Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än någonsin de stängda ventilerna, och förklarade
för mig själf att jag tydligen var den enda, som
öfverlefvat skeppsbrottet.
Jag tog ned mina anteckningar på golf * och
fortsatte att skrifva på dem där, emedan jag var
nära att kväfvas, när jag reste mig upp. Sedan
jag nu fortsatt dem en lång stund, ser jag på mitt
ur och finner att den fjortonde timmen af min
fangenskap inträdt.
Huru länge skall detta fortfara? Huru länge
skall jag besitta motståndskraft och envishet nog
för att icke duka under? Och hvartill tjänar
egentligen hela denna min envishet? Ar det ej
lika godt att jag tar in mina opiipiller genast,
sköljer ner dem med en klunk vin, bäddar mig
på golfvet och öfverlämnar mig frivilligt åt det
öde, som ändå väntar mig om några timmar, när
den nya luftkällan i hytten bredvid är utsinad?
Mitt förnuft svarar ja, mitt hjärta nej. Och
jag lyder det senare i den oklara förhoppningen
att möjligen någonting kan inträffa, som gör min
belägenhet bättre eller kanske helt och hållet
befriar mig ur mitt fängelse. Det är märkvärdigt så
envist hoppet är. Det är som en mask eller ett
kryp, stående mycket lågt på naturens
utvecklings-skala. Det kan stympas, misshandlas, plågas, huggas
sönder, men likafullt röra sig de enskilda delarna,
likafullt söka fragmenten sin räddning ännu efter
iöden. Det är lifsenergin, — den oförklarliga
lifsenergin, som står öfver vårt förnuft och tar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
