Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
oklarhet i den svenska högmässan. Det
finnes två poler, som knappast med för-
del kunna låta sig förenas. Högmässan
skall antingen vara en nattvardsgång
eller också en predikogudstjänst
mellan dessa två poler har utvecklingen
stått och svängt.» — — —
Vad här senast sagts gäller nu alle-
nast nattvardsgång vid högmässa med
omedelbart föregående skriftermål. Hur
ställer sig saken vid nattvardsgång utan
samband med högmässa? Den liturgiska
anmärkning, som här kan göras är väl
snarast av historisk art. Församlingen
förlorar, där denna nattvardsgudstjänst
blir förhärskande snart känslan av att
altarets sakrament är högmässans, för-
samlingsgudstjänstens och församlings-
livets höjdpunkt. Det blir satt om också
ej på avskrivning, så i skymundan. Det
historiska sambandet brytes: det var
dock nattvarden som en gång skapade
högmässan. Nu brytes den ut ur sitt
historiska sammanhang. Denna känsla
förstärkes i hög grad därav att denna
stympade nattvardsgudstjänst i sin litur-
giska utgestaltning har mycket litet ge-
mensamt med högmässan i dess vanliga
form. Det inskränker sig till den för
båda gemensamma syndabekännelsen, Be-
nedicamus och Benedictio (jämte psalmer).
De framkomna förslagen.
De vid Kyrkomötet motionsvis fram-
komna förslagen i denna fråga åsyfta en
ändring av den art att nattvardsguds-
tjänst skulle kunna firas i samband med
högmässa men så att hela gudstjänsten
ej skulle behöva kännas tröttande lång.
Det av Kyrkomötet antagna förslaget av-
ser skriftermålet inlemmande i högmäs-
san på så vis att skriftetalet under vissa
omständigheter bortfaller, en absolution
insättes efter Kyrie och en allokution,
eller nattvardsförmaning, införes omedel-
bart efter offertoriepsalmen.
Redan under debatten i Kyrkomötet
framfördes emellertid rätt allvarliga be-
tänkligheter emot förslaget. Framför
allt befarades från flera håll att resul-
tatet skulle bli att skriftermålet och
skriftetalet så småningom skulle dö ut.
Framför allt betonades detta av Dr. Sta-
dener. Han säger: »Om en sådan ut-
veckling skulle inträffa, att skriftetalet
med skriftermål realiter försvinner, så
beklagar jag det på det högsta. Jag be-
klagar det först och främst från rent
liturgisk synpunkt, då det ieke är något
tvivel om att anordningen med skrifte-
tal och skriftermål utgör ett förnämt och
verkligen väl utformat element i vår li-
och
Arthur Adell
turgi. Jag beklagar det också från his-
torisk synpunkt. Det skulle vara det
sista spåret av det gamla biktinstitutet,
som på detta sätt skulle försvinna ur
kyrkan.» —
Till denna invändning måste jag lägga
den att detta förslag ej tar sikte på
landsortens ovan antydda svårigheter. Är
det riktigt, vad jag nyss tillät mig påstå
att nattvardsgång i landsorten som regel
firas vid högmässogudstjänsttid, då kunna
vi ej bli hjälpta så länge det av Kyrko-
mötet uppställda villkoret kvarstår. ”Fill-
ståndet till brukande av denna form för
nattvardsfirning, skulle nämligen av dom-
kapitlet meddelas de församlingar, där
nattvardsgång anställes även på annan
tid än i sammanhang med den allmänna
gudstjänsten. I den liturgiska nämndens
betänkande stod det därjämte regelbun-
det anställes. Ordet efterlystes i debat-
ten av Biskop Billing, och, si, det be-
fanns bortslarvat av tryckfelsnisse; trots
detta kom det dock ej med i Kyrkomö-
tets beslut. Förstår jag saken rätt så
skulle landsortens kyrkfolk alltså fort-
farande stå inför precis samma svårig-
heter som hittills, för så vitt den ej vill
försöka sig på att skapa en regelbunden
sed av nattvardsgångar utan samband
med högmässan. Och därtill: den för-
samling, som törhända haft en regel-
bunden sed med nattvardsgudstjänster
utanför högmässan, skulle om intresset
överflyttades till högmässogudstjänsternas
nattvardsgångar se sig nödgad att återgå
till högmässogudstjänst med föregående
skriftermål, därest de andra nattvards-
gudstjänsterna upphörde. Det synes mig
därför som om detta förslaget lede av
en inre motsägelse.
Under kyrkomötesdebatten framkom-
mo emellertid ytterligare en del förslag.
På ett av dessa ber jag att få peka. Det
är det av Dr. E. Leufvén i ovan citerade
anförande framförda. Han yttrar: »Om
vi vilja hava kvar nattvardsgudstjänster
i form av högmässa, måste också tyngd-
punkten falla på nattvarden, och man
måste erkänna, att denna jämte sitt litur-
giska eller homiletiska appendix, skrifter-
målet, måste få den centrala platsen. Men
då måste också den andra faktorn (pre-
dikan) försvinna. — Om eventuellt nå-
gon av herrarna skulle känna sig chocke-
rad inför en sådan tanke, vill jag endast
säga, att man icke bör bliva chockerad
av Luther och Olaus Petri, ty det finnes
en fullständig och bestämd tradition för
denna tanke, — För mig pekar ju kon"
sekvensen snarast på den möjligheten,
"att predikan kan bortfalla, för att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
