag märker nog, att mor bibehåller sitt gamla besynnerliga agg mot tistelöborna."
"Nej, min son, något agg hyser jag icke, men att jag just icke kan älska dem, det bör du ej undra. Hade icke salig far i det herrans vädret nödgats ut och jaga efter de gemena lurendrejarne, så hade han kanske nu suttit i länstolen bredvid oss och rökt sin pipa. I öfrigt döme Herren, som ser allt - men jag glömmer aldrig skadeglädjen i den gamle räfvens blick, då vi efter det olyckliga sökandet lemnade hans brygga."
Icke utan ledsnad märkte Arve, att hans i öfrigt så vältänkande och förståndiga mor i detta fall bibehöll sin gamla envisa och i Arves tanke orättvisa fördom. Emellertid älskade och aktade han henne för högt att vilja göra henne emot, och då han icke kunde känna någon oöfvervinnelig åtrå att återse en varelse, den han blott erinrade sig som ett ovanligt täckt barn, föll det sig icke heller synnerligen svårt att med denna lilla uppoffring tillfredsställa den moderliga omsorgen, hvilken aldrig förliktes med tanken, att veta Arve stå i vänskapligt förhållande till de personer, hon ansåg som en omedelbar orsak till hennes mans död.
"Nå, men hur lefva de nu för tiden - man hör väl icke annat än godt om dem?"
"Nej, det förstås! Allt sedan de hade det sista stora lurendrejeriet, den natten salig far fick sitta emellan, ha de, af orsaker, som endast Gud och de sjelfva känna, lefvat som det anstår hederligt folk."
"Det var väl Birger Haraldssons giftermål, som förorsakade förändringen, mor!" erinrade Arve. "Han fick också en hustru, som dugde: hon var allmänt känd för sin klokhet. Och sådan värdig och behaglig qvinna hon är se'n! Jag har ej sett hennes make i staden och undrar ej på, att de vildaste öfversittare kunde bli hederliga karlar under hennes ledning."
"Ja, ja, så fick hon ock att göra!" anmärkte fru Katrina. "Gud vet hur en så dråplig menniska kunde gå in på ett sådant giftermål! Dufvan passar ej till sällskap åt korpen."
"Hvad är det fru syster säger? Han skall ju vara en genomhederlig och präktig karl, just en äkta karl, som jag ville taga i hand, fast jag aldrig sett honom!" sade löjtnant Per, hvilken med sin försvagade tankegång icke rigtigt följde med samtalet, utan trodde, att liknelsen om dufvan och korpen hade afseende på Gabriellas giftermål med Rosenberg, en nyhet, hvilken redan under vintern farit öfver isen till grannstränderna.
"Jaså, bror menar den skeppsbrutne kaptenen, som låg der i vintras. Det blef ingenting af med det, om han icke kommer igen till hösten, som ryktet också berättar."
"Hur var det med den saken!" frågade Arve intresserad. "Skulle kapten fria till den vackra Gabriella."
"Ja, så sades det, men efter det ej vidare hördes af, har väl hinder mött på någondera sidan. Flickan är ju dessutom bara barnet ännu."
Om aftonen, sedan Arve lagt sig, var det honom omöjligt att få tankarne från Tistelöns ros. Hans nyss dämpade lust att återse henne vaknade på nytt, men förgäfves funderade han på medel att uppfylla sin önskan.
Andra dagen upptogs af besök hos grannarne, dit han åtföljdes af Lars, hvilken i sitt lif aldrig kunde begripa hur Arve hela långa stunderna kunde sitta i fiskarstugorna och prata än med en gammal gubbe, hvars skrynkliga, darrande hand knöt på en not, än hos en gumma, hvilken, sittande på spiskanten, stekte läffsor på hällen, eller med de unga hustrurna, som ansade redskapen, och så åter med de brunstekta barnungarne, hvilka lågo och solade sig på klipporna i sällskap med rockor och torsk.
På Larses trötta gäspningar gaf Arve icke akt, utan fortsatte sin väg, vänlig och tillgänglig för alla, isynnerhet mot barnen, hvilka han öfverallt trakterade med nötter och fikon, dem han hade i en stor påse, hängande på ena armen. Och hans eget goda och solskensvarma ansigte strålade af nöje, då han såg de små vildarne komma springande från fisklägets alla kanter för att uppklättra till den stora flata bergshällen, der han stannat att utdela sina gåfvor.
Liksom förut gubbarne och gummorna fått fröjda sig åt en rulle tobak, ett litet snuspaket, i tysthet framräckt, så, men oändligt högljuddare, fröjdades barnen omkring den vänlige utdelaren. Det var ett stoj, en glädje utan ända, der de på alla fyra fötter krälade omkring för att uppsnappa det nedfallna, som icke heller var så litet - det roade Arve att se deras behändiga rörelser, vittnande om deras lifliga förtjusning.
"Låt mig också få några!" sade Lars, grep en handfull nötter och kastade dem endast af pojkaktig obetänksamhet, ej af elakhet, bland stenarne, som från den branta hällen stupade nedåt vattnet... "Tag dem nu, byting!" ropade han till en liten sex års gosse, hvilken, utan att förstå faran af sin vågsamma färd, genast började klättra ned. Arve, som stod på andra sidan, omgifven af den talrika kretsen, hörde ingenting förrän med ett genomträngande skri gossens lilla hufvud försvann under vattnet.
"Åj-ia, åj-ia, lille bror blir i sjön... den stygge herrn kastade nötter dit ned och bad honom ta opp dem!" ropade en något äldre gosse och sprang för att tillkalla modern.
Med en blick, sådan Lars ännu aldrig sett och hvaraf han kände hela sin kropp komma i darrning, hastade Arve förbi honom, klättrade ned på stenarne och var nästa ögonblick i vattnet. Till all lycka kom han tidigt nog att rädda barnet, och då den högt skrikande modern under vilda åtbörder uppnådde platsen, fick hon mottaga sonen välbehållen i sina armar.
"Ack, Gud välsigne, Gud välsigne!" Den tacksamma hustrun sträfvade att få kyssa Arves händer, men han lösgjorde sig med en vänlig rörelse, tömde återstoden af påsens innehåll på bergshällen och uppmanade derefter med ett kort "kom!" den försagde Lars att följa sig.
Så hade Lars aldrig varit till mods. Hvad han i sitt hjerta önskade att väl vara hemma hos sin söta mamma! Men här voro ty värr alla önskningar fåfänga: han måste in i den lilla stugan, der han nu hade sitt hem.
Hvad der inne föreföll behöfver icke nämnas. Vi vilja blott berätta, att Arve så väl utförde sin lärarebefattning, att Lars en timme senare, med vida mindre svårighet än man skulle trott, i fiskarstugan hos gossens mor anhöll om förlåtelse för sin lättsinnighet och dervid af egen god vilja lemnade en treriksdalerssedel af den kassa, hvarmed hans omtänksamma mor försett honom för möjligen opåräknade behof.
Så gick första dagen, och i sin själ suckade Lars: "Gud gifve det vore den sista!"
Emellertid blefvo de följande bättre. Lars fick vara med om fiske och sälskytteri. Det senare roade öfver måttan hans ostyriga och oförvägna sinne. Han fann det innan kort öfvervägande alla de nöjen han hittills njutit, och började nu med förändrad åsigt prisa skärgårdslifvet med dess enkla, men trefliga och helsosamma förlustelser.
Vid återkomsten från deras ströftåg väntade fru Katrina med en kraftfull anrättning. Annika bjöd på yppersta kaffe, och gubben Askenberg trakterade med långa sjöhistorier, hvilka Lars slukade nästan med lika god aptit som en hummer, en vildand eller något dylikt af hans mest älskade läckerheter. Kortligen: efter de första åtta dagarne fann Lars, att man lefde rätt bra ute på det ensliga fiskläget, och en resa till Marstrand, der han fick bese fästningen och afhöra de mest underbara berättelser af fångarne, fullkomnade hans belåtenhet till högsta möjliga grad.
På hemvägen från Marstrandsfärden kände sig Arve åter, och det ganska enträget, antastad af den lede frestaren. Oupphörligt hvilade hans blick på de klippor, mellan hvilka Tistelön låg inbäddad. Tillfället var gynsamt: det skulle troligen icke mera erbjuda sig - och kunde han icke så gerna begagna det som att låta det gå sig ur händerna? Mor finge aldrig erfara det i sig sjelf så oskyldiga besöket, ty nog kunde Lars tiga.
Arve hann ej längre i sin tankegång, förrän en känsla af blygsel erinrade honom, att han genom denna handling skulle gifva den åt hans vård anförtrodde gossen det sämsta exempel. Lars hade ju afhört samtalet emellan honom och modern, och visste hur mycket fru Katrina skulle misstycka, om Marstrandsresan gaf anledning till främjandet af en förtrolighet, den hon så påtagligen ville afstyrka. Dessutom - att bedja Lars tiga! "Jag begriper icke", tänkte han och kände sig dervid öfverraskad af en förtrytelse, som han förut aldrig erfarit och hvars orsak han ej heller gjorde sig möda att utreda, "hur mor, en så klok och förträfflig qvinna, kan hysa sådana enfaldiga griller!" Emellertid gled båten förbi den efterlängtade ön, och innan kort var det endast yttersta spetsen af dess klippor, som skönjdes af Arves spanande ögon.
Om den hederliga fru Arnman vetat huru det hängt på ett hårstrå med hennes käre sons landning vid den farliga Tistelön, följaktligen äfven med hans lydnad, då hade hon säkerligen i en brinnande bön tackat Gud för det han i Lars tillsändt henne ett slags skyddsengel. Gumman Arnman trodde på aningar, och hon kunde icke få ur sitt hufvud, att den stora afvoghet, den djupa ovilja, som hon emot sitt bättre vetande närde mot Haraldssons, hade sin grund i någon hemlig orsak, den hon ej ens för sig sjelf ville tyda. Men att den fans, derom var hon lika säker som att hon af allt hjerta fruktade, det hennes Arve skulle komma i någon närmare beröring med de förhatliga menniskorna.
Ännu hade intet tillfälle yppat sig för Arve att tala med sin mor om det förslag han gjort Josefina, men en aftonstund, då Lars satt inne hos löjtnanten och spelade en tolfva med denne, begagnade han sig af tillfället, skildrade Josefinas värnlösa ställning med all den värma, som hans hjerta mägtade gjuta i ord, och framkom slutligen med underrättelsen, att han vågat gifva den olyckliga flickan hopp att hos hans kära, goda mor finna en fristad.
"Bevara mig, barn, hvad tänker du på - hvad menar du hon vunne vid att vara här? Och sedan, har du besinnat om vi äro i tillfälle att göra en sådan gerning. Gud vet, att jag undandrar mig ej, när jag förmår uträtta något gudi behagligt, men i det här fallet tycker jag, att du räknat på ungdomens vanliga sätt: 'Kommer dag, kommer råd!' Det bär sig icke att låta förnuftet tiga och hjertat råda."
"Vi äro ju icke så fattiga!" invände Arve, hvilken denna gång föresatt sig att drifva sin önskan igenom. "Dessutom, mor, är Josefina arbetsam som myran. Då mor icke har något angeläget att ge henne göra, kan hon sy kläder och bindmössor åt hela fisklägets hustrur och döttrar och med inkomsten deraf kläda sig. När maten lagas åt tre, räcker den nog till den fjerde. Josefina är hemma i konsten att spara, och hvad hon finner här kan kallas välstånd i jemförelse med det, hvarvid hon är van."
"Ja ja, detta är allt godt och väl, men ej särdeles betänkt, min käre Arve! Och, för att vara rigtigt upprigtig..." Fru Katrina blef likväl icke rätt upprigtig: hon afbröt sig sjelf, emedan hon ej fått tillräckligt rådrum att öfverlägga huru vida hon gjorde rätt i att öppet yttra sina egentliga betänkligheter.
Men Arve hastade att ifylla meningen. "Mor tänker, att jag är kär i Josefina och derföre vill ha henne i skydd här till dess jag blir karl att gifta mig, vidare att flickan är för fattig - och det är hela orsaken att min goda, kära mor för första gången ser svårigheter vid en god gerning."
Detta var nu alldeles att slå hufvudet på spiken. Fru Arnman knep litet på läppen och sade: "Nå, om så vore, hvad ondt ser du deruti? Det är moderns pligt att hålla ögonen öppna, då ungdomen är blind."
"Men det är icke roligt, att mor ser en olycka, der mor icke kan blicka djupare i korten än här? Mor känner icke flickan och vet ej hvad hon är värd. Hölle jag verkligen Josefina så kär, att jag ville ha henne till hustru, hvad betydde då hennes fattigdom, om hon hade andra egenskaper, hjerta och förstånd och sådant, som kunde göra mig lyckligare än några ihopknogade papperslappar? På den plats, der jag står och kommer att så, är icke rikedom af nöden: vi lefva ej med annat folk än våra likar och slösa ej såsom det brukas i förnäma hus. I veckan hjelpte vi oss med dagligt bröd och med litet bättre på söndagen. Om således blott förmögenhet fattades, kunde vi ha tillgång fullt upp, så fort jag fått en kustbevakare-befattning. Men det är något annat, som är i vägen för min tanke att gifta mig med Josefina, nemligen att jag ej älskar henne, så som det är nödigt för att ingå äktenskap, och att hon ej heller älskar mig. Vi vilja hvarandra blott hjertligt väl och intet vidare."
Fru Katrina syntes hvarken nöjd eller öfvertygad.
Då fattade Arve hennes hand, såg henne innerligt i ögonen och bad: "Gör det för min skull, gör det för att jag uppfylde mors önskan och qväfde min lust att fara till Tistelön! Då jag var inne åt Marstrand, hade tillfället nog passat!"
Nu var gumman Arnman öfvervunnen. Ett vädjande till hennes erkänsla gjordes aldrig förgäfves. "Gud gifve, att flickan måtte finna sig här! Det kan ju bli som du vill."
"Tack, kära, goda mor, för det löftet! Nu är jag nöjd och lätt till sinnes. Nog finner Josefina sig, bara hon blir bemött med kärlek, och det fruktar jag ej, ty då mor lofvat gifva henne ett hem, finner hon också ett modershjerta."
"Det kan du tryggt lita på - har jag gjort ett löfte, håller jag det, så vidt förmågan räcker till. Kanske få vi det trefligare tillsammans än det i början föreföll mig."
"Och när farbror, som dagligen allt mera lutar mot grafven, faller ifrån eller, kanske än värre, får lefva med alldeles förslappade sinnen, då är det godt och trefligt för mor att ha ett troget sällskap både till tröst och hjelp."
Fru Katrina erkände inom sig, att Arve i många delar hade rätt, och ehuru hon ej sade det, såg han dock på hela hennes ansigtes uttryck, att han vunnit mera än han i början vågat hoppas.
Gumman Arnman, ehuru en sällsynt klok och bra qvinna, var likväl ej utan sitt lilla högmod öfver Arve och fordrade gud vet huru mycket af den, som en gång skulle få honom till man. Arves enkla förklaring upplyste henne dock om, att han var långt ifrån att dela hennes åsigter. Han sträfvade ej efter högre mål än han kunde hoppas nå, och fru Katrina, som alltid predikat mot högmods-andan, kunde rimligtvis ej komma fram med sina undantag. Hon fogade sig, och fogade sig snart, med sann glädje i det, som utgjorde den käre sonens...
Huru fort ilade ej de sista återstående veckorna - huru kort är ej en månad, tillbragt i ett älskadt hem, der hjerta förstår hjerta utan någon konstig anläggning af ord! Men vi kunna ej fasthålla ögonblicken: det sista nalkas slutligen... vi måste skiljas.
"Vårt afsked, min son, gäller kanske för detta lifvet!" sade löjtnant Per sakta och söndertryckte en tår, som hängde i de grånade ögonhåren.
"Det står i Herrans hand!" svarade Arve rörd och tryckte den vissnade handen mellan sina. "Men", tillade han raskare, "antingen det blir här nere eller der uppe, vill jag, så länge jag lefver, ställa mig så att jag utan fruktan kan tänka på återseendet."
"Rätt så, min gosse! Ett godt samvete är den bästa rikedom. När frestelsen står för dörren, så tänk på din mor och gamle Per!"
"Jag går förut!" hviskade Lars till Arve, och sedan han på bästa sätt förnyat sin tacksägelse till fru Katrina och löjtnanten, hvarpå dock ingen af dem gaf akt, lade han de af mamma bestämda drickspengarne på gamla Annikas kistlock och sprang så med några lätta hopp - ty nu längtade han hem - nedåt bryggan, der han, för att ändå likna Arve, som var så afhållen, utdelade tjugufyra skilling i slantar mellan barnskaran, som följde honom i hälarne.
Sedan han en qvart varit ombord och på möjligaste bästa sätt ordnat sig för resan, kom Arve med sin mor. Gubben Askenbergs giktfulla fötter medgåfvo inga vandringar utomhus.
"Det är väl icke värdt, att jag går upp och stör dem", tänkte Lars, "men jag kan ändå oförmärkt se på deras afsked. Hvad de hålla af hvarandra! Hon ser så ärbar och god ut, den fru Arnman - det är just som om jag hade litet vördnad för henne: jag har aldrig känt en sådan rar gumma. Nej, jag måste upp och omfamna henne!" med ett uttryck af känsla, sådan den aldrig uppenbarat sig hos den ostyrige gossen, sprang han åter upp på bryggan och slöt fru Katrina med en väldig tryckning i sina armar.
"Gud välsigne Lars!" sade den i sin själ hjertligt rörda matronan. "Måtte Lars alltid bli för sin mor hvad min Arve är för mig - jag önskar henne intet bättre."
"Jag vill försöka!" Lars kysste gumman Arnmans hand och var som en pil åter nere i båten, dit han inom några ögonblick följdes af Arve, hvilken tyst, med blicken rigtad mot den snart försvinnande stranden, ännu en gång svängde hatten till en slutlig afskedshelsning.
Sedan ingen skymt af modern mera syntes, lutade sig Arve mot
masten. Den ena handen skuggade hans ögon. Lars undrade, om det var
för solens skull eller för att dölja en tår.
