- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
2

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvarför kalla våra
tjänarinnor vid förnamn?



Hur vi skola benämna våra
tjänarinnor är en rätt svår fråga. I förra
numret af Tjänarinnebladet finnes under
ofvanstående rubrik en i alla afseenden
utmärkt bra artikel, införd från en
engelsk tidskrift, där denna fråga
förekommer och där det förordas att icke,
såsom hittills, begagna förnamnet utan
säga som åt alla andra mera obekanta
»fröken» och tillnamnet. Detta är nog
kanske det riktigaste ehuru det för våra
svenska öron låter underligt och tungt.
Inom de hem, där en tjänarinna aldrig
trifves längre än högst 1 eller ½ år,
förefaller det mig dock vara alldeles i
sin ordning, att hon tilltalas på ett
sådant sätt som jag tilltalar alla andra
obekanta personer, men jag erkänner
att om jag fästat mig vid henne och
känner det varmare för henne än för
den stora hopen, känner jag det
otrefligt att stå på en så främmande fot med
henne. I sådana fall ville jag hellre få
säga det i allmänhet lättare och
vackrare förnamnet än det ofta nog rätt fula
tillnamnet. Finge jag därtill begagna
ordet »Ni» åt alla, både dem som stå
öfver och under mig och således äfven
till min tjänarinna, vore det mycket
lättare att tala vid hvarandra.

Ja — därpå hänger det — Ni-ordet
har kommit i vanrykte och det är icke
underligt emedan det har missbrukats.
Det är likväl endast i Sverige vi icke
begagna ett gemensamt tilltalsord, utan
dragas med titlarna så snart vi samtala.
När vi i en bok läsa ett samtal där
ordet Ni ständigt begagnas, finna vi det
alldeles riktigt men vi bli retade och
stötta om det användes i praktiken till
oss. Detta är ju ändå rätt dumt. Det
har dock nu börjat talas och skrifvas
rätt mycket därom, och jag skulle vilja
föreslå att det begagnades i hemmet
emellan husmoder och tjänare men med
bestämd fordran att det skulle
användas till husmodern lika mycket som af
henne. Om tilltalsordet »Ni» användes
af alla till både öfver- och
underordnade skulle det icke stöta någon. I
landsorten begagnas ordet »I» allmänt
till äldre och det stöter sig ingen på,
men det låter litet gammaldags och är
kanske därför svårt att få in till
allmänt bruk.

Hvad mig själf angår, skulle jag
alldeles bestämdt införa Ni-reformen om
jag till nästa flyttning skulle ha en ny
tjänare. Hon skulle med lock eller pock
förmås att säga Ni till mig, men med
rättighet äfven för mig att säga
detsamma åt henne. Nu råkar jag ha en
sådan gammal vän hos mig, att jag icke
har lust att begagna ett så främmande
uttryck som Ni till henne. Från mitt
gamla föräldrahem där flera af våra
tjänare hade varit hos oss i 20 och 30 år,
tilltalade vi dem såsom allmänt
brukades på orten med »du», de äldsta
kallade mig också alltid vid mitt
förnamn, t. o. m. sedan jag blef gift. Den
seden förde jag med mig till Stockholm
och den sitter illa nog i mig ännu.
Ville min gamla vän, som tjänar hos mig,
säga du till mig, finge hon det gärna,
men hon gör det ej. Finge jag
emellertid en obekant flicka till mig skulle
jag genast försöka införa Ni-reformen,
och, önskade hon det, skulle jag gärna
äfven säga fröken, men då äro vi också
två främlingar för hvarandra.

Den tjänarinna, som hellre önskar
tilltalas med ordet »fröken» i stället för
förnamnet, borde också få det och
därom borde öfverenskommas emellan henne
och husmodern, men ordet Ni kunde
ändå alltid begagnas af dem båda.
Samtalet faller sig då lättare.

Tilltalsordet »du» vill jag ej begagna
till andra än anhöriga och vänner samt
till barn.                E. L.

illustration placeholder

Öppna bref.



        Kära Anna!

Tack för ditt bref! Det var ju roligt
att höra hur en fabrikssömmerska har
det. Som du nog förstår, kära Anna,
har jag aldrig pröfvat på hvad det vill
säga att arbeta på en fabrik, ty det har
icke varit min håg, men hemmets
arbete däremot är min lust och glädje.

Jag är ju en af de lyckliga, som äger
en god plats, som tjänarinna med den
storslagna lönen af 20 kronor i
månaden. Detta räcker nog till kläder, när
man för öfrigt har allt annat fritt. Men
det är icke nog med kläder och föda,
vi behöfva äfven en sparad slant till
ålderdomens dagar. Därtill blir det nog
inte så mycket öfver. Skall en
tjänarinna spara något, bör hon lära konsten
att försaka, hon får inte tänka på att
vara så modärnt klädd, ej heller så ofta
köpa dyrbara hattar och kappor. Men
när jag då hör hur stora löner en del
fabriksarbeterskor ha, som 65 kr. i
månaden, och 18 kr. i veckan, då tycker
jag nog, att dessa flickor ha bra
mycket större inkomster än jag. Nog tror
jag, att en sådan lön bör räcka till, om
de för öfrigt inrätta det så att de själfva
kunna laga ett mål mat åt sig på en
ledig stund.

Det är nog mycket i lifvet som blir
lockande, och mycket som drar, men
hvad jag erfarit: skall man vara med,
så kostar det äfven. Man säger ofta:
det kostar bara 25 öre. Men 25 öre
hit och 25 öre dit, strax rullar kronan.
Äfven bör man vara någorlunda snyggt
klädd, om man kväll på kväll skall
vara med och sitta på föreläsningar och
diskussionsmöten.

Tänk dig bara, kära Anna, hur en
modern och »snoffsig» fabriksarbeterska
skulle rynka på näsan, om hon skulle
gå i sällskap med en tjänarinna, som
vore klädd i en gammal omodern och
barsliten kappa. Du, som varit med
där dagens mest brännande frågor
diskuterats, är väl så långt kommen på
vetandets bana, att du kan upplysa alla
okunniga kvinnor om hvilket ideal de
böra eftersträfva för att kunna få det
bästa möjliga.

Stockholm den 19/4 1907.

        Din tillgifna väninna

                                Yoletta

illustration placeholder


Vid läsandet af Siris och Annas bref
får man ovillkorligen den uppfattningen,
att vi tjänarinnor äro ovanligt väl
lottade i ekonomiskt hänseende jämförda
med i andra branscher arbetande
kvinnor. Men jag undrar om inte,
åtminstone hvad Anna beträffar, aflöningen
är minimi. Och jag för min del
tror, att Anna som fabriksarbeterska kan
jämnställas med den kategori af
tjänstflickor, som ha en 10 à 12 kronors lön
i månaden och för hvilka eget rum
aldrig kan komma i fråga. De
tjänarinnor åter som åtnjuta 25 à 30 kr. lön
äro vanligtvis kokerskor, som fått
betala sin kunskap och erfarenhet med
många års tungt arbete, och som hafva
mycket ansvarsfulla platser. Men för
t. ex. ensamjungfrur är ju lönen
varierande 15, 18 och högst 20 kr. Och
tror jag, att dessa tjänstflickor få arbeta
fullt ut lika mycket och många gånger
ännu mera än fabriksarbeterskan. Eller
tror någon att en matmor betalade mera
pr månad än 10 kr., förutom fritt vivre,
till en tjänstflicka som började sitt
arbete kl. 8 och slutade kl. 6 och
dessutom hade alla söndagar lediga?

Undertecknad känner en del
fabriksarbeterskor som kan förtjäna 65—70 kr.
pr månad, men det beror naturligtvis
mycket på i hvilken bransch de arbeta,
och mångårig yrkesvana gör väl också
sitt till. Jag vill nu inte påstå att
dessa ha det så afundsvärdt, vi se ju
enligt Siris specifikation att 75 kr. är
nästan det minsta möjliga man kan
lefva drägligt på.

Jag har en bra, och hvad friheten
beträffar mycket bra plats.
Ensamjungfru, 4 personers hushåll, 6 rum förutom
mitt eget. All städning får jag utföra
ensam, endast hjälp till damning af ett
rum, så matlagning och skötandet af
köksdepartementet. Och så en hel del
andra göromål, som man vet förekomma
i ett hem. Man kan ju tycka att detta
är ganska mycket arbete för en person,
men här är arbetet så väl ordnat så
man hinner bra. Mitt arbete för dagen
börjar strax före kl. 7 f. m. och slutar
hvarje kväll kl. 8 (undantag göres när
tvätt, rengöring eller främmande till
kvällen förekommer), och söndagar från
kl. 6 är jag fri, och jag får disponera
min fritid efter behag. Och det är en
obeskrifligt skön känsla detta, att veta
arbetet vara slut, att vara fri, rå sig
själf och våga gå ut utan att först bedja
om lof. Det gör att man arbetar
mycket lättare under dagen. Min mening
är den, att om alla matmödrar insågo
fördelen, så införde de metoden. Min
lön är 18 kr. pr mån. och så
julpresenter för omkring 35. Dessutom röner
jag alltid vänligt och humant
bemötande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free