- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
3

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ja, som sagt, jag är mycket nöjd med
min plats, och vill inte byta mot högre
lön och mera beroende ifråga om
ledighet. I förbigående bör nämnas att jag
fått denna plats genom
Tjänarinneföreningen.

Det här är nu för och om oss
kroppsarbeterskor. För att komma till Siris,
eller kontoristens nivå, måste man klifva
något högre på samhällets rangliga
trappstege. Och så högt har jag aldrig varit
och kommer förmodligen inte heller,
kan därför hvarken ge råd eller uttala
mig för öfrigt. Det slår mig endast
med häpnad, när jag ser huru väl en
ensam person måste räkna ut allting,
och ändå nätt och jämt kunna existera
på 75 kr. i månaden. Och man frågar
sig ovillkorligen, huru kan då en
arbetare med 90 à 100 kr. förtjänst försörja
sig själf och sin, många gånger, talrika
familj. Men detta är nu en gång
lefvande dagliga gåtor, som ingen af de
lyckligare lottade gör sig besvär med
att lösa.

Ja, detta är nu inte hvad det borde
vara, råd, hvarken till Siri eller Anna.
Men jag kände det nästan som en plikt
mot mina yrkeskamrater och mig själf
att säga några ord och ta henne ur den
villfarelsen när hon tror att det är många
utaf oss, som få disponera 20 à 25 kr.
i månaden bara till kläder och det ändå
inte räcker. Mycket mera har jag nog
att säga i denna sak men jag vågar
inte uppta utrymmet längre. Till
förekommande af eventuella misstydningar
ber jag få säga Anna, att jag inte
anser hennes yrke som någonting
eftersträfvansvärdt. Nej, tvärtom tycker jag
det är beklagligt att arbetskraften skall
vara så litet värd, i all synnerhet på
den kvinnliga arbetsmarknaden. Men
just detta tycker jag borde vara en
maning till alla och en hvar: Upp till
strid mot orättvisor och
utsugningssystem samt lär dig förstå ditt eget
människovärde.

Stockholm i april 1907.

                                A — a J—n.

illustration placeholder


Kvinnorna och
litteraturen.



Den tankeväckande, den frisinnade,
den moderna litteraturen har för
arbetareklassen och kanske främst för dess
kvinnor varit så godt som ett slutet
rum, tillbommat med de starkaste af
alla riglar, penningens. Aldrig visar sig
kapitalismens förbannelse mera tung,
mera hänsynslös, mera frånstötande än
när den för de arbetande klasserna
stänger vägen äfven till själens, till andens
porlande källflöden, till lifvets eviga
vatten, vetandets, skönhetens, sanningens
brunnar. Vägen till dessa borde
åtminstone stå öppen för alla, dess njutningar
borde vara allmän egendom framför allt,
ej monopol för några få. Men hur är
det? Gäller icke äfven här, och
kanske här mer än annorstädes, att
penningen är den som bestämmer, är den
suveräna makten. De goda, de
tankerika, de frisinnade böckerna, böckerna
af värde med ett ord, äro dyra, de ligga
och locka i bokhandelsfönstren, men för
att få dem får man afstå en hel
dagsinkomst, ibland två, tre dagsinkomster,
och det har arbetarfamiljen icke råd
med, det skulle ofta betyda lekamlig
svält för föräldrar och barn eller
rättare en värre lekamlig svält än som
råder, ty trots organisationsarbetets stora
segrar lider ännu vår arbetarklass af
undernäring.

Visserligen ha de allt tätare
uppspirande arbetarbiblioteken öppnat en liten
glänt på dörren till vetandets och den
andliga njutningens gyllene salar, men
dess tillgångar ha varit, ack, så
begränsade, så fruktansvärdt begränsade,
framför allt utanför Stockholm. Ett
erkännansvärdt steg framåt till att åt folket
bereda tillgång till en god och dock
icke alltför omöjligt dyr litteratur togs
af bokförlagsfirman Björck och
Börjesson med startandet af dess 1
kronasbibliotek af yppersta litterära halt och
detta initiativ, för hvilket alla
bokvänner i landet äro skyldiga det förlaget
ett stort tack, tvang snart andra förlag
att följa efter, bl. a. förlaget Ljus, som
med sina 10-öreshäften af Strindbergs
Öden och Äfventyr tagit ytterligare ett
steg mot målet: den goda litteraturen
åt folket.

Men, om man ser saken i dess vidd,
huru väl inlåst är icke fortfarande den
yppersta litteraturen för folket och
kanske allramest för kvinnorna, som mera
sällan än männen besöka biblioteken —
detta beror dock ibland på slöhet —
och mera sällan ha tillfällen att bevista
upplysningsmöten och litteraturaftnar,
där nu sådana på sina sparsamma
ställen stå till buds.

Vad är då arbetarkvinnornas andliga
spis? Jo, det är detta som är det
fruktansvärda, men som icke må förtigas:
i nittionio fall af hundra är våra
arbebetarkvinnors andliga spis tarflig
»religiös uppbyggelselitteratur» eller än
tarfligare kolportage- och sensationsromaner!
Jag har mycket ofta märkt att äfven
den mest uppenbara »religiösa»
humbugsskrift, den mest vedervärdiga
vidskepelseprodukt, den allra svamligaste
och kulturvidrigaste »religiösa» (i
verkligheten den bittraste parodi på det som
bör ligga i det starka ordet religiös)
väckelseskrift hittat vägen in i
arbetarehemmet. I de allra flesta fall kan man
nog, då man ser en sådan, äfven här
ställa den gamla frågan: hvar är
kvinnan? Och så dessa litteraturens
stinkande kloakbrunnar som heta kolportage-,
kärleks- och sensationsromaner, dessa
folk- men framförallt kvinnosjälen
förgiftande tryckalster som bära de
rafflande titlarne, de kittlande rubrikerna,
de smutsiga bilderna, de granna
pärmarne! Är öfver hufvud taget en
censur och en lag för tryckalster af nöden,
så sannerligen här borde den ingripa.
Öfver hufvud taget öfvas från
tidningspressens sida en alltför slapp kontroll
öfver den aldrig sinande floden af
smutslitteratur. Brännmärktes offentligen
genast vid utgifvandet hvarje sådan
ockrarbok, så skulle den ekonomiska
vinsten för dess profithungriga förläggare
betydligt minskas och därmed också
lusten att ockra på dumheten,
okunnigheten och bristen på god litteratur.
Sådana förlag som så godt som endast ha
till uppgift att drifva dylik »litterär»
smutsaffär borde varnas för, borde
stämplas i alla tidningar, framför allt i
arbetarpressen. Med skadedjur bör man icke
ha medlidande, med giftblandare af
yrket bör man göra processen kort!

Jag finner att jag håller på att skrifva
mig varm. Men när jag åt redaktionen
af Morgonbris, efter åtskillig tvekan
lofvade att då och då i arbeterskornas, i
arbetarkvinnornas egen tidning skrifva
om märkligare litteratur som utkommer,
så lofvade jag mig äfven själf, att i en
första artikel säga hvad här nu är sagt.
Det kan sammanfattas i dessa ord: bort
med den kulturvidriga, bort med den
simpla litteraturen ur arbetarnas, ur
arbetarkvinnornas hem! Den är
kapitalismens tjänsteande.

                                Fredrik Ström.

(Morgonbris.)

illustration placeholder

Proletärhustrun
sjunger vid vaggan.



Slumra min älskling! Slumra sött
nu efter dagens lek är du trött.
Slumra! Din moder vakar.
Att reda ditt läger varmt och godt
till täcke min underkjol du fått,
gärna jag själf försakar.

Slumra min älskling, slumra tyst,
nyss till hvila din mun jag kysst,
ensam hos dig jag sitter.
Mitt sista linne till örngåttsvar
under tårar jag sömmat har.
— Ack, fattigdomen är bitter!

Slumra min älskling! Slumra sött!
Än inga mödor din färd har mött,
du barn utaf proletären.
Men ack! de komma nog, ty ej jag
dig mäktar bereda en bättre dag
än trälens i arbetarhären.

Slumra min älskling! Sof blif stark,
bryt dig en bana i lifvets mark
till hjälp för lidande bröder.
Frihetens fana svär din ed,
ställ dig som kämpe i dessa led,
där brödrakärleken glöder.

Slumra min älskling! Slumra nu!
Hela min rikedom det är du,
för dig vill jag sträfva och lida.
När andra önska att deras små
som höga herremän skola stå,
jag önskar att se dig strida;

strida som hjälte, strida djärft
mot alla fördomar, som vi ärft,
mot mörkrets kväfvande dimma;
höja ditt svärd för människorätt —
som trampats i smuts af ätt efter ätt —
för sanningens lågande strimma.

Slumra min älskling! Slumra i ro!
Det kommer en tid — så är min tro —
då höga och låga bli bröder:
då sanningens seger ljuset tändt
och strålar till hvarje hjärta vänt,
när förbrödringens gryning glöder.

(Hall. P:n.)                        Marcus

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free