Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle jag följa med dykeriångaren till stället där
Rusalka upptäckts men sedermera försvunnit så
gåtlikt.
Det var en lugn och härlig morgon, en den
nordiska höstens indiansommardag. Solen hade
knappast hunnit upp öfver Sveaborgs bastioner,
när vi lade ut genom det smala men djupa sund,
som skiljer den på sju öar byggda, kolossala
fästningen i tvenne hufvuddelar. Hafvet låg som en
spegel, och knappast en dyning skvalpade mot
strändernas granit.
Vår lilla flottilj, bestående af tvenne
dykar-fartyg och en pråm, tagen på släp, ångade fram
nära under bastionerna, som på höjden af ön gapa
efter en fiende, hvilken ej tycks vilja komma för
att väcka åskorna, där de slumra i kasematternas
patronmassor.
Färden gick rakt ut till sjös, och vid synranden
aftecknade sig en ensam, kal klippa mot himlen.
Det var Västra Tokan, stället där Rusalka gått
under och där den ensamme fiskaren hört de
fruktansvärda nödropen den hemska olycksnatten för
ett år sedan.
Jag stod bredvid kapten Vasuchin på
dykar-båtens kommandobrygga och gjorde honom då
och då en fråga, som han besvarade med en något
distrait höflighet. Den förlät jag honom så gärna,
ty han var naturligtvis upptagen af sina tankar.
Sedan Rusalka en gång för alla var
försvunnen, återstod för dykarekommandot ingenting annat
än att taga reda på orsaken till de ofvan omtalade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
