Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
vid församlingens sång. Ehuru org-
larna på Luthers tid hade fullstän-
dig skala och voro försedda med
flera register samt pedal, användes
de dock blott till att preludiera, in-
terludiera, ledsaga figuralsången
samt alternera med kören i delar av
mässan. Den rytmiskt utpräglade
psalmsången torde ej ha velat ställa
sig under orgelinstrumentets herra-
döme. Det senares allbekanta brist
på rytmik försvårade en sådan an-
ordning. Men i den mån orglar
mer och mer kommo till bruk vid
gudstjänsterna, togo de så småning-
om övermakten och blevo på grund
av sin rytmlöshet en viktig anled-
ning till att utjämna de gamla ryt-
miska koralerna, såsom de före-
komma i koralböckerna från 1800-
talets början ’. I kyrkoförfallets tid,
då kyrkobesöken avtogo, sjunker
församlingssången ned till viskande
toner här och var, och orgeln spelar
ensam. .
Vi få dock ej skylla församlings-
sångens utdöende enbart på orgeln.
Fattar den senare sin uppgift i detta
till synes omaka äktenskap: ej att
dominera utan att ledsaga försam-
lingssången, kunna dessa två trivas
ganska bra tillsammans. Försam-
lingen förlänar åt sången den ound-
gängliga rytmen, orgeln riktar den
ensamt gående sångstämman hos
de sjungande med harmoniernas
; välljud och liksom binder allt till-
sammans. Nej, frågan att få till
stånd en kraftig och livfull försam-
:lingssång löses ej enbart genom frå-
geställningen — rytmisk—utjämnad.
Det har K. S. V. fått lära, då erfa-
’renheten fick tala sitt omutliga
"språk.
Denna mycket omdebatterade
ifråga synes mig ej blott såsom en
musikalisk taktfråga, utan den bott-
nar i det psykologiska och djupast
F.M. Allard ’
sett i det religiösa. Utrymmet med-
giver blott några antydningar. Det
är ej antalet sångkunniga guds-
tjänstbesökare, som är det psykolo-
giskt avgörande. I en domkyrka
kunna hundratal närvarande tiga
vid även kända psalmmelodier, men
i en krets av några tiotal kan det
vara livlig, kraftfull sång. Låt oss
fråga: var sjunges det i det religiösa
Sverige? Jo, t. ex. där gammaldags
kyrklighet råder, i friförsamlingar-
nas bönhus och kapell, på de kyrk-
liga mötena — och varför? Där
finnes vad som ej fanns i den som
exempel antagna stora domkyrkan
— inre solidaritet. Man kan uttala
såsom en livslag, att samhörighets-
känslan hos det sjungande subjek-
tet (församlingen) går alltid paral-
lelt med lusten att sjunga.
Så är det även på andra områ-
den, när en mäktig idé framkallar
en folkrörelse. I franska revolutio-
nen sjöngs marseljäsen med liv och
lust av massorna. I vår tids arbetar-
rörelse har man sjungit Arbetets sö-
ner, Internationalen m. m. Idén
födde sammanslutning, samman-
slutningen födde sång. Sången var
det, som stundom bröt isen. Det
vore kanske för djärvt att påstå att
utan marseljäsen hade revolutionen
fått ett annat förlopp, men visst är
att utan den bärande frihetsidén
hade aldrig marseljäsen blivit vad
den blev.
Så även på det religiösa livets
område. Kristi församling är Kristi
kropp. Får jag lekamligen kämpa
såsom under en strid, eggar mot-
ståndet till förnyade kraftansträng-
ningar. Mottar jag ett hugg och
blir sårad, avlockar det kanske ett
smärterop. När Kristi församling,
som är hans kropp, genomlever all-
varliga brytningstider, kamptider
för värn av omfattade på nytt i för-
1 Se närmare om anledningarna härtill i P. Nodermanns Studier i Svensk
Hymnologi, sid. 52 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
