- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
4

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hoppet kvar, att det skall bli bättre. Bara
det gör ju att det går lättare finna sig i
det närvarande. Vid 4-tiden dricka vi
kaffe igen på fabriken, 6 slutar arbetet,
så arbetstiden är ju dräglig. På kvällarna
dricker jag té eller mjölk och smörgås.
Detta är väl det minsta man kan lefva
på men det går ändå till 25 kr. i
månaden, så därtill hyran 10 kr. Alltså
ungefär en 8 kr. kvar, det skall vara till kläder,
tvätt, alla diverse utgifter och nöjen.

Att detta inte går ihop är nog Siri den
första att inse, men det har dock gått ett
halft år. Nu kommer jag att i den
närmaste framtiden få lite påökt, men det
blir nog endast en 10 kr. i månaden,
således 53 i stället för 43. Men detta är
för lite och jag tror icke det går ihop
för mig i längden. Det finns dock
tusentals kvinnor som lefva på denna inkomst,
men hurudana bli de till slut? Bleka,
nervösa och gamla i förtid. Fabrikslifvet som
det nu ter sig, är icke det ideal vi
kvinnor böra eftersträfva.

Jag var förr tjänarinna och har alltid
haft goda platser och jag nästan förutsåg
då jag lämnade den banan, att jag nog
förr eller senare skulle gå tillbaka, ty en
bra tjänarinneplats har många goda
materiella fördelar. Ibland när jag ser mig
omkring i det otrefliga rum som skall
vara mitt hem så kommer jämförelsen
mellan förr och nu allt tydligare. Särskilt
till min sista plats går tanken gärna
tillbaka, ty det var den bästa plats jag haft
och som detta är tjänarinnornas tidning
så kan det ju intressera läsarinnorna att
höra att det finns en och annan bra plats.
Det var på landet strax utanför Sthlm en
vacker nybyggd villa med nutidens alla
bekvämligheter. Familjen bestod af herre,
fru och två små barn och vi var två
tjänarinnor. Nog var det mycket att göra
men allt gick så lätt, ty vi fick ordna
arbetet som vi helst ville och blef alltid
vänligt och humant bemötta. Ledigt fick
vi också ganska mycket, fria resor till
staden en gång i veckan och hvarannan
söndag. Hvad vi annars ville vara lediga
så fick vi säga till och blef aldrig nekade.
Arbetet för dagen var i allmänhet slut till
8, det åts middag sent och ingen mat på
kvällen förekom. Vi hade ett stort härligt
rum, många som besåg villan uttryckte
sin förvåning öfver att detta stiliga rum
var jungfrukammare. Jag önskar jag hade
det rummet nu. Men fast jag hade det
bra så längtade jag ändå. Jag var icke
en fri människa, det var så mycket jag
ville vara med på som lockade och drog.
En kväll en föreläsning, en annan ett
diskussionsmöte, där någon af dagens brännande
frågor diskuterades, så ibland
föreningsmöten där jag önskade närvara, ja till
och med kände som en plikt att vara med.
Icke kunde jag begära att jämt bli ledig
och jag har för öfrigt alltid haft så svårt
för att be om det som egentligen är, eller
minstone borde vara, min rättighet och
dit räknar jag det att vara fullkomligt fri
när dagens arbete är utfört. Egentligen
anser jag det som ett stort fattigdomsbevis
att tigga. Hvarför göra vi det när vi ha
rätt att kräfva? »Gör din plikt och kräf
din rätt», finns ett ordspråk som säger, det
är någonting vi lite mer borde beakta.

Så beslöt jag efter mycket funderande
att skaffa mig en plats med bestämd
arbetstid och så kom jag till min nuvarande.
Att jag ändå ej känner mig nöjd är ju
helt naturligt, men jag är ändå glad åt
den tid som gått och jag har sökt så väl
som möjligt använda min lediga tid, att
tillägna mig den kunskap som stått mig
till buds. Att jag emellanåt kunnat komma
på teatrar och konserter har jag en bror
att tacka, skulle jag i allt varit hänvisad
till min egen inkomst har nog sådana
dyrbara nöjen icke kunnat komma ifråga.
Jag hoppas dock att det skall bli bättre
äfven inom detta fack. Men trots att jag
många gånger har svårt att reda mig och
får sakna åtskilligt jag varit van vid, så
är mig denna frihet så kär att jag hellre
försakar ett och annat än mister denna
frihet och själfständighet.

Ja detta är nu något om hur en
fabriksflicka har det och hur hon känner, mycket
mera kunde ju ha sagts men detta får vara
nog. Vi kvinnor ha ett jätteverk att
utföra, mycket att rifva ned och mycket att
bygga upp, innan vi nå den plats som
nu är idealet för vår sträfvan, men ju
ifrigare vi griper verket an, desto förr få
vi njuta lönen för vår möda.

                                Anna.

illustration placeholder

Tjänarinnorna och
fackskolefrågan.



I n:r 47 af Idun föregående år finnes
införd en uppsats med ofvanstående rubrik.
Tjänarinnefrågan har skrifvits och
diskuterats om i oändlighet. Den ligger som i
dvala en tid, men så börjar omtuggningen,
och en mustig bit gör sin rond genom
pressen. Nu är det fackskolefrågan som
tycks vara den svårlösta knuten för en
del husmödrar.

Efter att ha skildrat Köpenhamns
tjänarinneförenings fackskola, säger
artikelförfattarinnan Maria Rieck-Müller följande:

»Således bör det synas godt och värdt
all uppmuntran för den, som är öfvertygad
om att tjänarinnefrågan bäst löses, ifall
våra tjänarinnor bibringas en
fackskolebildning, som socialt kommer att höja
dem möjligen ett halft steg såsom klass
och med betyg på, att de tillhöra den
allra förnämsta, kunnigaste gruppen af sin
kår. Och det bör synas godt för hvar
och en, som hyllar jämlikhetens princip
och som helst vill, att alla måste tjäna
eller ock vara herrar.

Hvar och en däremot, som märker hur
nära en dylik fackskolebildning är
besläktadt med den, hvilken åstadkommes i våra
folkhögskolor, och som skapar en klass
samhällsmedlemmar, för litet verkligt
kunniga för att förstå sin egen andliga
omogenhet, men undfägnade med tillräckligt
stora smakbitar af kunskapsfrukt för att
bli öfvermodiga, för den leder hvarken
fackskolan eller den modärna
tjänarinnerörelsen till någon verklig lösning af
frågan i dess helhet. Såvida icke den leder
därhän, att vi inom någon tid få bevittna,
huru hela tjänarinneklassen upphör att
finnas till i den mening åtminstone, som man
hittills blifvit van att tänka sig den.»

*     *
*



Hvad nu beträffar de flickor som
genomgått folkhögskola så ta de nog sällan eller
aldrig plats som tjänarinnor. Söka de
någon gång plats i familj är det där
jungfrur finnas. Med tjänarinnornas
fackskola blir det helt annat, de flickor som
där genomgå en kurs söka sedan plats
hos sådana husmödrar, som värdera
dugliga och kunniga tjänarinnor. Och för de
husmödrar som tycka bättre om okunniga
finnas nog alltid sådana att tillgå.

Så omtalar M. R.-M. naturligtvis huru
förfärligt stora fordringar tjänarinnorna ha
nu för tiden, och huru ointresserade och
ansvarslösa de äro. Detta är nu en sak
som vi kunna räkna till vårt dagliga bröd,
så vana ha vi blifvit att höra detsamma
upprepas af våra husmödrar dagligen och
stundligen.

Det har också högligen förbittrat
M. R.-M. att en del af Tjänarinneföreningens
medlemmar deltaga i en kurs i
statskunskap. Denna sin förbittring ger hon uttryck
i följande hånfulla ord: »Tjänarinneklassen
kan icke höja sig, hvarken genom att
delta i språk- och sångundervisning eller
i föreläsningskurser, i statskunskap på
Folkets Hus — Tjänarinneföreningens
nuvarande bildningsanstalt — hvilket har lika
litet näringsvärde för deras ande som stark
köttdiet har det för en späd barnkropp,
det är osmältbart.»

Hon tror visst att alla arbetande
kvinnor härstamma från det lilla djuret får,
men då har hon bedragit sig storligen.
Visserligen icke har vår plats varit på
skolbänken till vårt tjugonde år, men vi
äger ändå förstånd att kunna fatta
kunskap där sådan bjudes oss. Den blir nog
inte så osmältbar som en del så kallade
»bildade» människor inbilla sig.
Tjänarinnorna ha som »betalade elever» gått
i lära hos husmödrarna säger ju M. R.-M.,
om kunskap för dem skulle vara så
osmältbar vore det ju en skam för de
husmödrar som utbildat så dåliga elever.

Till sist spår M.-R. M. att
tjänarinnefrågan kommer att lösas på det sätt, att
de nuvarande tjänarinnorna försvinna och
deras platser ersättas med »familjeflickor»,
med dem som nu tjänstgöra på kontor,
telefon och andra liknande områden. Detta
anser hon också vara den allra
lyckligaste lösningen.

Ja, när den spådomen blir en verklighet,
då få vi åttaklassister som husjungfrur,
studentskor som kokerskor o. s. v. Min
spådom är den, att de höga damerna
snart tvår sina hvita händer och återgå
till salongsvanorna.                A. E.

illustration placeholder


Frun: — Och så har ni naturligtvis en
fästman. Hvad är han?

Jungfrun (triumferande): —
Svältkonstnär ... det har frun väl ingenting emot?

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free