- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
2

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett julminne.



Det var dagen före julaftonen. Allt var
lif och lust, och själf var jag i den
gladaste sinnesstämning, då jag på morgonen
traskade ned till centralen. Jag var stadd
på resa till Jämtland, för att därstädes
tillbringa julen i Margreta Hedes hem,
en väninna sedan skoltiden, och med
förtjusning emotsåg jag detta lilla afbrott i
min annars så enformiga tillvaro.

Jag hade en lång väg att färdas, ty
tåget skulle inte ankomma till X station
förrän vid sjutiden på kvällen, och sedan
återstod det en dryg mil att fara efter
häst innan jag kom fram till »Solhems»
landtegendom. Jag tog fram en bok för att
om möjligt kunna döda tiden med läsning,
ty ovan som jag var vid att resa utan
sällskap, fruktade jag, att den långa
ensamheten i annat fall skulle komma
jämnmodet att svikta. Dessa farhågor jagades
dock snart på flykten, ty så småningom
fylldes kupén af en skara unga flickor,
hvilka med sitt muntra prat och skratt
äfven lockade mig in i samtalet. Bland
dessa var det särskildt en, som fängslade
min uppmärksamhet redan då hon inträdde
i kupén. Hon såg nästan ut som ett
vandrande klädstånd tack vare alla
reseffekter, som hon medförde och med
anledning däraf kom jag att upplefva en liten
händelse, som jag troligen skall minnas
ganska länge. Saken var den att flickan
och jag skulle stiga utaf vid samma
station, hvarför jag åtog mig att hjälpa till
med hennes besvärliga bagage, hvilken
handräckning hon mottog med tacksamhet.
Dagen gick fortare än jag kunnat tänka
mig, och när klockan fattades några
minuter i den tid tåget borde vara framme
gjorde vi oss beredda att samla ihop vårt
pick och pack. Uti korridorn stod en
ovanligt tjock herre, som så godt som
stängde passagen för oss, men här fanns
ju ingen annan utväg, vi måste komma
förbi honom. Om blott inte alla dessa
reseffekter varit, men dem kunde vi ju
inte lämna; här var bara att gå rakt på
och med ett »ursäkta» närmade vi
oss honom, för att om möjligt kunna
förmå honom att stiga litet åt sidan. O ve
och fasa! Nog klämde han sig så tätt
intill väggen, som han någonsin kunde,
men hans stora mage ville dock inte röra
sig ur fläcken. Jag, olycksfågel, skulle
gå före och bana väg, och just som
jag trängde mig fram på den »smala
vägen» fastnade jag med en paraplykrycka
uti hans kläder, hvarigenom han fick en
uppsyn, som en ilsken tjur och jag bara
väntade att han skulle lyfta mig på
hornen och kasta mig af tåget, men så
närgången var han ändå inte. Vi stodo nu
på plattformen och väntade att tåget skulle
stanna. I samma ögonblick kom en
konduktör och vi sade i förbigående: »Tåget
stannar ju nu vid X station, eller hur?»
— »Nej, det dröjer ännu en half timme
innan vi äro där», svarade han och gick
vidare. Jag riktigt kände huru lång jag
blef i ansiktet, efter att hafva fått en
sådan upplysning.

Det var just trefligt. Skulle vi nu stå
därute en hel halftimme och kanske
förkyla oss, — nej, då var det väl ändå
bättre att taga saken kallt och återvända
samma väg vi kommit. Den tjocke herrn
stod fortfarande kvar på samma ställe, då
vi återkommo, och tycktes anstränga sig
mera denna gång, när vi anhöllo om att
få komma förbi. Skulle händelsen göra,
att vi träffas någon gång i samma smala
korridor, hoppas jag att han till dess
genomgått någon slags kur, för att blifva
utaf med sin alltför öfverflödiga korpulens.

Ja, som konduktörn sade, efter en
halftimmes resa voro vi framme, och
då hade vi, som väl var, redan blifvit
kvitt den besvärliga reskamraten.

Skjutsen stod och väntade. En lång,
smärt man, Margretas bror, kom mig till
mötes och berättade genast, att jag var
mycket efterlängtad af hans syster, och
för honom själf var det ett stort nöje,
att få förnya den blott alltför kortvariga
bekantskapen från hans sista
Stockholmsbesök.

Vägen förde genom en stor skog. På
bägge sidor låg snön i stora drifvor,
liksom vallar, hvilka bildats af plogen.
Naturen är härlig i Jämtland, och denna
kväll tycktes den riktigt hafva klädt sig i
festskrud. Vi foro genom ett snölandskap,
hvars like jag aldrig skådat och jag
glömde nästan bort, att min reskamrat gjorde
ansträngningar att få ett samtal i gång.
Plötsligt glesnade skogen och framför oss
låg en liten sjö. Jag blef tillfrågad om
jag var rädd för att fara öfver sjön —
den brukade användas som genväg
vintertiden — om så var kunde vi fortsätta
skogsvägen, fast vi därigenom skulle
komma hem betydligt mycket senare. Jag
beslutade mig genast för isfärden och snart
bar det af i hvinande fart. Tusentals
stjärnor tindrade på det mörka fästet, och
där vinden sopat isen fri från snö,
speglade månen sig i den blanka ytan. Nu
skymtade den mörka skogen oss åter till
mötes. De snöhöljda granarna kastade
långa, hemska skuggor, och jag började
nästan tycka, att det var kusligt. Jag
kände mig också trött och längtade till
hvila, hvarför jag frågade om vi inte snart
voro framme. »Jo, nu är det bara en
liten bit kvar», fick jag till svar. Och
när skogen denna gång glesnade, sågo vi
ljus lysa från en herrgårdsliknande
byggnad helt nära. Det var »Solhem». Vi
körde in på den stora gården, där vi allra
först välkomnades af en
Newfoundlandshunds högljudda skall. Strax därpå låg jag i
Margretas armar, och hon gaf på det mest
rörande sätt sin glädje tillkänna. Patron
Hede och hans fru stodo i hallen och hälsade
mig välkommen under det att deras son
hjälpte mig af med ytterplaggen. Jag
skulle bo i Margretas rum, och det hade
jag naturligtvis ingenting emot. Innan vi
dock gingo till hvila måste vi tänka på
kvällsvarden, som redan stod och väntade
i salen. Jag riktigt skämdes öfver min
»glupskhet», men jag kunde hafva
rättighet till att vara hungrig, som egentligen
inte förtärt något ordentligt på hela dagen.
Efter att hafva önskat »god natt» skildes
vi från den öfriga familjen och
gingo upp igen. Först nu gaf jag mig
tid till att närmare se mig omkring i
Margretas rum. Allting var så nätt och
trefligt ordnat. Man riktigt såg huru
hemtrefnaden bredde ut sin famn för att hälsa
julen välkommen. En brasa kastade ett
fladdrande sken öfver de hvita möblerna i
rummet så att man nästan kunde inbilla
sig att små andeväsen förirrat sig in i vår
fredliga bostad. Vi slogo oss båda ned
framför elden under det vi pratade om gamla
minnen från kamratåren, om våra
nuvarande intressen och förhållanden, och till
sist kommo vi in på öfverraskningar och
hemligheter för morgondagen, så att
innan vi kommo till ro var det redan midnatt.

*     *
*



När jag vaknade nästa morgon,
upptäckte jag en liten änglalik varelse, som
satt på min sängkant och betraktade mig.
Yrvaken, som jag var, visste jag knappt
om det var Margreta eller en julängel,
men det fick jag snart klart för mig, ty
i nästa ögonblick slog Margreta armarna
om min hals och gaf mig morgonkyssen.

»Tänk, i dag är det »dopparda’n», sade
hon, »och du är hos oss, Ejvor. Du kan
inte ana, huru roligt det är att få rå om
dig.»

— »Min kära, lilla vän, det är ändå
roligare för mig, att veta mig vara
välkommen hos dig och de dina. Många
skulle tycka, att det vore besvärligt och
onödigt att upplåta sitt hem för gäster
midt under julhelgen. Därför känner jag
mig så mycket mer tacksam mot dina
föräldrar, som vilja skänka julglädje åt
en stackars ensam flicka, som jag.

Vi inträdde i salen, just som gongongen
kallade till frukost. Medan maten inbars
såg jag mig omkring i rummet. Det var
ordnadt i allmogestil: väggfasta bänkar,
målade i blågrönt med röda och hvita
blommor, på ena långväggen en öppen
spis, i ett hörn en gammal taffel, i ett
annat en spinnrock, som troligen mera
användes som prydnad än till flitigt
nyttjande.

Måltiden var slutad och vi buro in
julgranen. Den kära, gamla vännen från
barndomsdagar. Den var snart klädd —
en stor svensk flagga högst upp i toppen,
här ocn där bomull på grenarne, en massa
hvita ljus och så ett skimrande nät af
silfvertråd, som omslöt det hela — så såg
den ut. Ack, hvad den granen var
vacker! Kanske var det hälsningar från
Norrlands skogar, som gjorde att den för mina
ögon tedde sig vackrare än någonsin förr.

Före middagen gingo vi till vårt rum
igen. Denna gång bommade vi igen
dörren inifrån, så att inga obehöriga skulle
komma in — och i ett nu såg hela
rummet ut som ett »Jerusalems förstörelse».
Garderobdörrar och byrålådor öppnades
på vid gafvel och så staplades alla
öfverraskningarna upp på bord och stolar,
under det att vi själfva gräfde ned oss
bland omslagspaper, som låg utströdt på
golfvet. Nu sattes arbetet i gång. Vi
lågo framstupa på »alla fyra» och lackade
de mest vidunderliga paket. Sedan
diktades vers, med eller utan rim, det gjorde
detsamma, bara det fanns någon reson uti.
Ja, det händer nog att den också uteblef
ibland. Äntligen voro vi färdiga och vi
traskade nu ned med våra »klappar» —
Margretas hade jag ännu inte lackat in —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free