- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
5

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den undre världen.

En lifshistoria.



På Wahlströms & Widstrands förlag
har nyligen utkommit en bok med
ofvanstående titel.

Det är en ung kvinnas själfbiografi,
hvilken hon börjar att nedskrifva i ett
fängelse på själfva julafton.

Vid 13 års ålder kom hon ut att »tjäna».
I början känns det tungt för henne att
undergifvet foga sig efter andras vilja
Men, det får gå, hon har ju af fri vilja
tagit platsen. Efter ett års tjänst kommer
hon hem, för att »läsa för prästen.» Och
så ut igen.

På sitt sjuttonde år tar hon tjänst på
en herrgård i närheten af Norrköping.
Hennes fru var mycket snäll, men ansåg
inte att hon fick för mycket att göra. Om
denna sin plats säger hon följande: »Jag
fick stiga upp klockan 4 på morgonen
och hålla på att släpa till 11 på kvällen.
Och aldrig en ledig stund hvarken söndag
eller hvardag. Det kändes tungt ibland
att vara ung och aldrig få tid att vara
tillsammans med andra unga.

Det hände därför, att jag gick ut ett
slag på natten sedan jag slutat, till en
plats, som kallades Ekbacken, där
ungdomen höll till om sommarkvällarna långt
in på nätterna och dansade och lekte.
Själf dansade jag inte, men det var ju
inte så underligt, att jag någon gång ville
slå mig lös, och då måste det ske vid
denna tid då mitt herrskap hade gått
till ro.»

Bruten till hälsa och sinne af det
öfveransträngande slitet och släpet, lämnar hon
herrgården och har sedan flera olika
platser, både på landet och i Norrköping.

Utställningssommaren 1897 kommer hon
till Stockholm. Här är det lika som förut,
arbete från morgon till kväll, hon vet ej
af något annat eller bättre.

Vid 20 år är hon trött på
tjänarinnelifvet och ser sig om efter en lindrigare
tjänst. Så får hon plats på ett hotell.
Många har afrådt henne men det bryr
hon sig ej om, hon är säker på sig själf,
och anser att de som låta förleda sig af
en karl, de kunna gärna ha det som de
ha det — henne skall ingen lura på det
sättet.

Det dröjer dock ej länge innan
frestaren uppenbarar sig. Hon är ung,
oerfaren och godtrogen, han är en utstuderad
skälm, som vet att använda alla medel
för att fånga sitt rof. Hon faller i snaran,
och har man börjat halka utför är det
svårt att igen få fotfäste. Det bär
alltjämt nedåt, och redan efter ett år är hon
byråskrifven. Nu börjar en vandring
mellan sjukhuset och fängelset, med små
mellanrum då hon är fri. Hon dricker, för
oljud ute på gatan, blir tagen af polisen,
mot hvilken hon är trotsig, honom hatar
hon, därför att han jämt är efter henne,
hvart hon än tar vägen. Ett par gånger
har hon kommit på räddningshem, men
där stannar hon ej länge.

Tjuguåtta år gammal dör hon
lungsiktig på Grubbens gärde.

Till en dam som visat henne verksam
välvilja, öfverlämnar hon i sin yttersta
timme en bundt papper, där hon
nedskrifvit sin sorgliga historia. En kvinnlig
journalist tar hand om detta underliga
manuskript och ombesörjer dess utgifvande
i bokform; för detta kunna vi aldrig vara
henne nog tacksamma.

Denna lilla bok kostar endast 1 krona
och bör läsas af alla. Det är en bok som
man sent glömmer. Då man läst den,
är det, som hade man hört ett förfärligt
ångestskri, fyldt med förebråelser mot
husmödrar som glömma att unga outvecklade
kvinnor de fått i sin tjänst äro människor,
inte bara arbetsmaskiner, mot
myndigheterna, och mot oss alla, vi »anständiga»
människor. Den är också ett varningsrop
till alla unga kvinnor.

                                Elisabet Anderson.

illustration placeholder

Mera aktning för vårt
tjänstefolk.

Hvarför kalla våra tjänarinnor vid
förnamn?



Mrs Barnett, som på följande ganska
intressanta sätt i en engelsk tidskrift
behandlar några faser af den månghöfdade
tjänstefolksfrågan, är tydligen en dam
hvars ord kunna tillmätas värde. Hon är
»resident» i Toynbee Hall i London,
hvilket vill säga någonting i samma väg, ehuru
med större insats af personligt arbete, som
aktiv medlem i Studenter och arbetare.
En »resident» förbinder sig att någon tid
om året ta sin bostad i Toynbee Hall —
den första af arbetarklassens stora klubbar
i Eastend, där man har tillträde oberoende
af samhällsställning, kön och ålder — för
att göra tjänst på en gång som ledare
och kamrat i klubblifvet, bistå med råd
och dåd, låna ut böcker, tidskrifter, taflor,
anordna underhållningar af olika slag
o. s. v. Till en sådan post kan naturligtvis
endast en person med stor bildning och
erfarenhet samt öppen blick för andra
klassers kraf på lifvet väljas.

Jag har mer än en gång hört personer
yttra — skrifver mrs Barnett — att i rent
medborgerligt hänseende tjänstefolket som
klass står lägst. Om så verkligen är
fallet — kunde en strängare dom fällas
öfver den tjänande klassens rådande
arbetssystem?

Att vara en medborgare, hvad
innefattar det?

En medborgare bör ha kännedom om sin
stads och sitt lands nuvarande ställning
och uppställa för sig ideal rörande bådas
framtid.

En medborgare bör ha sin verksamhet
så ordnad att han kan nedlägga kraft i
det allmännas tjänst samt ta del af sociala
och nationella frågor.

Har vårt tjänstefolk egentligen möjlighet
att tillägna sig dessa förutsättningar för att
bli goda medborgare? I jämförelse med
t. ex. fabriksflickan har tjänarinnan
betydligt mindre kunskaper i allmänna frågor
och betydligt svagare solidaritetskänsla.

Hennes öfver hela dagen tämligen jämnt
utbredda göromål lämna henne i allmänhet
inte tillräcklig tid öfrig för att sätta sig
i kontakt med yttervärlden.

Det finns en del intresserade husmödrar
som i bästa välmening försökt genom
samtal och böcker väcka nya intressen hos
sina tjänarinnor och tvinga deras tankar
en smula ur de vanliga fårorna. Men i
de allra flesta fall ha de snart slutat,
inseende att deras möda inte lönade sig och
efter att ha gjort den erfarenheten att
tjänarinnorna mötte försöken med en viss
misstänksamhet i stället för med den
väntade tacksamheten. Den lätt dragna men
felaktiga slutsatsen att misstänksamheten
var liktydig med otacksamhet föranledde
husmodern att dra sig tillbaka, kanhända
med sårade känslor. — Misstänksamheten
hade emellertid djupare liggande orsaker.

De grundläggande principerna inom
tjänarinneyrket befinna sig för närvarande i
ett utvecklingsstadium. En gammal och
en ny åskådning kämpa om makten, och
ännu tycks den gamla ha öfverhand.
Husmodern tar sig en patriarkalisk
bestämmanderätt öfver sina tjänarinnor, som är
en otidsenlig kvarlefva från de tider då i
allmänhet det patriarkaliska förhållandet
rådde mellan arbetstagare och
arbetsgifvare. Numera är förbindelsen mellan de
båda parterna uteslutande ekonomisk, och
en rörelse i den riktningen är det som
också ger sig tillkänna, fastän svagt, bland
den tjänande klassen. Ett fåtal husmödrar
förstå konsten att med fin takt förena
båda riktningarna. Så snart deras tendens
lutar öfver mot den patriarkaliska sidan
väcks emellertid arbetstagarnas
misstänksamhet, att det är ett tryck på
individualiteten som hotar. Känslan för
individualitetens värde är nämligen ännu för
nyvaknad för att inte vara ömtålig.

Det är tjänarinnans brist på
själfständighet som sänker yrket i hennes egna
och äfven i andra arbetares ögon. Och
det är också denna som drifver mången
in i fabriksarbeterskans tyngre och i
moraliskt hänseende mindre säkerställda lif.
Men känslan af denna brist kan modereras
af husmödrarna helt enkelt genom att de
undvika att uppträda beskyddande. Endast
i fråga om de helt unga, okunniga och
oerfarna tjänsteflickorna kan det anses
berättigadt — ännu så länge, tills
införandet af obligatoriska fackskolekurser gör
en ända på det i enklare hem af
ekonomiska skäl alltjämt tillämpade
tjänarinneutbildningssystemet. I alla andra fall borde
tjänarinnorna mötas endast med den
uppmuntrande respekt och det förtroende som
hvarje utöfvare af ett hederligt arbete kan
göra anspråk på.

Ett utslag af en sådan respekt ligger i
afskaffande af bruket att kalla
tjänarinnorna vid förnamn. Till en början måste
det ju förefalla en husmor egendomligt
att titulera sin kokerska fröken Andersson
i stället för rätt och slätt Lovisa, men
resultatet, i fråga om den ömsesidiga
respektens bättre upprätthållande, belönade
henne kanske snart nog för det besvär
det kostade henne att lägga sig till med
vanan.

Utom större aktning för sitt yrke ha
tjänarinnorna rätt att fordra begränsad tid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free