- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
7

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Maria, tänk på hvad du säger, han
kan straffa digl»

»Straffa eller belöna! Aldrig får man
höra annat. Man skall göra detta för
att få belöning, och låta bli detta för
att slippa straff. Men göra det därför
att det är rätt och godt, det är något
du inte känner till. Och om hans straff
stod i något förhållande till brottet, hur
kunde du då säga åt Ingrid att Tyras
olycka var Guds straff för att hon varit
stygg och olydig mot sin mamma? Blygs
du inte att lära din lilla flicka något
dylikt. Hur skall hon någonsin kunna
tro, att han är kärlekens Gud?»

»Om du inte ville blanda dig i huru
jag uppfostrar mina barn så vore jag
dig mycket tacksam. I det fallet har
du väl ändå ingen erfarenhet. — Och
för öfrigt anhåller jag att du lägger på
minnet att det är din äldre syster, som
du talar med.»

»Vi äro båda fullvuxna. Några år
äldre eller yngre inverka ej därvidlag.
— Hvad är det Elin! Nej, gråt inte.
Det är väl ingenting att gråta för, om
Anna och jag ha olika åsikter. Seså,
nu kommer Ejnar. Då får inte Illan
vara ledsen längre.» Hon torkade
hennes tårar, kysste henne och gick ut i
tamburen att möta brodern.

illustration placeholder

Ur verkligheten.

———
Stockholmsbild
för Tjänarinnebladet.
af Walborg Ulrich.
——

                                (Forts. fr. föreg. n:r.)

Men hennes tårar gällde mera de
lefvande än den döde. Stackars Lotten!
Hvad skulle hon taga sig till med
barnen? Lilla Ellen hade hon visserligen
mist redan på nyåret — »lyckligtvis»,
tänkte Anna —, men de andra tre voro
ju så små ännu. Lotten var duktig att
arbeta och de få kronor Berg denna
vinter hade lämnat till hushållet
motsvarade antagligen ej på långt när hvad
han ensam kostade, så att därvidlag var
förlusten kanske ej så stor, men så voro
de också skuldsatta upp öfver öronen
och att han varit ordentlig de sista
veckorna hade nog ej hunnit hjälpa upp
eländet så mycket. Deras lilla bo
var till största delen pantsatt och några
andra tillgångar funnos ej. — Jo,
lifförsäkringen, som, tack vare Anna, ej fått
förfalla! Det jublade inom henne vid
denna tanke. Nu skulle hennes
uppoffring verkligen komma till nytta och
välsignelse. Med något mer än 900
kronor var Lotten räddad från nöd och
kunde med mod se framtiden an.
Skulderna blefvo betalda och resten fick bli
till hyran för nästa kvartal och till hjälp
innan Lotten lyckades få ett arbete, så
att hon med det kunde försörja sig och
de sina. Anna reste sig, tog sin syster
i famn och kysste henne innerligt utan
att säga ett ord, samt gick till sin byrå
för att ta brefvet och lämna henne det.
Några ord af Lotten häjdade henne
dock.

»Tack, Anna, du har alltid varit snäll
mot mig, och fastän du och Berg inte
kommo sams, så visste jag mig ändå
ingen annan råd än att be dig om hjälp.
Ser du, han skall begrafvas om söndag
kl. ½2, och jag begriper inte hur jag
skall bära mig åt. Kista och svepning
och allt sådant där går till så mycket
pengar. Jag får förstås genom roteman,
när jag inte har själf, men jag ville så
gärna ha det litet fint, för han var ju
ändå snäll, och nog vill jag att han
skall få en hederlig begrafning. Så
skall vi väl ha litet mat när vi
kommer hem. Det är ju söndag, så att
Ida och Hilda kan få vara med och så
kommer väl bröderna, både våra och
Bergs, och då måste jag allt ha en sup
till maten och kaffet. Mästarn, som
Berg arbetade hos har gifvit mig 30 kr.,
och så 15 som var öfver för något
ackordsarbete som Berg inte fått lyfta
ännu. Men det räcker inte. Jag kan
inte ta någonting i magasinet utan att
betala, för vi är skyldiga så mycket
förut, och så skall vi väl ha en krans
från mig och barnen och så droskor åt
oss som skall följa honom på den sista
färden. Kommer du med, Anna? Det
kunde du väl göra ändå; du skall låta
allting vara glömdt nu, när han är död.»
— Det sista var nästan en förebråelse,
när hon såg att Anna skakade på
hufvudet.

»Jag skulle gärna ha följt med för
din skull, Lotten, men jag kan nog inte.
Vi ha stor bjudning i morgon kväll,
och middagen är kl. 3 om söndag, så
du förstår, det blir så mycket att göra
hela förmiddagen med att ta reda på
och ställa undan allting. Men jag skall
försöka att komma ifrån en stund på
kvällen, så kan jag få språka litet med
dig om framtiden.»

Lotten suckade.

»Framtiden! Ja, den kan jag inte
alls tänka på ännu. Det som är, är
alldeles nog. Jag tänkte fråga om du
hade någon svart kjol att låna mig och
så kan jag väl inte gå till grafven med
kängor som tårna sticker ut på och är
så trasiga att de inte kan lagas längre.
Kajsa och Greta skulle få vara med,
tänkte jag, men kan inte gärna ha sina
röda mössor, utan jag får försöka skaffa
några billiga svarta, och själf måste jag
ha något svart också. Min kappa får
jag väl lof att ta hem, den har varit
bortsatt nära två år nu, så den är
kanske alldeles maläten. Och så grafven
och prästen och bärarna — — jag törs
inte tänka på’t Jag kan inte få 40
kronor att räcka till hälften.»

Anna vände brefvet gång på gång.
Skulle hon göra slut på Lottens
bekymmer och grubbel genom att ge henne
det? Hon såg i tankarna huru systerns
tårar upphörde att rinna, huru ansiktet
sken upp först i tveksam undran och
häpnad, sedan i lättnad från all oro och
i glädje öfver den oförmodade hjälpen.
Hon såg en s. k. »hederlig» begrafning,
fin kista, blommor och kransar,
klockringning, vagnar åt dem, som ville följa
med, efteråt middag för hela släkten,
med brännvin, öl och konjak, hon såg
den dödes och sina egna bröder samt
familjens grannar bli alltmera druckna
och om trakteringen var riktigt
frikostig slutade kvällen måhända med
slagsmål eller dylikt. När Lotten nu, då
hon ej visste hvarifrån hon skulle få
mat åt barnen nästa vecka, ansåg det
som sin skyldighet att låta hvartenda
öre hon ägde eller kunde få låna gå till
begrafning, huru skulle den då blifva,
om hon visste sig ha 957 kronor att
lyfta? Då skulle väl ingenting vara för
dyrt för att hennes supiga man skulle
komma med heder i grafven, han som
ej ens brydde sig om de sina så
mycket att han ville afstå från 2 liter
brännvin i månaden för att trygga dem i
händelse han själf skulle dö. Anna såg
åter på brefvet och mindes hans ord,
att han hellre ville kasta sina pengar i
sjön än betala premien på
lifförsäkringen.

Hon ryckte till helt förskräckt —
brefvet var ju iturifvet! Kunde det
inverka något på utbetalningen af
försäkringsbeloppet. Hon hade aldrig tänkt
därpå förut. Tänk om hon endast väckte
en falsk förhoppning hos Lotten, och
brefvet nu vore värdelöst. Folk sade
ju alltid att bolagen så gärna ville
krångla sig undan, när det gällde
utbetalningen. Hon stod ett ögonblick
villrådig, därpå lade hon ned brefvet och
sköt igen lådan. Hon vände sig om;
Lotten satt orörlig och stirrade framför
sig som om hon ej ens kunde tänka
längre. —

»Får du ingen begrafningshjälp från
sjuklådan som Berg var med i?»
frågade Anna sakta.

Lotten spratt till, sen skakade hon
resigneradt på hufvudet.

»Nej, den har han inte betalt sen
förra sommaren. Han lofvade mig i
söndags att så snart vi klarat hyran nu
i april, så skulle han gå in igen, men
nu var det för sent. Annars hade han
fått 100 kronor från den.»

»Han har verkligen inte gjort sig
mycket förtjänt af den begrafning du
nu med så stora uppoffringar ämnar
bestå honom. Nej, förlåt mig, Lotten, var
inte ond på mig, jag glömde alldeles
bort att man inte får säga sanningen
om de döda. Men för resten är det nu
ej fråga om honom utan om dig och
barnen. Honom gör det nog detsamma,
huru han kommer i jorden. Hvarför
kan du inte nöja dig med — —»

»Om det vore Birger, som var död,
skulle du nog inte tänka så», afbröt
Lotten henne bittert. »Men du har
aldrig kunnat tåla Berg, det är hela
saken.»

»Men Lotten, tänk på barnen!»

»Ja, det är just barnen jag tänker
på. Tror du, att de, när de blir stora,
alltid skall minnas, att far fick gå som
fattiglik i grafven. Men det där förstår
du inte nu, vänta tills din tid kommer,
så får du väl se. Men inte är det
värdt, att jag ber dig om någon hjälp,
det kan jag då begripa, fast Hilda sade
att du alltid var snäll, när det gällde.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free