Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annorlunda än förr, man kunde inte förtänka
tjänarinnorna för att de ville frigöra sig
från tjänstehjonstadgan eller för att de ville
organisera sig. En liberal herre talade
för att en petition för tjänstehjonstadgans
afskaffande sändes till landtdagen. En
professor menade, att det inte alltid
kommer an på lagarne om husbönder och
tjänare trifvas samman, utan fastmer på
det rätta sinnelaget från husböndernas sida.
Ganska betecknande för tyskt »sinnelag»
mot tjänare är hvad en tjänarinna vid
mötet anförde om en af sina medsystrar,
som till kvällsmat erhöll ett stycke
oaptitlig korf medan det för herrskapets hund
tillagades en kotlett. Tjänarinnan ville
gärna byta med hunden, men denna önskan
tillbakavisades af den »nådiga frun» på
det bestämdaste. Under djup tystnad
åhörde damerna denna lilla, i all
naturlighet berättade saga ur verkligheten.
(Ur »Vorwärts».)
Öfversatt af M. Q.
Köpenhamnska
tjänstflickor.
En tjänarinnas kraf.
På grund af den tjänarinnebrist som
finnes i Köpenhamn, och åtskilliga
tidningskrönikörers sätt att skämta med
tjänarinnesaken har Marie Christensen, den energiska
stiftarinnan och ledarinnan af Köpenhamns
Tjänarinneförening, tagit till orda i en
liten artikel, som kanske äfven kan
intressera svenska läsare, då ju förhållandena
synas bli desamma hos oss.
Tjänarinnesaken är verkligen icke att
skämta med, säger författarinnan, som
gärna åtager sig en del af skulden för det
prat, som rör sig om tjänstflickorna. Mitt
arbete, fortsätter hon, har väl till någon
del bidragit till, att många tjänstflickor
fått upp ögonen för det missbruk, som
deras krafter äro föremål för, och därför
försöka protestera däremot eller också
vända det hela ryggen.
Ensamt detta uttalande: Det tjänar
ingenting till att man ökar lönen, utstyr
deras rum med mattor, taflor och chäslong,
de försvinna ju likväl — visar ju, hur
galet man ser på tjänarinnan. Man
förmenar, att det är något särskildt extra
man ger henne, genom att göra hennes
rum tilldragande. Man glömmer, att
rummet är en del af lönen för hennes arbete
och att hon har kraf på ett rum, som
verkligen kan kallas ett rum. Skall man
där endast finna en säng, en stol och ett
bord, ja, då tror jag, att vi för närvarande
äro närmare fängelsecellen än ett rum.
Och tjänarinnans frihet — ja, den
existerar endast i få fall. Så länge
husmödrarna äro så litet vuxna sin uppgift, att
de icke kunna planlägga arbetet i hemmet
så, att flickan under dagens lopp kan få
1—1½ timmes rast, så att hon hvarje
dag kan komma ut i frisk luft, eller de
om söndagen själfva kunna deltaga i
hushållet, så att tjänarinnan också kan
urskilja söndagen från arbetsdagen, så länge
kommer man att leta efter tjänstflickor.
Vid en omröstning i Köpenhamns
tjänarinneförening visade det sig, att flera
medlemmar först fingo sin frihet hvarannan
söndag från kl. 5 på eftermiddagen. Kan
detta hända föreningsmedlemmar, är man
säker på, att det ofta hände dem som stå
utom den.
Gif tjänstflickan en bestämd arbetstid,
bestämd frihet, ett nätt möbleradt rum
och en lön, som hon kan kläda sig
anständigt på och äfven få något öfver, så
kan ni också ha kraf på en tjänarinna,
som är värdt priset. Men ger ni icke
detta, måste ni finna er i att få en dåligare
vara. Blir platsen värd att ha, skall den
nog bli eftersökt.
Det är alltid kapplöpning om en god
plats. Det bästa beviset för, att platsen
för tjänsteflickan icke är så god som den
borde vara, är, att det icke är någon
kapplöpning efter den.
Husmödrarna äro ju nu ganska flitiga
i att besöka hushållskurser, men de leka
för mycket härmed. De skulle taga saken
lika allvarligt som den i själfva verket är,
så skulle de stanna något mer i sitt eget
hem, än de nu äro, och de skulle komma
att förstå att värdera såväl själfva arbetet
som den, hvilken utför det.
(Hemmet.)
Hemarbetsutställningen
i Stockholm.
Då det gällt att organisera de
industriarbetande kvinnorna har det ibland varit
förenadt med ganska stora svårigheter och
en af dessa svårigheter och säkerligen den
aldra största, har varit att de kvinnor
som äro sysselsatta med hemarbete för
industriens räkning, varit mycket
svåråtkomliga i fråga om organisation. Att
den valuta de fått för detta arbete varit
nedpressadt till långt under de rimligas
gränser är för lite hvar bekant fast
enigheten varit häpnadsväckande då det gällt
att blunda för missförhållandet. Få ha
också de varit som uppbjudit all sin energi
för att få arbetets kvinnor organiserade
för att därigenom tillförsäkra dem en
rimlig betalning för deras arbete, antingen
det utförts i fabriken eller för fabriken i
hemmen. Det af Centralstyrelsen för Socialt
arbetes styrelse, tagna initiativet till
undersökning af svenska hemarbesförhållanden,
mottogs visst med föga intresse af alla
folkklasser men i dag, när vi se resultatet
af »Hemarbetskommitténs» verksamhet,
påstår man icke för mycket när man säger,
att den är tack värd och särskildt från
de kvinnor, som äro offer för ett så
hänsynslöst utsvettningssystem, som denna
utställning i all sin enkelhet dock så
skriande bjärt visar.
I utställningsrummet var, vid mitt besök,
inträdesafgiften nedsatt från 45 till 10
öre förmodligen med tanke på arbetarne,
hvilka man ville visa huru dåligt deras
systrars arbete betalas. For att kunna
göra detta så fullständigt som möjligt har
kommittén utarbetadt tvänne kataloger, en
större och utförligare, som säljes för 1:50
och en mindre detaljerad för 50 öre.
Dessutom äro anställda damer, hvars uppgifter
äro att för besökarne framhålla det för
hvarje utställningsföremål mest typiska. Den
fru, som gjorde ronden med de då för
tillfället besökande var mycket mån om
att låta utställningsföremålen komma till
sin rätt.
De utställda plaggen visa nästan utan
undantag att det icke är för några
lyxändamål, som våra hemarbetare äro
sysselsatta. Det tycks inte vara hos oss som
på många ställen i utlandet att de fattiga
tillverka fina spetsschalar och broderier,
dyrbara damastväfnader, i allmänhet sådana
saker som endast de rikaste ha råd att
köpa. Våra hemarbetare tillverka snarare
sådana varor som förbrukas af den
arbetande massan och det skulle alltså vara
den jämte arbetsgifvarne som bär skulden
till utsvettningssystemet bland bemälda
yrkesgrupp. Publiken fordrar ju att
varorna skola försäljas i snygga butiker och
till billigt pris. När så köpmän,
fabrikanter och mellanhänder fått sitt, så
förvånar det icke att de, som bli de mest
lidande äro de, som förfärdiga plaggen.
Kappor tillverkas i stor skala i hemmen
och de betalas i bästa fall med, i
Stockholm, kr. 2:40 upp till 3:50 Arbetstiden
för dessa plagg utgör 20—22 timmar pr
styck. I det förra fallet blir alltså
timlönen 12 öre och i det senare 16 öre
och på denna förtjänst har arbeterskan
att hålla tråd och diverse materiel med
c:a 70 öre för hvarje kappa. För en
barnkappa betalas 2 kr. i arbetslön och
det åtgår för att sy en sådan 21 timmar,
betalningen för arbetet blir alltså i
Stockholm för sådant arbete 9½ öre i
timmen. Ungefär lika mycket betalas i
Göteborg, Linköping och Karlskrona.
Tabellen visar fall då timlönen kan gå upp
till 26, 27 ja ända till 38 öre men i
sådana fall finnas alltid en eller flera
medhjälperskor, såsom en gammal mor, yngre
syster eller halfvuxna barn.
De sömmerskor, som i hemmen sy
blusar, underkjolar och klädningar måste arbeta
16—17 timmar på dygnet och mången
under den brådskande säsongen äfven flere
af nattimmarne och dessutom söndagen,
dels för att hinna med beställningarne och
dels för att få en veckoförtjänst,
varierande mellan 4:50 och 12 kr. pr vecka.
Enkla blusar betalas pr styck från 10 upp
till 75 öre och sömmerskan får själf
bekosta den tråd som åtgår. Omkostnaden
härför belöper sig till 18, ja ända upp
till 60 öre pr dussin. En svart
sidenunderkjol med spetsar och en massa veck
var utställd. Det hade åtgått 7 tim. för
att sy den och sylönen med tråd var 75
öre, timlönen blir inte fullt 11 öre och
kan sömmerskan som förfärdigat
densamma och hvars specialitet är att sy
underkjolar, med träget 9½ tim. dagligt
arbete förjäna en veckolön mellan 5—6
kr. En annan underkjolssömmerska får
i arbetslön för ett dussin flanellunderkjolar,
som hon klipper och syr med tre rader
band på kr. 2:50 pr dussin. Hon arbetar
dagligen 16—17 tim. och hinner på denna
tid, med hjälp af tre döttrar om 8—14
år, att förtjäna 2:50. Hon syr hela
dagen och ger sig icke tid att hvila ens
under måltiderna utan äter under arbetet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:52:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1907/0031.html
