Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
på tre möjligheter: Den enes, de
fås och de mångas sång. Denna
trefald kommer ej blott fram, när
det är fråga om sången, utan även
i mycket annat, som angår Guds
rike. Vi se denna trefald på »sa-
ligheternas berg»: Han, den ene,
som undervisade, de tolv, de få,
som han hade närmast omkring
sig; lärjungarna och folket, de
många, som lyssnade till hans ord.
Vi se dem också i arbetet: Han,
den ene, som gick omkring och
gjorde väl; de tolv, som först ut-
sändes att förkunna evangelium
om riket; de sjuttio, som sedan
spredos ut över hela Galileen, att
icke en enda by, en enda gård, en
enda människa skulle gå miste om
glädjens budskap. Vi se också
denna trefald i våra dagars diakoni:
församlingssystern; hennes under-
stödjande vänner och = frivilliga
medhjälpare och församlingen, där
kärlekens och villighetens ande att
bistå vaknat.
Dessa tre möjligheter: den ene,
de få och de många kunna logiskt
sett icke bliva flera. Man kan
icke heller genom någon kombina-
tion bland dessa tre framkalla en
fjärde annorledes beskaffad möj-
lighet. Den ene tillsammans med
de få, blir ju blott ett fåtal. Den
ene tillsammans med de många,
blir ju blott en mångfald, som ju
redan förut förefanns. De få i
kombination med de många blir
också de många, liksom alla tre
kombinerade tillsammans ej för
oss utöver mångfaldens begrepp.
Därför ligger denna trefald till
hands i alla kultformer, även utom-
kristliga. Ej blott den enes och de
fås sång förekommer i den ro-
mersk-katolska gudstjänsten; även
församlingssång äger där rum, låt
F. M. Allard
vara ej såsom organiskt inlemmad
i mässan. Vi finna de tre forma-
tionerna även i gudstjänster av re-
formert skaplynne. Inom vår evan-
gelisk-lutherska kyrka kunna vi
tala om dessa tre formationer, så-
som de historiskt trätt fram, näm-
ligen altarsången, körsången, för-
samlingssången. Det är åt dessa
tre arter av sång vi vilja ägna upp-
märksamheten, därvid sökande få
fram det karaktäristiska hos var
och en, varigenom de såmedelst
komplettera varandra, men också
i samband med detta karaktäris-
tiska utfinna, huru i varje art lig-
ger en dold fara, som kan åstad-
komma att sången i Guds hus för-
felar sitt ändamål.
ALTARSÅNGEN.
Denna art av sång i Guds hus
— den enes sång — skulle jag vilja
beteckna som det omedelbaraste
uttrycket för Kyrkans sång. Här
får den vid altaret tjänande präs-
ten, eller som vi också säga litur-
gen!, utan att nödvändigt tänka
på att han skall hålla takten med
andra samtidigt sjungande sånga-
re, utan. att heller besväras av de
band, som den musikaliska rytmen
pålägger, fritt och oberoende efter
ordens egen rytm i sångens toner
giva uttryck åt de heliga ord, som
skola framföras. Vid altarsången
är det gemenligen de sjungna or-
den, som helt och hållet dominera
det musikaliska momentet. Efter-
som musiken i altarsången är un-
derordnad, kan man mycket väl
tänka sig altartjänsten i en evan-
gelisk kyrka utan sjungande liturg.
Liturgien kan helt och hållet läsas,
och ett från hjärta till hjärta gå-
ende framsägande av de sångliga
delarna kan verka mer uppbyggan-
1 I en del tidningsreferat av begravningar, gudstjänster m. m. ser det ut som
referenten med ordet liturg förstode detsamma som vid altaret sjungande präst. Med
liturg mena vi även den, som förrättar altartjänst utan att sjunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
