- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
6

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Julia på Operan i morgon. Vi få väl
be pappa om ett par biljetter, så blir
det ändå litet kärlek, eller hur Astrid?»

»Nej, då väntar jag hellre tills Oskar
är hemma igen så han går med; det är
inte roligt att gå ensam.»

»Jaså, pappa och jag räknas inte mera,
jo, du är god du! Men tag på dig hatt
och kappa nu, så kanske vi få sällskap
en bit med Oskar. Vi skall gå till
farmor en liten stund, har jag tänkt.»

*     *
*



När Birger vid 8-tiden på kvällen kom
till Lotten Berg, var det ingenting annat
än kläderna som påminde om att han
kom till ett sorgehus. Inifrån rummet
hördes stoj och skratt och i köket voro
Lotten och hennes mamma så ifrigt
sysselsatta med att göra i ordning
kvällsmaten, att de knappt hade tid att hälsa,
när Birger steg in och frågade efter Anna.

»God afton, snälla Birger, Anna har
inte hörts af ännu. Jag skall strax
hälsa ordentligt på dig bara jag får göra
ifrån mig de här.» Lotten lade de sista
köttbullarna i stekpannan, skakade den
ett tag, torkade sig på sitt köksförkläde
och gick sen fram till honom. »Så där,
ja! Vill du ha litet kaffe? Vi ha
riktigt godt dopp. Stig in i rummet, så
skall du strax få dig en kopp.»

»Hvilka är där?» frågade Birger, då
i detsamma en skallande skrattsalva
hördes därinifrån.

»Det är bara de närmaste släktingarna.
Ida och Hilda och Gustaf och Robert
och Kalle och så är det Eriks bröder
Emil och Ernst och så hans gifta syster
Emma och hennes man, Larsson.
Honom har du visst inte sett förut, men
de andra känner du allihop.» Med dessa
ord öppnade hon dörren till rummet.
Birger, som var alldeles nykter och nyss
tagit en lång promenad i friska luften,
ryggade nästan tillbaka för den luft,
som slog emot honom därifrån. Matos,
tobaksrök och spritångor blandadt med
utdunstningen af 10 mer eller mindre
druckna människor, en luft så tjock att
lampan knappast kunde brinna. På
bordet stodo kaffekopparna kvar och fyra
literbuteljer, (två brännvin, en punsch
och en konjak) alla nästan tömda,
cigarettstumpar och aska kringströdt både
på duken och alla téfat. Karlarna hade
tagit af rockarna, dels för att känna sig
obesvärade och dels för värmens skull,
ty det var helt säkert mycket öfver 20
grader varmt därinne. På golfvet i ett
hörn låg lilla Kajsa med en kudde
under hufvudet och sof, och Greta satt i
Hildas knä och kämpade mot sömnen.

»Nej, se Birger! God afton och
välkommen!»

»Hvar har du Anna?»

»Hvarför var ni inte med till
kyrkogården?»

»Det var en riktigt stilig begrafning,
må du tro.»

»Kom och slå dig ner, och få något
till lifs.»

»Hvad vill du ha, konjak eller punsch?»

Sedan han hälsat och besvarat alla
frågorna, slog han sig ner bredvid Hilda,
just som Lotten åter kom in med en
kopp kaffe.

»Ja, nu är det inte nykokt, men du
får väl hålla till godo ändå. Se här,
var så god och doppa. Usch, hvad ni
har ställt till på duken.» Hon sopade
ner askan med handen, men det blef
just ej mycket bättre ändå, den fastnade
i långa gråa rader öfverallt där det var
spillt punsch och konjak.

»Det gör ingenting alls» sluddrade
Ernst Berg, som tycktes vara mest
drucken, »så här fint kalas skall du inte
ha förrän du ställer till bröllop eller
begrafning igen, och till dess är duken
tvättad och lika fin som du själf. Det
var fan hvad Lotten ser treflig ut, när
hon är uppriggad som i dag. Ja, sablar
i mig, skulle jag inte ha lust att
spekulera på henne själf, om inte alla
ungarna följde med på köpet.»

»Hvad pratar Ernst för dumheter»
afbröt Lotten, halft generad och halft
smickrad. Det var minsann ej i går
hon fått höra en artighet om sitt
utseende.

»Se så där ja, passa på du, Lotten»,
skrattade Gustaf »där har du ju en
friare med detsamma, så är det slut
med alla dina bekymmer!»

En skallande skrattsalva belönade dem,
medan Lotten skyndade ut i köket igen.
»Kan inte Hilda lägga Greta så hon
får sofva ordentligt» föreslog Birger för
att få slut på det obehagliga skämtet.
»Hon är ju så sömnig att hon inte kan
se upp; hon har inte ens hälsat på mig.»

»Seså, Greta, vakna nu och hälsa på
farbror Birger.» Greta försökte öppna
ögonen, men de föllo tungt igen.

»Det är punschen, hon är sömnig af»,
förklarade Emma Larsson, »vakna Greta,
så får du ett glas punsch till så du
kan skåla med farbror Birger.»

»Har flickungen fått punsch?»
frågade Birger förfärad.

»Ja, herre gud, det är väl inte något
att ta vid sig för så förskräckligt. Det
är inte alla dar vi begrafver hennes
pappa, och hon brås allt på honom,
för hon satte i sig rätt duktigt», sade
Emil, som tycktes vara riktigt stolt
öfver sin lilla brorsdotters smak för
punschen.

Birger satte häftigt bort sin kaffekopp
och steg upp.

»Snälla Birger, bråka inte nu», bad
Hilda halfhögt, »du ser ju att de är
ankomna litet hvar, så det blir bara
ledsamheter.»

Ernst kryssade fram till bordet med
brännvinsbuteljen.

»Han har ju ingen smak på kaffet,
se här ska du få dig en klar», lallade
han och ämnade hälla bränvin i koppen.
»Åh, sjåpa dig inte», fortfor han då
Birger tog undan den, »det är mitt
brännvin och det är jag som bjuder,
Emil och jag förstås och de andra har
köpt punsch och konjak, så här fattas
det inte. Se så, bort med labbarna,
för nu ska du ha det, säger jag.» Han
lyckades verkligen i sitt uppsåt, men
följden blef endast att Birger gick ut
köket och hällde bort alltsammans, och
häftigt sade till Lotten att det vore
bättre om hon lagade att hennes sjuka
barn kom i säng, än att göra i ordning
mat åt de där fyllbultarna.

»Sjuk? Herre gud, hvem är det nu,
som är sjuk då?»

»Det är Greta» svarade Birger, medan
han tog sin rock och hatt, och han
tillade bittert: »För att hedra hennes fars
minne ha de supit flickan full på hans
begrafningsdag.»

»Jaså, var det inte annat», sade Lotten
med en suck af lättnad. »Du skrämde
mig riktigt. Det fattades bara att jag
skulle fått barnen sjuka nu i allt mitt
bekymmer. Det är inte farligt, det går
öfver tills i morgon bara hon får sofva.»

*     *
*



Mathildadagen, fru Nygrens namnsdag
firades alltid med ett stort kafferep,
d. v. s. inga blefvo bjudna, men alla visste,
att de voro väntade. Flera dagar förut
fejades och skurades och putsades så
grundligt i hela våningen, att den
vanliga, stora vårrengöringen blef nästan
obehöflig. Halfva natten höll Anna på
att baka kaffebröd och kakor, och när
hon ändtligen vid 3-tiden kom i säng,
var det endast ett par timmars sömn
hon kunde få, fröken Astrid skulle väckas
kl. 7 för att hon och småsyskonen skulle
öfverraska mamma med kaffe och färskt
bröd, en öfverraskning som återkom
hvarje år lika regelbundet som själfva
namnsdagen. Vid städningen hjälpte
både frun och fröken Astrid till med
damningen men redan kl. ½ 11 måste
de gå in och kläda sig; i allmänhet
brukade ju ingen komma före kl. 12
men man kunde ej vara säker därpå.
Både hennes nåd Löwengren och gamla
fröken Karlgren tyckte visst att
förmiddagskaffe måste drickas kl. 11 för att
det skulle vara riktigt. Lyckligtvis dröjde
de dock en half timme öfver denna tid,
men sedan kommo alla väninnor i en
lång rad. Det var ett ständigt ringande
på tamburklockan, ett spring efter
assietter att sätta hyacintkrukorna på, eller
vaser till konvaljer och tulpaner, ett
nigande och gratulerande och »har den
äran kära lilla Mathilda» hördes i alla
tonarter och från alla håll. Och fru
Nygren blef rörd och öfverraskad
hvarenda gång någon kom, som hon blifvit
hvartenda år.

»Kära Augusta, så förfärligt snällt af
dig, inte kunde jag tro att du skulle
våga dig ut, som så nyligen varit
förkyld», eller »oh, så härliga blommor,
det är då alldeles för mycket, jag riktigt
skäms», eller »tack, kära små flickor,
hvad ni var snälla, som kom ihåg tant».
Och ungdomarne nego för tant, och smögo
sedan med Astrid till fönstret för att se
ut på gatan, och de äldre krusade
hvarandra vid dörren och i salongen och vid
kaffebordet under ideligt försäkrande att
»inte ska vi nu krusa».

Väderleken för i dag, äfvensom för
sista veckan och t. o. m. för hela denna
vinter hade behörigen dryftats, de senaste
dagarnas olyckshändelser, mord och
själfmord hade samtliga fått några beklagande
»så ohyggligt! det är ju gräsligt! stackars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free