Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjänarinneförening bildad
i Hamburg.
I »Vorwärts» läses följande:
Tjänarinnemöte i Tütgeschens stora lokal,
blir inte det ett fiasko? frågade oss en
pessimistiskt anlagd kamrat, som hade
följt den förra offentliga
tjänarinnerörelsens utveckling i den gamla hansestaden
vid Elbe. Vi förströdde snart hans
betänkligheter, men voro ingalunda själfva
fria från bekymmer öfver huru detta första
försök att rycka upp tjänarinnorna skulle
lyckas.
Först spriddes ett af en tjänarinna
författat, kort och lättfattligt flygblad, hvari
den skändliga lag kritiserades, som
tjänarekåren är underkastad, nämligen
tjänstehjonsstadgan, deras löneförmåner,
arbetstid, mat, husrum och behandling i öfrigt,
den sedliga fara de äro utsatta för under
den tid de måste vandra från det ena
ohyggligare kommissionskontoret efter det
andra för att söka sysselsättning. I samma
flygblad inbjöds till offentligt möte den
25 okt.
Detta upprop hade tryckts i en upplaga
af 10,000 ex. och lämnades ut å
danslokalerna och i en stor del privata hus.
Och följden blef att mer än 1,000
tjänarinnor och hjälphustrur kommo och
lyssnade med spändt intresse till det anförande,
som en kvinnlig kamrat, Zietz höll öfver
ämnet: »Tjänarinnor vaknen!»
Redan vid det första mötet anmälde
sig 180 kvinnor för inträde i den blifvande
föreningen. Vid det första mötets
diskussion deltogo endast få tjänarinnor,
annorlunda blef det vid andra mötet den 15
november, då minst 2,000 personer voro
närvarande och 220 nya medlemmar
ingingo i föreningen och minst ett dussin
tjänarinnor anmälde sig för deltagande i
diskussionen och genom gräsliga exempel
visade den tjänande kårens ställning i
Tyskland. Diskussionen var i allo saklig
och intressant och ådagalade att då
talarinnan vid första mötet målade de
tjänandes ställning i mörka färger hade hon så
långt ifrån öfverdrifvit, att hon tvärtom
icke tyckes ha anat den mörka
verkligheten.
Hänförda instämde flickorna när
talarinnan slöt sitt anförande med orden: Vi
vilja alltså agitera för upphäfvandet af
kvinnornas rättslösa ställning, för
bortskaffandet af den lag tjänarne lyda under och
fordra att de i rättsligt hänseende ställas
i jämbredd med öfriga arbetare. Af
tjänaren och tjänarinnan skall blifva en
verklig arbetare och arbeterska. Vi vilja
organisera tjänarinnekåren ty än i dag
svänger man tjänstehjonsstadgans knutpiska
öfver dem. Vi vilja arbeta för högre lön,
ordnad arbetstid och reellare behandling
åt dem.
Härtill skola vi få hjälp af den makt
som ligger i sammanslutningen och genom
den platsanskaffningsbyrå vi inom kort
komma att öppna, hvarigenom vi hoppas
kunna behärska arbetsmarknaden och ordna
arbetsaftalen genom kontrakt.
Tisdagen den 20 nov. konstituerades
föreningen och beslöts att den skall heta :
»Förening för tjänstflickor, tvätt- och
hjälpfruar i Hamburg». Vid detta möte
gingo ytterligare 70 nya medlemmar in
i föreningen, som startade med ett
medlemsantal af 470. Inträdesafgiften är 20
pf. och månadskontingenten 30 pf. Till
publikationsorgan och obligatorisk tidning
för medlemmarne bestämdes »Gleichheit».
Att det också hos tjänstflickorna slumrar
kraft bevisas bäst genom de sakliga och
i allo förståndiga diskussionerna, som ägde
rum vid dessa möten, vidare bevisas det
af, att det bland tjänarinnorna tillsattes
en komité, som skall samla bevis på huru
brutalt tjänstehjonsstadgan kan tillämpas
äfven i våra dagar. Samma sak bevisas
vidare af att en flicka ur föreningen
uppläste en vacker dikt, som hon själf författat.
Det glänsande resultatet af agitationen
bland tjänarinnorna mottogs i den
borgerliga pressen med ett ilskans tjut om den
stora skamfläck och den skymf, som
kommit öfver deras läsarinnor. I den
frisinnade pressen har en dam tagit ställning
mot föreningen på följande sätt:
»Engageren inga kvinnor, som äro medlemmar
af den socialdemokratiska föreningen.»
Om damen ifråga ämnar föra den
propagandan vidare får hon litet arbete under
tiden, men om hon i stället skulle koka,
skura och diska skulle hon därigenom
vinna större aktning än genom flirt på
baler, konserter och genom koketterande
å järnvägsstationerna. Det vore i hvarje
fall ett nyttigt arbete, som åt en icke ringa
del af våra husmödrar skulle gifva en
välbehöflig erfarenhet i hemmens skötsel. Och
om damerna ifråga sutto inne med större
kunskap i husligt arbete än hvad för
närvarande är fallet skulle tjänarinnefrågan
säkert blifva löst både fort och radikalt.
Det talas ideligen om att alla kvinnor
kunna arbeta gemensamt för ernående af
rättvisa äfven åt dem och från visst håll
är man tidt och ofta orimligt frikostig med
systerskap kvinnorna emellan. Nu när det
endast var fråga om rätten för deras
tjänare att få tillhöra en förening, som skulle
vidga deras förstånd och skänka en smula
af den trefnad, som borde tillkomma alla
systrarna inom hemmet, då framgick det
med all önskvärd tydlighet att dessa
öfverklasskvinnor satte klassintresset ett godt
stycke framom det »allmänna
kvinnointresset».
Vi anse oss göra rätt när vi skarpt
skilja mellan proletärisk och borgerlig
kvinnorörelse. För proletärer räkna vi
fabriksarbeterskorna, tjänarinnorna,
arbetarhustrurna m. fl. och för dessa gifves
det icke någon särskild kvinnofråga. För
oss är kvinnofrågan blott en del af den
stora sociala frågan. Och där är den
proletäriska kvinnofrågan sig alltid lik i
hvilken gestalt den än presenterar sig; och
på det politiska och fackliga området är
den blott en del af den stora modärna
arbetarrörelsen.
Icke sällan få vi se öfverklasskvinnor,
i sin stora medömkan för de dåligt
aflönade, verka för sammanslutningar bland
dem men när det vid detta tillfället var
frågan om att organisera deras egna
tjänarinnor och tvättkvinnor då ropade man:
»Storm mot denna organisation!»
Hindra den unga föreningen genom en
dylik agitation kunna de nog icke,
möjligen hämna den så länge tills alla kvinnor
vaknat upp och helt tillägnat sig den rätt,
som bör hållas för helig att låta någon
mer eller mindre brutalt tumma på,
nämligen rätten att tillhöra hvilken organisation
man finner med sitt intresse förenligt.
(Öfversatt af M. Q.)
Kvinnlig värnplikt.
Vid den för en tid sedan hållna
kongressen i Karlstad för kvinnans rösträtt,
framfördes af fru Gerda Hellberg en tanke som är
värd att beaktas. Hon föreslog införande af
ett »kvinno-år för Sveriges unga kvinnor»,
som kunde bidraga till att afhjälpa den
stora nationalekonomiska förlust och den
faktiska försämring af hela folkets hälsa
som hemarbetets förfall verkat.
Med sitt kvinnoår menar fru Hellberg
att en för hvarje vuxen ung kvinna
obligatorisk 1-års kurs skulle införas, som en
förberedelse för hvad kvinnan behöfver
kunna såsom maka och mor. Något
närmare preciserade hon icke sitt förslag vid
nämnda tillfälle men för korrespondenten
till en hufvudstadstidning har hon utvecklat
idén, som hon ville ha realiserad som
statsinstitution, på följande sätt:
Staten måste ta sig an kvinnorna och
hjälpa dem att höja hemarbetet till ett
medborgerligt arbete af rang. Först med
statens hjälp kan man nå fram till den
stora uppryckning som verkligen är
nödvändig på det området. Staten gör ju
visst en hel del för saken redan nu, det
vore ett bevis på sorglig okunnighet att
påstå annat, ty kurserna i hälsovård och
huslig ekonomi äro ju praktiskt anordnade
och ha kostat mycket af omtanke och
arbete. Men det är ett stort fel med alla
dessa nya ämnen som sättas upp på
folkskolans ganska belastade program. De
koncentreras på en för kort och för tidig
period. Kurserna må vara aldrig så väl
ordnade, så kunna ändå inte
13—14-åringarna dra den nytta af dem som de vuxna
unga kvinnorna, 18- och 19-åringarna.
Vid den åldern öppna sig ju utsikterna
till egna hem, och lärdomarna äro aldrig
bortkastade. För öfrigt vore det inte
endast folkskoleflickorna som kvinnoåret
skulle gälla, utan hela landets kvinnliga
ungdom.
Det är ju ändå kvinnorna som äro
satta till vårdare af det nationella kapitalet
som kallas folkets hälsa. Att modern är
sund och förstår att skapa en sund
omgifning är obestridligen det viktigaste
villkoret för hemmets blomstring och barnens
hälsa. All kvinnlig uppfostrans
hufvudändamål borde därför vara att utbilda de
unga kvinnorna till kunniga mödrar och
hemvårdare. Det är nog troligt att
framtidens hem kommer att förenklas högst
betydligt efter de linjer som Solidar slagit
in på, men den konst och kunskap man
fordrar af husmödrarna kommer att
utvidgas. Om kvinnan som husmor, tack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:52:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1907/0002.html
