Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonting ofantligt tungt ocli segt, som lägrat sig
utanför och höll dörren så starkt tillsluten, att
mina krafter ej ens förmådde öppna den på glänt.
Men jag märkte att en liten droppe vatten sipprade
igenom springan, följdes af en annan och en tredje
och att -dropparna blefvo talrikare ju starkare jag
tryckte mig mot dörren.
Det gaf mig förklaringen hel och osökt:
Rusalka hade sjunkit, vattnet fyllde officersmessen
utanför hyttdörren, och jag var ensam och
hjälplöst instängd, hvem visste huru djupt under hafsytan!
När min förfärliga belägenhet klarnat för mig,
var min första förtviflade tanke att begå själfmord
för att bespara mig en långsam och kvalfull död.
Jag såg mig omkring efter ett vapen och fann en
revolver liggande i ett etui på kaptenens skrifbord.
Jag tog fram den, undersökte den, fann den laddad,
och förde den redan till pannan.
Men så hindrade jag mig, dels af afsky för
själfva gärningen, dels emedan ingenting ännu
tvingade mig därtill. Jag hade det tvärtom mycket
bra tills vidare, kaptenens hytt var rymlig, luften
därinne var god, och själfva lampan brann
ofvan-för skrifbordet, spridande ett lugnt sken öfver mitt
fängelse eller rättare sagdt min graf. Det hela
var alls icke en bild från ett skeppsbrutet,
sjunkande fartyg, och lugnet härinne stämde mig
egendomligt fridfullt efter den tolf timmar långa
spänningen i hvilken vi lefvat. Icke ett ljud afbröt
tystnaden, och jag började undra om jag således
var den ende, som öfverlefvat katastrofen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
