- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
5

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betecknades af den sedvanliga
barnkammartaflan, en gosse och en flicka som
plockade blommor vid en afgrund med
skyddsengeln bakom sig. Maria
stannade framför den.

»Om jag kunde begripa hur folk kan
hitta på något så afskyvärdt som att på
en människokropp sätta vingar af
fjädrar, isynnerhet när kroppen har kläder
på sig som här. Jag kan aldrig låta
bli att undra om det är några särskilda
ärmhål i ryggen, som de sticka ut
vingarna igenom.»

»Tänk på att små grytor också ha
öron», förmanade Anna.

»Hurudana vingar ha englarna då,
moster Maja?» frågade Ingrid.

»Ja, ser du lilla vän, det vet vi nog
inte. Ingen af oss har nånsin sett en
engel, men jag föreställer mig att om
de finnas och verkligen ha vingar så
måste vingarna vara af samma tunna
hud som bekläder deras kropp. Tänk
dig en fjärils eller trollsländas skira
vingar, fastän mycket större, skulle det inte
vara vackert?»

»Jo då», utbrast Ingrid förtjust,
»mycket vackrare än de där hönsvingarna.»

»Ingrid får inte tala så om Guds
englar och det får inte moster heller»,
sade Anna strängt. »Maria, du måste
verkligen vara litet försiktig med hvad
du säger i barnens närvaro, och dina
åsikter i religion lämpar sig i synnerhet
inte för dem. Det är naturligtvis endast
därför att det är en religiös bild, som
du inte gillar den.»

»Nej, visst inte, däri misstar du dig.
Om du går på Nationalmuseum och ser
på Sergels Amor och Psyche skall du
finna samma afskyvärda påhitt.
Annars vet jag ingenting vackrare än den,
men får jag nånsin råd att skaffa mig
den i någon billig upplaga, försöker jag
bestämt att knacka bort hönsvingarna
på Amor.»

»Moster, hvem är Amor? Är det
också en engel, eftersom hon har
vingar.»

»Amor är ingen hon, Ingrid, det är
en gosse, som springer omkring och gör
all möjlig odygd.»

»Jaså, då är han ingen engel.
Englar är alltid fruar och fröknar eller också
små flickor, men inga otäcka pojkar bli
nånsin englar.» Det sista sades med en
grimas åt Sten, som f. t. var i onåd,
emedan han förstört en bok för stora
syster.

Sten började tjuta. Var det sannt
att han inte kunde bli en engel — bu
—hu—hu... Anna tröstade honom.
Visst fingo Sten och Axel också bli
englar, men mamma hoppades att det skulle
dröja länge ännu. Hennes gossar
måste först bli stora och förståndiga som
pappa och göra mycken nytta här i
världen, innan Gud kallade dem till sig.
Ingrid var bara dum, när hon sade så
där. Sten lugnade sig, men Ingrid gaf
sig inte. Hon plockade fram barnens
bilderböcker och slog upp den ena
englataflan efter den andra.

»Se här, och se här, och se här, det
finns inte en enda engel med skägg.»

Maria skrattade, Anna var ond och
Elin såg olycklig ut.

»Ingrid lilla», började Elin medlande,
»du förstår inte det där. Tror du inte
morfar är en engel hos Gud nu, och
om din snälla pappa skulle dö, visst
tror du väl att han finge vingar och
flög upp till himmelen?»

Maria vände sig bort. Att tänka sig
tjocka Calle flyga, det var för ohjälpligt
löjligt. Elin måtte själf ha känt att
hennes bild var misslyckad, ty hon
tillade förklarande: »Ser du, Ingrid, det
är ju inte kroppen som blir en engel,
utan själen, som går till Gud, se’n man
är död här på jorden.»

»Tack, Elin, det var rätt», sade Anna
varmt. Hon var riktigt ond på Maria,
emedan hon mycket väl märkt, huru
svårt denna haft att hålla sig allvarsam
när Elin talade om Carl.

»Är alla själar fruar och fröknar?»
envisades Ingrid, som satt sig i sinnet
att riktigt stuka Sten.

»Nu skall Ingrid vara tyst och inte
prata mera dumheter, annars tar mamma
fram riset.»

Det blef en obehaglig stämning efter
det sista ordet.

Elin bröt den med att berätta en saga
om alla pappersgubbarna hon hade klippt
ut. Gossar och flickor, hästar, får och
vargar, troll och spöken. Lilla Gerda
somnade och Anna gick in i
sängkammaren med henne. Maria stod tyst vid
fönstret. Stormen tjöt utanför, ruskade
i träden som om den ville slita
hvartenda blad utaf dem och hven kring
knutarna. Carl, som varit till stationen
för att telefonera, kom nu knogande
mot vinden och Maria såg att han flera
gånger stannade och vände sig om för
att andas ut.

»Sjung en visa, moster Maja!» ropade
barnen.

Maria strök sig öfver pannan. — Nej,
det var inte värdt att grubbla öfver det
hon inte kunde hjälpa. En visa! Ja,
men hvilken? I detsamma fick hon se
Ingrid, och med blicken fäst på henne
sjöng hon:

»Räfven han gör sig så söter
Falsk och elak är han ändå
Stackare, den honom möter
Därföre akten er, flickor små. —

Amor är värre än räfven
Eld han tänder i hjärtats vrå,
För honom så länge I lefven
Akten er, akten er, flickor små»


Anna kom igen och alla barnen togo
i ring omkring henne.

»Tyst, tyst småttingar, annars väcker
ni lilla syster. Titta, nu ha ni dansat
så att alla pappersgubbarna ha blåst
ner från bordet.»

Det blef ett plockande, och sedan
måste moster Elin berätta om sagan en
gång till. Anna och Maria sutto vid
fönstret.

»Skall du inte vänja af Gerda ännu?
Hon är ju snart årsgammal och jag
tycker du har sett klen ut i dag», frågade
Maria.

Anna rodnade. »Åh nej, inte är jag
klen, det är bara inbillning af dig. Jag
hoppas att jag kan amma Gerda ett
par månader till.»

»Är det för att du ej vill bli i
grosess igen?»

»Tycker du inte det kan vara nog
med 4 så pass små, och det borde ju
varit 5 om lille Algot fått lefva», tillade
hon med en suck. Det hade varit en
liten dödfödd flicka mellan Axel och
Gerda också, som Anna dock aldrig
låtsade om.

»Ja, men då hade antagligen Axel
inte kommit förrän ett halft år senare.
Det är då sannerligen inte underligt om
du är klen. Antingen ammar du ett
barn eller skall du få ett, och på det
sättet har du hållit på i nio år. Det
vill ju jättekrafter till något sådant.»

»Om Gud ger mig barn ger han mig
också krafter, därom är jag viss.»

»Men man ser ändå rätt ofta att en
mor går bort från de sina. Tänk på
att Elsa dog i lungsot. Hur det går
med Ejnar kan vi inte vara säkra på
heller.»

»Jag kan endast svara: ske Guds
vilja!»

»Men Anna, vore det inte en plikt
mot era barn att försöka hushålla litet
med dina krafter. Kan du inte
resonera med Carl därom?»

»Jag förstår inte, hvad du menar, och
jag vill inte förstå det. Nej, säg
ingenting mera. Det är upprörande att en
ung flicka som du ens tänker på något
sådant.»

»Ung! Kära Anna, jag är 27 år och
kan inte förbli en barnunge i hela mitt
lif. Därför att jag inte är vigd, kan
jag väl få lof att tänka och tala som
en förnuftig människa. Det är ju
barockt, att resonera som du.»

»Det här är saker som du inte alls
begriper», sade Anna så öfverlägset i
medvetandet af sin »fru»-värdighet att
Maria inte kunde motstå frestelsen att
med ett lika öfverlägset leende svara:

»Är du säker på det?»

Men i samma ögonblick ångrade hon
sig. Hon kände sin syster och visste
att denna skulle anse det som sin plikt
att gripa in på alla möjliga sätt för att
rädda henne. Det första blef att hon
skref till modern, Carl fick i uppdrag
att taga reda på »förförarn» och sedan?
En sådan uppståndelse det skulle bli.
Allt detta genomkorsade hennes hjärna
under det ögonblick Anna satt mållös
och stirrade på henne.

»Hvad menar du med det?» kom det
ändtligen fram med tonvikt på
hvartenda ord. Den stränga domaren var
redo. Men Maja hade nu hunnit
besinna sig. Hon brast ut i muntert skratt
och svarade:

»Inte ett dugg! Jag ville bara
skrämma dig, för att du var så fasligt
öfverlägsen gent emot en sådan här ogift
stackare!»

Anna hann ej säga något, ty Carl
kom in.

»Sitter ni här allesamman? Kommer
ni inte ner? Jag tänkte vi skulle få
litet punsch på eftermiddagen, och Maja
kunde gärna sjunga en bit.»

»Jo, vi kommer nu.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free