Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sitt arbete. Det är inte som arbete
på tid, utan som styckarbete det bör
rubriceras, men naturligtvis bör i så fall
styckarbetet bedömas efter en ganska hög
standard. Den oriktiga uppfattningen att
husmodern har rätt till sina tjänarinnors
hela tid måste bortarbetas. Utan tillfällen
till att utveckla sig själf i intellektuelt
hänseende blir tjänarinnan aldrig i
medborgerligt hänseende fullvuxen. Hon får
en trång syn på lifvet och på de
utvecklingsmöjligheter det bjuder henne och inte
minst hennes arbete.
En interiör.
Af Mia von Friesen.
Fru Signe bredde ut den fina
siktduksbordlöparen på soffan och strök med handen
varsamt och smekande öfver de nysydda
blommorna. — »Jag har hunnit långt i kväll»,
tänkte hon med tillfredsställelse. »Den blir
förtjusande. Jag är i alla fall glad, att jag
sydde blommorna i skärt. Det finns
ingenting, som är så vackert mot bordsilfret som
skärt silke.»
Och hon såg sig ett festligt dukat
middagsbord med den skira bordlöparen öfver en
snöhvit, hårdmanglad damastduk och det släta,
osirade silfret, som i hvardagslag låg inlindat
i silkespapper i hennes sekretär och de spröda
kristallglasen, som voro luftiga och lätta som
flyende moln ...
Det kom för henne, att hon skulle ha lust
att bjuda främmande. Det gaf henne alltid
ett par dagars angenäm sysselsättning. Hon
njöt af att styra och ställa med alla de
prydliga och nätta småting, som bildade hela
hennes värld, och hon tänkte med välbehag på
sitt linneskåp, där servietterna lågo
uppstaplade i regelbundna högar, ombundna med
röda sidenband. Midt på bordet skulle hon
ställa den gröna keramikvasen, fylld med
höstlöf och rostfärgade chrysantemer — det komme
nog att göra sig bra.
Hon sträckte sig bakåt i stolen, knäppte
ihop händerna bakom nacken och gäspade.
Det lilla rummet låg fridfullt och tyst i det
gulskära ljuset, som silade fram genom
lampans långt nedfallande sidenskärm. »Hvad
här är skönt», tänkte hon och lät blicken
långsamt glida fram öfver rummets ljusa,
gammaldags möbel och väggarnas småtäcka
tafveldekorationer. »Och det är inte alls
tråkigt att vara ensam.»
Det var fru Signe en källa till stolt
själfuppskattning, att hon aldrig hade tråkigt, när
hon var ensam. Att ständigt jäkta efter
sällskap och förströelser, som så många af
hennes väninnor gjorde, var för henne ett tecken
på den mest sorgliga andefattigdom. En
nyutkommen bok, ett vackert och tacksamt
handarbete, ett rum där allting lyste af
renlighet och hemtrefnad — mer behöfdes inte
för att ge henne en odelat angenäm
eftermiddag och en natt med ljufva drömmar.
»Ja, drömmar», tänkte hon och smålog. En
lustig dröm hon hade haft i natt — en riktigt
fin dröm tyckte hon för resten. Hon hade
i går kväll, när hon flätade sitt hår till natten,
stått och stirrat helt tankfullt, som hon så
ofta brukade, på en tafla öfver skrifbordet.
Det var en tämligen stor, guldbrun fototypi
efter en målning af Watleau. Hon hade köpt
den en gång i tiden när hon svärmade för
allt, som gick i rococco, och det hände henne
ännu, att hon fängslades af det afståndets
poesi, det drömlikt djupa perspektiv, som
öppnade sig för hennes blickar, när hon stod
och såg in i taflan. Hvad som sysselsatte
hennes fantasi var inte det amorinomsväfvade
skeppet i taflans förgrund och inte de
sidenklädda kärleksparen, som smålogo mot henne
med själlösa ögon — det var skuggan bakom
den stora träden, det var allt hvad hon anade
sig till i denna underbara park, som likt ett
bortdöende ackord förtonade i sluttningar och
höjder, som aldrig tycktes sluta. Och nu
hade hon drömt i natt, att medan hon satt
här och sydde i sitt rum som vanligt, så
hörde hon svag musik, som spelade på taflan
på väggen, och när hon såg upp, hade ramen
vidgat sig, så att den omslöt hela rummet,
och hon gick rakt in under trädens väldiga
kronor, förbi de älskande paren, de spelande
fontänerna och de koketta marmorstatyerna
— långt, långt in i det overkliga landskapets
guldbruna stillhet ...
Någon famlade vid dörrlåset, och fru Signe
spratt häftigt till. Men det var bara jungfrun,
som kom med tébrickan. Hon ställde den
på bordet framför sin matmor, sedan hon
omtänksamt lagt en tidning inunder.
»Ska’ inte doktorn ha någon mat, när han
kommer hem?»
»Jag tror inte det, han kommer nog sent»,
sade fru Signe.
Och flickan gled ut igen, lika tyst och
diskret som hon kommit.
»Jag måste tala med Lotten i kväll», tänkte
fru Signe, plötsligt illa till mods. »Jag måste
göra det i kväll, det går ju inte an att skjuta
upp det längre. Om jag bara visste, hvad
jag skall säga, hur jag skall börja», tänkte
hon hjälplöst, medan en pinsam rodnad steg
upp i hennes ansikte.
Lotten kom in efter brickan. Fru Signe
lät tungspetsen glida öfver sina torra läppar,
men flickan försvann på nytt, innan hon
funnit det förlösande ordet.
»När hon kommer in och bäddar, skall jag
säga det. Jag måste tala med henne i kväll,
annars blir det aldrig gjort.» Signe reste sig
upp och gick nervöst några slag af och an i
rummet. Hon hade blifvit alldeles kall om
händerna.
När Lotten kom in och lyfte undan den
stora afdelningsskärm som om dagarna dolde
fru Signes säng, såg denna förstulet på henne.
»Stackare», tänkte hon, och hennes lättrörda
hjärta svällde af medlidande, »så tunnt och
smalt hennes ansikte har blifvit, och så
gammal hon ser ut.» Och en känsla af systerlig
sympati gaf fru Signe mod att ge sig in på
det svåra ämne, som hon hitintills med sin
själfviskt lyckliga naturs indolens hade
uppskjutit till en obestämd framtid.
»Kära Lotten», sade hon med en röst, som
ej var alldeles säker, men full af vänlighet,
»det är väl på tiden att jag frågar hur Lotten
ämnar ställa det för sig, när Lotten inte kan
vara kvar hos oss längre?»
Lotten såg upp med ett litet sväfvande
och intetsägande småleende, men svarade
ingenting.
»Ja, för jag har ju länge sett, hur det är
fatt, men jag hade tänkt, att Lotten skulle
säga någonting själf.»
Men flickan lutade sig fram öfver
bäddningen, alltjämt utan att svara.
»Hvad har Lotten för planer — hur tycker
Lotten själf det är bäst att göra?» frågade
Signe sakta, med en ton som sökte locka till
förtrolighet.
»Jag har inte tänkt någonting, jag», sade
flickan, med ett försök att ta saken nonchalant.
»Men när — när väntar Lotten...», kom
det nästan skyggt från matmodern.
»Ja, inte har jag räknat efter det så noga,
inte», sade Lotten.
»Hon är generad», tänkte Signe. »Hon
skäms, så att jag inte kan få ett ord ur henne.»
Och hon gick fram till flickan, tog hennes
sträfva och motvilliga händer i sina och sade
med tårar i ögonen:
»Tro för all del inte, att jag tänker något
ondt om Lotten, för det som har händt. Jag
vet ju så väl att Lotten, är en hygglig och
ordentlig flicka, och den här saken har inte
alls ändrat mina goda tankar om Lotten.»
Flickan lösgjorde tafatt, men inte ovänligt
sina händer.
»Åhnej, så mycket förstår väl frun, så frun
inte föraktar en stackare, för att man har
råkat i olycka.»
Fru Signe, som hade lika lätt för att bli
desillusionerad som entusiasmerad, gick ifrån
Lotten och satte sig på sin vanliga plats».
»Åh», tänkte hon, »när skola väl kvinnorna
upphöra att förnedra sitt eget kön genom att
beröfva det all stolthet, allt förnuft, all
handlingsfrihet!»
»Nej», sade hon strax därpå till sig själf,
»jag får inte ta det på detta sätt. Jag måste
sätta mig in i, att hon har sin syn på tingen
och jag min — jag måste försöka förstå
hennes tankegång först och främst.»
Och för att slå en brygga mellan sig och
tjänarinnan sade hon försöksvis:
»Ja, jag förstår ju så väl, att när det är
någon man håller af, så...»
Men nu löstes för Lotten tungans band,
hon rätade på sig och såg på sin matmor
med lågande ögon.
»Nej, se det ska’ då frun inte tro, att jag
bryr mig om den karl’n, och aldrig har jag
brytt mig om ’en heller, fast han varit efter
mig i alla tider. Jag exmerar inte så mycket
som se åt ’en en gång, skall jag säga frun.
Nog har jag träffat karlar förr, men karlarna
här i Stockholm di ä’ då värre är någon
annan stans på jorden...»
Fru Signe stod rådvill och visste inte, hur
hon skulle uppfatta dessa plötsliga
afslöjanden; men Lotten fortsatte, lockad till
vältalighet genom sin matmors vänlighet, att
försvara sig mot en så ohemul beskyllning, som
att hon skulle ha brytt sig om den man, för
hvars skull hon »råkat i olycka».
»Gud i himlen, skall det då inte finnas
någon möjlighet för oss två att förstå
hvarandra», tänkte Signe förtviflad. »Vi äro ju ändå
båda kvinnor!»
»Hur har Lotten tänkt göra med barnet
då?» frågade hon med en sista glimt af hopp.
»Inte har jag tänkt på det ännu inte», sade
flickan vårdslöst. »Men ungen får jag förstås
göra mig af med på något vis.»
»Om Lotten bara kan få barnet
utackorderadt i något riktigt godt hem ...»
»Asch, inte får väl en annan vara så noga
med det inte», sade Lotten med ett stänk af
otålighet öfver fruns sentimentalitet. »Barnet
kan jag minnsann inte befatta mig med. Jag
har ju mig själf att försörja.»
Fru Signe kände, att hon alldeles förlorade
fotfästet. Att tala till denna flicka om
ansvaret för de människolif man själf satte i
världen, skulle endast leda dem in i en
labyrint af meningsskiljaktigheter. Fru Signe var
lättrörd och impulsiv, men hade ingen
fallenhet för att missionera. Nu uppgaf hon fältet.
»Har Lotten talat med fadern om, att han
skall betala för barnet då?» sade hon med
en röst, i hvilken rörelsen och sympatien
fullkomligt slocknat.
»Nej, det har jag inte, och inte lär det
nytta något till att jag gör det heller», sade
Lotten föraktfullt. »För godvilligt lär han
minsann inte göra det. Men nog skall jag
stämma honom för’et, när den tiden blir, det
kan han vara säker på», tillade hon
skadegladt. »Har han kastat en stackars flicka i
olyckan, så är det väl inte för mycket, att
han får det omaket åtminstone. För ett kräk
till karl är han — ja, frun som är en fin
dam kan nog inte tänka sig, hurudana di kan
vara...»
Och Lotten kom åter in på den enda punkt
i detta vidlyftiga ämne, som lefvande tycktes
intressera henne: de stockholmska karlarnas
uselhet.
»Ja, ja, låt oss inte tala om den saken
vidare», sade fru Signe stelt. »I alla fall måste
jag ju ha en annan jungfru till den 24, det
var det, jag ville säga» — hennes planer om
att ta sig an flickan och behålla henne i sitt
hem in i det sista voro alldeles bortsopade.
Fru Signe tog handarbetet, som hon lagt
ifrån sig på soffan, och började åter sy, och
Lotten sade godnatt och gick, utan att visa
tecken till vare sig förvåning eller missnöje.
Klockan slog elfva i närmaste kyrktorn och
vagnsbullret på gatan dog bort undan för
undan. Från pianot i våningen inunder höjde
sig i kväll som så många andra kvällar i
långsamt tempo tonerna från en ensam människas
längtan. En känsla af djup olust smög sig
öfver fru Signe, och arbetet med de skära
rosorna sjönk ner i hennes knä. Hon reste
sig upp och gick af och an några slag på
golfvet för att skaka af sig sin frusenhet och
sin tryckta stämning.
Hon stannade framför spegeln och började
mekaniskt lösa upp sitt hår till natten. »De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:52:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1907/0006.html
