Ack, flickor, I konstiga stycken,
Som ledas af nycken!
...
Vet du hvad klockan är.
Månn' qvällen långt är liden?
W. v. Braun
En skön, sval afton mot slutet af sommaren satt Gabriella vid sitt öppna kammarfönster och betraktade huru fullmånens glänsande strålar lekte mot den vindstilla hafsytan. Några halfbrustna ljud darrade emellanåt långt borta öfver vattnet, och Gabriella tyckte sig igenkänna Antons röst. Den sjuklige enslingen vaggade med sin lilla farkost under en annan sida af ön, man hans vanliga klagande sång: "Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så!" ljöd slutligen öfver till Gabriella, der hon, lutad mot fönsterkarmen, uppfångade de orediga tonerna och sakta upprepade den följande raden: "Jag är den stackars Necken", m. m.
"Alltid, då jag är som gladast", tänkte hon med en viss beklämdhet, "kommer han och stör mig med sin hemska sång. Förr hörde jag ingen visa hellre än neckens - nu gör den mig ängslig, allt sedan han förtrodde mig sina galna inbillningar. Stackars Anton, jag undrar hvarföre Gud gifvit honom ett så underligt sinne? Ibland är han så klok, att ingen af oss är slugare än han, men åter kommer det en oreda i hufvudet, och då är det förbi och hans ögon erinra mig om den tid, som jag endast svagt minnes, när han var rigtigt vansinnig."
En stund grubblade Gabriella öfver Antons tunga öde och hans besynnerliga öfvertygelse, att han vore Necken, som vandrade på jorden att försona någon svår synd; men ehuru detta ämne alltid genom det underbara deruti hade ett hemligt behag, halkade det likväl denna gång fort nog ur hennes sinne, hvilket snart var fullkomligt upptaget af helt olika tankar.
Birger och Erika återväntades denna afton eller på natten från en resa till Göteborg, en sådan som de hvarje sommar företogo vid Larsmesse marknad, då de gjorde sina årsuppköp. Gabriella, hvilken annars ansåg denna årliga resa som en verklig högtid, hvartill hon långt förut gjorde tillrustningar, hade denna gång alldeles vägrat att följa med. Men hon fick god tid att ångra sitt förhastade beslut och betalade det dyrt genom den plågsamma längtan, hvarmed hon i åtta dagar väntade på de resandes återkomst, icke derföre, att hon, så högt hon än älskade Erika, ej kunde ha gifvit sig till tåls under en veckas skilsmessa från henne: grunden för hennes längtan låg djupare. Saken var den, att Birger genom bref fått underrättelse, att Rosenberg med det fartyg, som han förde för ett handelshus i Göteborg, just vid denna tid skulle inträffa der, men åter gå ut efter en fjorton dagar, erforderlig för lossning och lastning. Och nu var det ovissheten om Rosenberg skulle göra vinterresa eller återkomma på hösten, som oroade Gabriella. Birgers och Erikas hemkomst borde likväl meddela underrättelse om denna punkt, liksom åtskilliga andra, hvilka förorsakade henne bekymmer.
Det kunde visserligen med skäl tyckas, att alla dessa lättast skulle blifvit häfda derigenom, att Gabriella medföljt på resan, och i början efter brefvets ankomst gladde hon sig också mera än hon ville tillstå det åt de lyckliga dagar, som hon skulle få tillbringa i Göteborg. Hon tänkte icke ens på hvad som annars fröjdade henne, marknadsvimlet, lindansartruppen, de grannt klädda damerna, militären och musiken, m. m. Allt detta var nu ett intet. Hon tänkte blott på Rosenberg och den oförmodade glädjen att en stor del af dessa dagar få vara i hans sällskap. Men aftonen före resan, då hon med sin kära Lena som bäst var i färd att genomse sina saker och utvälja det vackraste och förnämsta till nedpackning, sade Lena ganska oskyldigt: "Herre gud, hvad det skall fägna den beskedlige kapten, att mamsell Ella reser in och helsar på honom."
"Hvad kommer åt dig", utbrast Gabriella med en liten rynkning på näsan, som ganska tydligt förklarade hennes misshag med Lenas frihet, "tror du eller kan du vara så enfaldig och inbilla dig, att jag reser in för kaptens skull?"
"Herre gud, det är väl intet ondt i det!"
"Intet ondt, kära Lena, men det vore åtminstone rätt onödigt, och nu faller det mig just in, att jag alls icke reser."
"Ah, det är icke möjligt - den föresatsen går mamsell Ella aldrig i land med!" försäkrade Lena.
"Icke - vi få väl se... Och nu kan du gerna gå ned, ty sedan ingen packning erfordras, så behöfver jag ej heller någon hjelp."
Nu blef Lena gråtfärdig. "Har jag väl någonsin sett maken - jag vånnar, att jag hade varit så slug och hållit mun på mig! Men aldrig tänkte jag att det var så farligt heller."
"Du var slug som talade ut, Lena, klokare än jag. Men låt mig nu vara i fred - jag skall ensam lägga sakerna ned igen."
Lena gick. Men i stället att ordna de omkringströdda klädningarne, schalarne och schaletterna, satte sig Gabriella till rätta i sin lilla soffa. Borde hon väl gifva Rosenberg anledning att tro, det hon kommit till Göteborg endast för hans skull, för att träffa honom, som försmådde att stanna öfver vintern på Tistelön och fann Birgers galeas för obetydlig? "Nej, jag tackar, det blir ingenting af! Om det så kostade sju gånger så mycket på att vara hemma, så reser jag icke, sedan jag blifvit väckt på den tanken, att herr kapten också kunde ha så dåraktiga inbillningar som Lena i sin enfald."
Med denna fasta föresats gick Gabriella till sängs.
Följande morgon vaknade hon vid det häftiga springet af och an, som alltid bådar tillrustningen för en resa. Hon skyndade att kläda sig, satte sig åter i sin lilla soffa och började på nytt fundera. Hjertat hoppade oroligt vid den lifliga rörelsen, som der nere förrådde skyndsamhet. Säkert vara vinden god - middagstiden vore de kanske i Göteborg... kanske bjöd Rosenberg dem om bord... Och nu frågade hon sig huruvida det vore så alldeles klokt, att hon fäste uppmärksamhet vid det, som Lena yttrat i sin välmening och utan kännedom af förhållandet. Rosenbergs känsla, om hon följde med, blefve säkerligen endast glädjens, och måhända skulle han till och med känna bedröfvelse, längtan, sorg, om hon ej komme.
"Men var icke jag också bedröfvad, då han i januari underrättade mig om sin resa? Han såg nog, att jag skulle längta och sörja, när han vore borta, och han hade ändå hjerta att resa, ehuru det var ganska onödigt midt i starkaste vintern. Och just derföre vill jag nu också ha hjerta att vara hemma. Det är afgjordt, bestämdt - jag blir hemma. Jag tycker just, att jag kan se huru hans ögon mörkna, när han kommer och helsar på dem och finner endast Erika!" Vid denna slutsats rodnade Gabriella likväl ganska starkt. Hon kunde ej undgå att fråga sig sjelf om Erika, hvilken Rosenberg så hjertligt aktade och som alla höllo af, icke kunde vara för kapten nästan lika välkommen som hon, Gabriella sjelf.
"Hur har jag blifvit så här egenkär och orimlig? Hvad är jag mot Erika?" Dessa frågor af hennes bättre känsla straffade den ögonblickliga fåfängan. Hon kände en tår i sitt öga, men det var ej smärtans eller förtrytelsens vid föreställningen, att Rosenberg möjligen kunde blifva fullt belåten med återseendet af Erika, nej, det var ångerns tår deröfver, att hon velat finna sjelfva Erika obetydlig i jemförelse med sig sjelf.
"Är du ej färdig ännu, min docka?" frågade Haraldsson, gläntande på dörren.
"Nej, pappa, det har kommit en sådan ängslan öfver mig, att jag alls icke vill resa. Jag blir hemma, jag, och sköter hushållet, medan Erika är borta."
"Hvad är det för prat? Vi, som ä' hemma, sköta nog huset. Icke skall du ha några nycker nu, sedan du blifvit stora, förståndiga flickan! Ena da'n är du färdig att hoppa öfver små hus i glädjen öfver resan, och den andra har du slagit den ur hågen. Vill du vara på det sättet, är det så godt, att du börjar leka med dockorna igen."
"Ja, det var just också allra bäst när jag lekte med dem. Jag har aldrig haft så roligt som då."
"Nu vet du icke hvad du vill, det är saken det. Men gör dig klar - om en halftimme är Birger segelfärdig."
"Men, pappa, jag har icke packat in någonting, och icke har jag den minsta lust att resa, ingen smula. Låt mig vara hemma och sköta om pappa och Anton! Pappa nekar mig ju aldrig det jag ber." Och Gabriella smekte och tiggde. Hon var säker om seger.
"Jag är allt för flat, jag vet det nog, du bortskämda barn... Se så - ge far din en kyss vackert! Det får väl vara nu som alltid, att du skall ha din vilja fram."
Det utgjorde en märklig företeelse, ett af naturens under, att den hjertlöse, bistre Haraldsson till en snart sagdt ömklig svaghet afgudade sin dotter. Men det var också den enda milda känsla, hvaraf hans jernpansrade bröst var mägtig. I hans förhärdade egoistiska själ hade ingen gnista af ånger inträdt, och endast fruktan för Birger och kärleken till Gabriella afhöll honom från att på nytt fuska i det gamla handtverket. Eftergifven för flickans minsta önskningar, gick han nu åter till sina göromål och lät de resande sköta sig sjelfva.
Gabriella sprang härpå ned att tala med Erika, för hvilken hon ej vågade komma fram med det förevändningen, att olust eller nyck höll henne hemma. Hon kände sin svägerska för väl att räkna på, det hon under sådana omständigheter skulle få sin vilja fram. Utomdess var Gabriella med för mycken kärlek fästad vid Erika att icke vara så upprigtig som möjligt.
"Söta Erika", sade hon till denna, som hon träffade ensam i handkammaren, "jag har kommit att tänka på något, något, som så intagit mig, att jag denna gång icke vill följa med på Larsmessefärden."
"Hvad då, Ella lilla? Du har ju så innerligt gladt dig deråt!" svarade Erika förundrad och lät skeden, hvarmed hon höll på att skumma kaffegrädde, hvila mot fatet.
Då Erika afbröt ett göromål, blef hon verkligen förundrad.
"Jag har svårt att göra det rigtigt tydligt att säga det, så att du icke tror att det bara är en nyck. Alltsammans kommer deraf, att Lena i går afton, då vi höllo på att plocka fram mina kläder, sade: 'Kors hvad kapten skall bli glad för det mamsell Ella kommer in och helsar på honom!' Lena menade visst icke ondt med det, tvärt om, men hon förstod icke bättre, och så föll det mig med ens in, att Rosenberg kunde tänka detsamma, och derföre..." Gabriellas brinnande kinder förklarade det öfriga.
"Du får i detta fall alldeles följa din böjelse!" yttrade Erika och återtog i allt lugn sitt husmoderliga bestyr. Hon var på det hela belåten med att Gabriella, när väckelsen en gång var gifven, föredrog att vara hemma; och sedan, ehuru hon behöll det för sig sjelf, unnade Erika Rosenberg att få sakna Gabriella.
"Och du misstycker icke, att jag blir hemma, söta Rika?"
"Visst icke! Jag tror till och med att det är rättast."
Glad, nästan triumferande öfver att vara gillad af Erika, hjelpte Gabriella raskt till att få de andra ut. Men knappt voro de i båten, hvilken med fylda segel och frisk vind sköt fram, innan hon erfor ångerns och missnöjets ledsamma inflytande och började gråta.
Veckan, som var bestämd för Birgers och Erikas frånvaro, gick med en enformighet, hvilken ofta föreföll Gabriella dödande långsam, och hon blef ej litet glad, när slutligen en seglare, som passerade förbi Tistelön och der lade bi, underrättade, att Birger skulle återkomma samma afton.
I hopp att få sigte på den efterlängtade båten, satt Gabriella vid fönstret, sedan hon förgäfves ett par timmar spanat bland klipporna. Men väntan blef henne för lång. Solen hade redan neddalat på sin blå bädd, och nattens skuggor svepte sin grå skymning omkring bergen. Klockan hade slagit 12, hon led mot 1, och ännu satt Gabriella väntande med hufvudet stödt mot handen.
Några sakta årtag hördes, och en liten farkost gled intill bryggan. Det var Anton som återkom. Då han varseblef Gabriella i fönstret, gick han fram åt den sidan. "Du kan gerna lägga dig, Ella", sade han, "vi få ingen båt hem i natt! Det är en sådan stiltje, att en ej kan komma någon väg."
"Men hvad har du gjort ute så sent?" frågade Gabriella och öppnade fönstret.
Anton log. Det var ett sorgligt leende. "Jag har varit hemma hos mitt!" sade han och visade utåt sjön.
"Hör, vet du hvad", sade Gabriella och sträckte sitt lilla hufvud långt ut genom fönstret, "jag skall säga dig något! Necken bor icke i hafvet. Den tiden folk trodde, att han verkligen fans, bodde han i strömmar och åar."
"God natt, du!" Anton nickade och gick. Han ansåg för öfverflödigt att ingå i några bevis om en sak, hvilken för hans orediga sinne blifvit en verklig trosartikel, ehuru stunder funnos, tillräckligt rediga att öfvertyga honom, att detta slags galenskap snarare vore en envis villfarelse, en sådan som vi benämna fix idé, än ett vansinne. Men i alla händelser var Antons sinne ej egnadt att bestå en allvarlig kamp med förnuftet. Han hade långa, ljusa mellantider, men själen förföll åter i sitt svaghetstillstånd, och i det förgallrade fängslet sträfvade den förgäfves efter frihet.
Trött och litet harmsen, sökte Gabriella att i sömnen glömma sin felslagna väntan. Och när det i daggryningen blef lif på bryggan, väcktes hon väl och tänkte: "Nå, ändtligen äro de här!" men dervid slötos åter hennes ögon: hon var allt för sömnig att stiga upp. Då hon sent på morgonen vaknade, stod Erika vid hennes säng och helsade henne med ett vänligt god morgon.
"Ack, söta Erika, du som kom hem så sent, är ändå uppe före mig! Jag satt också uppe till långt på natten, men jag hade icke derföre bort försofva mig. Jag rigtigt blygs öfver, att jag ej gjort i ordning kaffet åt dig."
"Lappri, Ella, en liten ofrivillig försummelse betyder ingenting. Vi ha ännu icke druckit kaffe. Om du skyndar dig ned, så göra vi sällskap, men då skall du vara rask!"
"Ja, söta Erika... men vänta en liten smula, ha ej så brådt! Jag får ju icke tala ett ord med dig. Ha ni haft roligt, ha ni..."
"Åh ja, vi ha haft rätt roligt. Du skall få besked om alltsammans, när du kommer ned, men nu har jag brådtom. Det är så många af mina spånadsgummor, som vänta på mig, att jag måste gå." Och till stor ledsnad för Gabriella, hvilken naturligtvis gerna velat tala ensam med Erika, återstod nu intet annat råd än att så fort som möjligt kläda sig för att med de öfriga dela de underrättelser, som kunde vankas vid kaffebordet.
"Det välsignade håret ha vi qvinnfolk visst fått för att pröfva vårt tålamod!" sade Gabriella otåligt, medan hon ganska omildt ref upp den långa flätan och började kamma de sköna bucklorna. Men så påkostande det än var att öda tiden härpå, hade Erika likväl så bestämdt vant sin älskling vid denna ordning, att Gabriella aldrig gick ned om morgnarne utan att vara väl och nätt klädd i håret. Denna gång skedde det likväl med en skyndsamhet, som lemnade de högrödaste rosor på hennes kinder. Och då kammen slutligen kastades i lådan och den lätta musslinsduken öfver axlarna, var toaletten färdig och Gabriella med tre hopp nedför trapporna och inne i dagligrummet.
Men hvilken syn mötte henne här! Vid fönstret stod bredvid Anton en främmande. Denne vände sig om, och med ett ohejdadt uttryck af glädje och bestörtning utropade Gabriella: "Rosenberg, kapten Rosenberg!"
"Ja, emedan jag gick miste om det nöjet att få se mamsell Gabriella med sina slägtingar i Göteborg, så följde jag med dem hit ut på ett par dagar!" sade Rosenberg med den öppenhet, som utmärkte honom, och tryckte till helsning Gabriellas hand.
Vår hjeltinna yttrade ingenting om nöje och tacksamhet för denna artighet, men hon rodnade mycket vackert och neg. Rosenberg blef emellertid icke modfäld häröfver: det visade hans eldiga blick, hvilken nästan icke kunde slita sig från Tistelöns intagande ros.
"Blif bara icke högmodig, Ella", inföll Birger, "ty äfven skonerten har sin del i besöket!"
"Nå, var det icke en rigtig öfverraskning?" frågade Erika, hvilken nu, åtföljd af Lena med den stora kaffekannan, inträdde och bjöd alla till det trefligt utstyrda bordet.
"Jo, det var visst en öfverraskning, men det var styggt af dig, Erika, att ej säga det minsta!"
Gabriellas blick träffade härvid Rosenbergs, och hvad hon då såg i den satte hennes hjerta i en så orolig rörelse, att hon alls icke fann något svar, utan var särdeles glad att få öfvertaga bestyret med serveringen.
Öfver hufvud och ganska öppet syntes Rosenbergs uppförande under hela dagen vittna, att frånvaron styrkt och gifvit ett högre och raskare lif åt hans känslor. Om aftonen berättade Erika för Gabriella, att han gjort en så lycklig resa, att hans lynne derigenom blifvit lättare och att dessutom hans utsigter nu voro mycket ljusare än under den tid han vistades hos dem.
"Jag kan just tycka det... Men, söta Rika, har du hört om han kommer hem i höst eller om han skall göra vinterresa?"
"Det har jag icke hört - kanske nämner han något derom i morgon."
Icke särdeles tillfredsstäld med förklaringen, och alldeles ur stånd att begripa hur Erika kunnat vara så likgiltig att ej ens fråga derom, afvaktade Gabriella med otålighet andra dagen. Den kom och gick äfven lugnt och gladt, utan att likväl Gabriella hade mod att sjelf eller genom någon annan göra den enkla frågan.
Solen var redan i nedgående, då Rosenberg, hvilken jemte Gabriella stod på bryggan, hastigt yttrade, i det han lossade en af småbåtarne: "Hvad det skulle vara roligt, om jag finge ro mamsell Gabriella ut ett litet stycke?"
"Åh, det blir härligt!" utropade hon lifligt och hoppade, utan att en sekund besinna sig ned i båten.
Vattnet låg så stilla, att knappt en och annan krusning bucklade dess yta, och lätt som en simmande svan ilade båten öfver det genomskinliga elementet.
"Huru olika", sade Rosenberg med en lätt böjning i rösten, "är icke denna afton mot den, på hvilken jag uppkastades mellan de der klipporna vesterut! Ser Gabriella de två blå punkterna? Der kämpade jag en svår kamp och var bra långt ifrån att ana det denna olycka, som beröfvade mig allt, skulle gifva anledning till min..." högsta lycka ärnade han tillägga; men hastigt erinrande sig att detta var väl mycket sagdt, då denna icke var afgjord, tystnade han och lemnade Gabriella att efter behag ifylla meningen.
Gabriellas blygsamhet tillät henne icke att förstå Rosenbergs uttryck. Och för att komma ifrån detta ämne, det hennes fina känsla förbjöd henne att uppmuntra, frågade hon efter sin gamla bekantskap Petter Lindgren.
"Jo, han seglar med mig och finner sig ganska godt. Nästa år, när skonerten gått af stapeln, hoppas jag min raske Petter skall komma att utgöra en af dess bästa matroser."
"Jaså, kapten tror då, att Örnungen blir färdig nästa år?"
"Det är utan allt tvifvel. Och jag ärnar, om gud vill, största delen af vintern vara här för att jemte Birger pådrifva arbetet."
"Men jag trodde, jag tyckte, att jag hört, det kapten skulle göra vinterresa."
"Nej, det har icke varit påtänkt. Om vår herre bevarar lif och fartyg, hoppas jag före jul vara tillbaka och jular på Tistelön, om mamsell Gabriella försäkrar, att jag blir välkommen."
"Det vet nog kapten Rosenberg förut. Vi lefva så ensligt på vår ö, att..."
..."att hvar och en kan vara välkommen!" inföll kaptenen med ett litet gäckande leende. "Men jag är så djerf att vilja veta, om jag särskildt vore välkommen?"
"Det får kapten höra efter till jul!" inföll Gabriella skrattande.
"Må göra - jag väntar till dess... men då - om vi väl vore der!"
Gabriella suckade i sitt hjerta det samma. Blygsamheten tillslöt hennes läppar.
Genom den lilla utfarten på sjön hade ett mera innerligt och förtroligt förhållande tillkommit, hvilket ock synbart röjde sig under denna aftons sammanvaro - och aftonen utgjorde en half dag, ty som man icke på länge skulle återse den värderade vännen, blef hela slägten uppe till långt fram mot morgonen. Rosenberg satt under alla dessa lyckliga timmar bredvid Gabriella på soffan, och vid hvarje liten historia han slutade, var leendet på hennes läppar hans högsta triumf, och månget ord, mången vänlig häntydning, ej ämnad för det öfriga sällskapet, fattades af henne och purprade kinden.
Slutligen sade Haraldsson: "Nej, detta bär sig icke - vi göra illa åt kaptenen. Nu må han sofva ett par timmar!"
Birger steg upp, Erika och Anton äfven, Rosenberg och Gabriella måste således göra detsamma, men de kände hvar och en inom sig, att de firat sin första verkliga högtidsafton. Deras hjertan hade talat. Ord äro då temligen öfverflödiga...
Efter kaptenens afresa var Gabriella flitigare, raskare och muntrare än någonsin. Hon talade mycket med Erika i hushållssaker och tog sig just dervid som oftast en så ärbar min, att Erika kände sig frestad att skratta åt den sextonåriga husmoderns allvarliga värdighet. Det hände då icke heller så sällan, att Gabriella sjelf vid det qväfda leendet på Erikas läppar utbrast i skratt, slöt sina armar om den trogna vårdarinnans hals och hviskade: "Du kan gerna skratta högt, Rika, om du tycker det är så roligt, att jag vill veta ett och annat, men jag kan ju också bli gift och få ett hus att sköta liksom du!"
"Jag skrattar visst icke åt din vetgirighet, söta Ella - den är ganska berömvärd och skall troligen snart komma dig till pass - men du ser dervid så utmärkt betänksam ut, att jag ej kan låta bli att tänka på huru du för icke länge sedan höll samråd med dina dockor och då just hade samma min."
"Men jag har väl nu vuxit ifrån dockorna!" sade Gabriella och höjde sig litet på tåspetsarne.
"Det förstås - vid sexton år tränger stundom första tanken på brudklädningen undan sista skymten af den kära dockklädningen."
Gabriella ilade bort. Hennes hjerta slog icke förgäfves takten till Erikas tema. Långa tillfredsställande bref från Rosenberg till Birger förvissade henne, att hoppet om brudklädningen ej sväfvade i luften.
På ett bref fick Gabriella likväl icke höra slutet: det var endast sedan Birger och Erika ingått i sängkammaren som det åter framtogs och af Birger lästes högt för hans hustru:
"Jag vill aldrig vara hederlig karl, om jag nu kan vänta längre! Får jag bara åter foten på Tistelön, så friar jag, och det flux. Jag har betänkt, noga betänkt, att jag kan gå så långt, efter som vår herre åter tycks le emot mig. Det är icke derföre sagdt, att giftermålet skall följa strax derpå. Ett par år väntar jag nog troget min sköna, älskade Gabriella. Allt sedan jag var ensam med henne ute på sjön, har fan - nej, kärleken, menar jag, rigtigt drifvit sitt spel med mig. Jag vet ibland ej om jag befinner mig i himlen, på vatten eller land, när jag rigtigt kommer in i funderingarna. Men du skall tro, min bror, det är ock knäfveln till intressanta funderingar. Jag ser mig som herre på Örnungen, i den blå frisrocken med pipan i mun, stå på däck, men tro du icke att jag tittar i loggboken eller har någon annan lika loflig sysselsättning för mig - nej, herr svåger, jag tittar väl på något bättre, på ingenting mindre än min egen unga, vackra hustru.
Man kan ej vara så litet tokig - men det vore väl ändå tusan, om hon, ifall hon är så pass hemma i kärleken som jag, icke skulle kunna våga resa med! Jag tyckte, när jag hade henne med mig på sjön, att hon verkligen hade små anlag för elementet"...
Erika log varmt... Birger log äfven - det var så godt som en
välsignelse.
