- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1907 /
3

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för att lägga dem i julklappskorgen
tillsammans med de andra.

Det var nu tid att »doppa i grytan».
Vi åto i köket, där ett långt bord stod
dukat. »Far» tog plats i högsätet. Han
skar för af julskinkan, korfven och salta
köttet. »Mor» satte sig till höger om
honom och skar brödet. Kring nedre
ändan af bordet sutto drängar och pigor
församlade. De hade i uppdrag att se till
att inte ölet tog slut i »stånkan», som
skulle gå laget rundt. »Far» sade ett ord
till mig, som jag först inte riktigt hörde,
men då han nästa gång uttalade samma
ord, nämligen »Permatsa», hade jag, tack
vare min bordsgrannes hjälp, reda på hur
jag skulle säga och nu frågade jag genast:
»Hvad vill du?» och han svarade: »Jag
vill dricka», på hvilket jag gaf honom
mitt medgifvande genom att säga: »Drick
då!» Återigen ljöd: »Permatsa» och jag
frågade: »Hvad vill du?» »Jag har
druckit» svarades det från högsätet, och nu
sufflerade åter min hjälpsamme granne:
»Hur smakar det?» »Känn på!»

Trästånkan aftorkades med en liten
serviett. Jag förde den till mina läppar, för
att dricka, men häjdades plötsligt af ett:
»Stopp, stopp!» åtföljdt af muntra
skrattsalfvor. Men hur var det jag skulle säga
nu då? »Permatsa», ja, så hette det ju
och så fortsatte man att fråga och svara
under det stånkan gick vidare. Den
stadiga måltiden afslutades med en lätt
dessert, bestående af sandbakelser och sylt;
sedan var doppmiddagen undanstökad.

Nu skyndade jag upp på vårt rum, för
att i min stilla ensamhet göra Margretas
julklapp i ordning. Jag kunde ju inte
lacka in den när hon själf var i närheten,
men nu var det ett lämpligt tillfälle för
mig, då hon var upptagen på annat håll.
När jag var som ifrigast sysselsatt därmed
knackade någon på dörren, och på mitt:
»Hvem är det?» frågade en välbekant röst
om han inte fick hålla fröken Ejvor
sällskap, eftersom syster Margreta måste hjälpa
till med att ordna litet därnere i salen.
Jag var tacksam för detta sällskap, ty just
nu behöfde jag någon, som hade anlag
för att dikta vers, och sålunda kunde
hitta på något riktigt roligt, hänsyftande
både på paketets innehåll och på
adressaten.

Om en stund kungjordes det att vi
skulle dela ut julklapparna. Par om par
gingo vi in i salen, med »far» och »mor»
i spetsen, vi ungdomar följde dem hack
i häl, och sedan kom tjänstepersonalen.
Granen stod tänd och bredvid den hade
julklappskorgen fått sin plats. »Far» satte
sig i korgstolen, som var framsatt för hans
räkning. Sedan han läst en julpsalm,
sjöng »mor» och Margrete ett par vackra
bitar, och under tiden »mojade» vi oss
med allehanda godsaker, som »mor»
delat ut i julhögarna.

Snart kommo paketen dansande. »Far»
läste upp, hvad som stod skrifvet utanpå
dem: »Om du under kronan stannar,
akta dig för närmsta grannar». Ett
paket adresserat till mig. Jag hade fått en
mistelkvist. Gifvaren gaf sig visserligen
inte till känna, men jag anade dock hvem
han var. Jag fick en massa andra
småsaker också, men ingen bland dem störde
min sinnesro så, som misteln hade gjort.
Jag förstod alltför väl att det låg allvar
under skämtet, men för att icke visa hvad
jag kände, hängde jag upp den lilla kvisten
under kronan i taket, för att därigenom
bortvända misstankar.

Julklapparna voro utdelade. Vi skulle
nu äta lutfisk och gröt. »Det skall bli
roligt att se, hvem som får bönan» menade
»far». »Ja, om vi skulle försöka gissa,
hvem som blir den lyckliga» inföll
Margreta, i det hon ifrigt började söka i sin
tallrik efter den dyrbara skatten. »Ack,
kära Margreta, bekymra dig inte öfver
den saken», sade hennes bror, »jag har
fått den». — »Har du fått den? Hvad
skall du med den att göra, du har väl
ändå kommit ifrån giftastankarna, eller
hur?» —- »Ja, inte för att jag tror »bönan»
har något med den saken att skaffa, om
jag gifter mig eller ej, men så
mossbevuxen är jag väl inte ändå, att jag
anses för gammal att tänka på sådana
saker». Då han yttrade de sista orden
fäste han blicken på mig, liksom önskade
han höra, hvad jag hade för åsikter och
jag sade då att han visst inte var för
gammal, men att han tycktes hafva
öfverlagdt med sig själf alltför länge innan
han kommit till något afgörande resultat.»

»Mor» satte sig ånyo vid taffeln.
Denna gång spelade hon en gammalpolska,
och vi följde musikens toner i mjuka,
graciösa rörelser.

Innan de sista glöden i brasen
förkolnat, slogo vi oss ned kring spisen. »Far»
tände sin långa sjöskumspipa, och med
stor andakt åhörde vi hans skräckinjagande
spökhistorier, accompagnerade af
kaffekitteln, som puttrande stod bland
glöderna på sin lilla trefot. Till sist läste »far»
den vackra dikten »Tomten», af Rydberg.
Därefter gingo vi till hvila, efter att först
kommit öfverens om att följande morgon
fara till julottan. Jag hade svårt för att
somna den kvällen. Den ena tanken jagade
den andra. Månljuset silade in genom
gardinspringan. Jag mindes den vackra dikten,
som jag nyss hört läsas därnere, och jag
började läsa den i mina tankar:

»Midvinternattens köld är hård,
Stjärnorna gnistra och glimma,
Alla sofva i enslig gård,
Djupt under midnattstimma;
Månen vandrar sin tysta ban,
Snön lyser hvit på fur och gran,
Snön lyser hvit på taken
Endast tomten är vaken ...»


*     *
*



Jag vaknade vid ljudet af att någon
öppnade dörren till vårt rum, och när jag
såg närmare efter, möttes mina blickar af
ett par blåa ögon, som tittade ut genom
ett bockhufvud. Det var Margretas broder,
som klädt ut sig till julbock, för att
skrämma mig, men jag bevarade mitt lugn
och jagade odjuret på flykten genom att
skrattande bombardera det med min
hufvudkudde. — Efteråt inkom Brita, husan,
klädd som Lucia, för att bjuda oss kaffe
på sängen. Hon sade att »stintorna måste
ha nå’t å mor’na sej me’, så de’ int’
skulle somna i otta’.»

Vi klädde oss med hast, och snart voro
vi instufvade i slädarna, bland filtar och
varma skinnfällar. Alla skulle vi fara till
julottan; äfven drängar och pigor fingo
följa med, någon måste dock stanna
hemma för att se till ljusen, hvilka enligt
gammal sed stodo tända i alla fönster,
och det lofvade Brita göra.

Hej, nu sattes slädarne i gång. Nero
sprang före och skällde. Hans långa öron
flaxade som vingar då han satte af i den
vildaste jakt. Då och då gnodde han
tillbaka, liksom ville han öfvertyga sig
om att vi inte lurade honom och körde
en annan väg, och sedan bar det af i
en om möjligt ännu vildare galopp. Det
var vackert att se de välskötta hästarna,
som drogo alla dessa slädar, i hvilka
hvar och en af de åkande lyste vägen
med en brinnande fackla. Snart blandade
sig bjällerklangen från våra hästar med
kyrkklockorna och vi kunde se den
upplysta kyrkan framskymta mellan
trädstammarna.

Sedan julspalmen sjungits, höll prosten
en vacker predikan, och när så ytterligare
några sånger förtonat, gjorde vi oss i
ordning för hemfärden. Det hade nu börjat
dagas. Den uppgående solen kastade sina
första strålar på de snöprydda granarna,
hvilka därvid gnistrade, liksom öfversållade
af oräkneliga diamanter. Under muntert
samspråk foro vi vägen framåt. Margreta
och jag sutto i samma släde. Hennes
bror skjutsade. Vi rådslogo om huru vi
lämpligast skulle kunna roa oss på
förmiddagen och kommo till det resultat, att
först göra en rond på egendomen och
sedan fara ut på stålsko. Från min sida
mottogs detta förslag med förtjusning,
och sedan vi frukosterat, följdes vi åt till
Lars ryktare för att hälsa på hans granna
hästar i stallet. Nero ville också göra
sällskap, och det var ju ingen som
missunnade honom det. Han visste nog att
vi hade fickorna fulla med socker till
hästarna, och så nedriga kunde vi väl då
inte vara mot honom, att inte han skulle
få en bit också, om han »satt vackert».
Hunden och jag blefvo snart goda vänner
och Margretas bror gjorde en liten
antydan om, att han fruktade för att Nero en
vacker dag skulle blifva hans rival, på
hvilket hans kloka syster svarade, att »tar
Ejvor den ene, så får hon nog den andra på
köpet.»

Vi gingo nu vidare. Ett litet stycke
från stallet låg ladugården. Lisa höll just
på att mjölka då vi kommo dit in. Hon
bjöd mig dricka varm, nysilad mjölk ur
en bleckbunke och denna lät hon sedan
gå vidare till mina följeslagare. Lisa var
»fäbojänta», och hade mycket att berätta
för oss om lifvet på fäbovallarna. Det
var roligt att höra på henne, och när vi
så lämnade ladugården, joddlade hon en
bit i sin ensamhet. I mitt tycke, en
ganska vacker afskedshälsning.

Färden gick vidare. I mejeriet hvilade
arbetet, ty all kärning och ystning hade
naturligtvis undanstökats före julhelgen.
Visthusbodar och källare besökte vi
endast helt hastig, där fanns ingenting
särskildt, som kunde fängsla ögat. »Du
skulle kommit hit för en vecka sedan, så
hade du kunnat lära dig hur man brygger
julöl, bakar bröd och stoppar korf. Det
må du tro är roligt att se på, och ändå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:16:35 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tjanbladet/1907/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free