Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Församlingssången i Guds hus
85
Församlingssången i Guds hus.
Fortsättning av artikeln »Sången i Guds hus» i föregående nummer.
Det kanske ock borde sägas ett
ord om den sångarglädje, som all-
männeligen grep omkring sig i Lu-
thers och hans efterföljares dagar,
så att vi verkligen förstå, att talet
om den sjungande kyrkan denna
tid ej är ett tomt ord.
R. Norén skriver härom i tidskr.
Kyrkosången 1904: »Det sjöngs ym-
nigt över allt i skolor och kyrkor,
vid furstehoven och i adelsborgarna,
i bildade borgerliga familjekretsar
och i allmänna folklivet. Förutom
otaliga sångböcker hade denna tid
rent av en levande »musikpress».
Lekare och pipare (die fahrenden
Spielleute), dessa från medeltiden
ännu kvarlevande, musicerande och
vissjungande, men framför allt tig-
gande vagabonder, som kringsvär-
made stad och land; lärdomsskolor-
nas fattiga »kurrendaner», som i
städer och bondbyar, i ur och skur
för var mans dörr både på latin och
modersmål sjöngo ihop sitt knappa
levebröd; hantverksskråens nomadi-
serande lärlingar och gesäller, som
ofta voro duktiga vissångare och,
för stolta att tigga, under sina resor
uppehöllo sig med sång samt änt-
ligen de tornspelande stadszinkenis-
ternas hedervärda borgarskrå —
dessa voro den tidens levande mu-
sikpress, som i den lutherska refor-
mationens historia spelade en ej
oviktig roll. Det var huvudsakligen
genom dessas förmedling, som de
nya lutherska kyrkovisorna flögo
världen kring och med begärelse
hördes och lärdes utantill av det
efter evangelium hungrande, ej läs-
kunniga folket.> —
. Ett utmärkande drag för dessa
kyrkovisor var ej blott den saft och
kraft, som låg i de kärnfulla melo-
dierna, utan ej minst den stundom
livliga rytmen. Melodien uppfattas
och uppskattas blott av den musi-
kaliske d. v. s. den med gehör ut-
rustade, men rytmen vädjar till alla
människor. Det rytmiska sinnet
ligger också i vår natur. Man tänke
på hjärtats och pulsens regelmässiga
gång, på den regelbundna in- och
utandningen, på benens och armar-
nas taktmässiga rörelser, när vi gå,
på den automatiska precisionen vid
knäppandet av en rad knappar
m. m., m. a. o. det finns en drift
hos oss att uppdela våra funktioner
i noga avmätta och regelbundet väx-
lande rörelser, en drift, som bott-
nar i »människans egna fysiologiska
livsprocesser» ".
Det är härtill, som det rytmiska
i sången anknyter sig. All gemen-
sam sång sammanhålles genom dess
rytmik. Men de gamla kyrkovisor-
na hade en mycket kraftigt utpräg-
lad rytm, stundom jämn, men ofta
ojämn . och ganska växlingsrik.
Detta meddelade åt sången en viss
friskhet och livfullhet, och därför
har det särskilt genom sällskapet
EK. S. V:s strävanden arbetats på
att åt gudstjänsten återbörda våra
gamla psalmmelodier i sin ur-
sprungliga rytmiska form. Det har
också lyckats att få in åtskilliga så-
dana melodier i vår nya koralbok,
så att strävandena i detta avseende
ha icke varit förgäves.
Psalmsången utfördes under hela
1500-talet och ända fram på 1600-
talet utan orgelackompagnement.
Först 1636 är bestämt betygat ge-
nom organisten Teophilus Stade i
Niärnberg, att orgeln börjat brukas
1 Se prof. Cederschiölds intressanta arbete: Rytmens trollmakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
