Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handboksförslaget 1926
emellertid ’icke att saknas av så många
som det nuvarande andra.
Bibelspråken inledas enligt förslaget:
»Låtom oss nu höra Skriftens ord». Detta
innebär en avgjord försämring. Bibel-
språken få genom erinringen dels om att
det är Guds ord, som skall höras, dels
om att dessa ord handla om så betydelse-
fulla ting som döden och uppståndelsen,
ökad vikt och eftertryck. Ändringen
måste väl ha sin upprinnelse i något
slags läroskäl. Men den som av dylika
skäl har svårt att beteckna de lästa bi-
belspråken ’såsom Herrens ord, måtte
vara fången i några egendomliga, trånga
verbalinspirationsfunderingar.
Beträffande bibelspråken är först så-
som en nyhet att anteckna, att Joh. 11:25,
26 alltid skall läsas. Däremot torde
knappast vara något att invända. Vidare
är urvalet betydligt rikhaltigare än förut,
en stor förbättring. Slutligen har ock
beträffande språkens inbördes ordning en
reform vidtagits. De äro nu delade i tre
avdelningar: en gammaltestamentlig, en
evangelisk, en apostolisk. Värdet av
denna sista reform torde emellertid få
anses lindrigast sagt tvivelaktigt. En rim-
ligare ordning än för närvarande är vis-
serligen högeligen av nöden. Det nuva-
rande sättet att rada upp dem har fört
till att man vid de flesta begravningar
får höra några fullständigt på måfå ur
handbokens förråd plockade bibelord.
Envar som försökt att sammanställa
lämpliga bibelspråk efter någon bestämd
grundtanke, vet hur svårt detta är, och
att prästerna härvid väl skulle behöva
någon ledning av handboken, om resul-
tatet skulle bli drägligt. Det är väl ock
att giva något slags ledning som försla-
get avser. Men åtminstone för ett ur li-
turgisk synpunkt gjort val är väl den
föreslagna indelningen fullständigt värde-
lös som ledtråd. Här hade dock kom-
mitterade haft ett utmärkt tillfälle att
åstadkomma en både ur praktisk, litur-
gisk och religiös synpunkt värdefull för-
bättring av handboken, nämligen genom
att i alternativa serier enligt en viss
grundtanke sammanställa lämpliga bibel-
ord. Vid sidan av några vid dödsfall i
allmänhet passande serier borde ock fun-
nits serier för särskilda tillfällen, t. ex.
barn- och ungdomsbegravningar.
Bland övriga smärre förändringar för-
tjänar särskilt framhållas, att antifonien:
»För mig är livet Kristus» åter gjorts
sångbar genom återgång till den gamla
ordalydelsen.
Vid vårt begravningsritual låder emel-
lertid en svår brist, som man hade kun-
169
nat hoppas skulle ha blivit avhjälpt.
Där finnes icke det minsta spår av att
den döde är av Kyrkan och de efter-
levande ihågkommen i deras böner. Att
ge uttryck häråt är dock ett fullt legitimt
behov och därtill förvisso fullt evange-
liskt. .
Luther säger härom: »Fär die Toten,
weil die Sehrift nichts davon meldet,
halte ich, dass aus freier Andacht nicht
Sände sei, so oder desgleichen zu bitten:
Lieber Gott, hat’s mit der Seele solche
Gestalt, dass ihr zu helfen sei, so sei ihr
gnädig usv.» (Erl uppl. 30:370).
Även Apologien erkänner det berätti-
gade häri: »Quam (scil. orationem pro
mortuis) nos non prohibemus, sed appli-
cationem coenae Domini pro mortuis ex
opere operato improbamus» (Mäller, Die
symbol. Biächer s. 269, Billing, Lutherska
Kyrkans hekännelseskrifter s. 228).
Vår första evangeliska handbok på
svenska är i detta sammanhang värd att
minnas. Olavus Petri har nämligen där
i sin begravningsbön »O allsmäktige, evige
Gud» också följande passus: »$Se till oss,
o himmelske Fader, och hör mildeligen
vår flitiga bön, att om denne vår broders
skickelse nu så tillstädjer, att vi kunna
bedja för honom, så falla vi endräkteliga
till dig och bedja, att du ville bevisa ho-
nom din barmhärtighet, låta honom vila
med dina utkorade vänner, Abraham,
Isak och Jakob, och låta din Son Jesus
Kristus uppväcka honom på den yttersta
dagen i de rättfärdigas uppståndelse, och
giv oss din nåd att denna vår tjänst må
vara dig tacknämlig.»
Genom n:r 81 i den nya Evangelie-
bokens Bönbok har ock erkänts, att en
dylik bön alltfort är fullt förenlig med
den svenska Kyrkans lära.
Under sådana förhållanden hade man
väl kunnat vänta, att det nya förslaget
försökt förinnerliga jordfästningsritualet
med en dylik bön.
Vilken är väl den moder, som så länge
hennes barn lever, beder för dess välgång,
men när det dör, genast stryker det ur
sin bön? Skulle modern Kyrkan glömma
sina döda barn?
Bästa platsen för en dylik bön vore
väl före mullkastningen. Till en början
hade ju n:r 81 i Ev.-bokens Bönbok med
några smärre förändringar kunnat använ-
das. Den äger ju redan kyrklig sank-
tion. Någon strid om dess tillåtlighet
borde åtminstone icke av läroskäl behöva
ifrågakomma.
Tänka vi på människors skröplighet
och på dödens allvar, så är väl svårt att
förneka, att en dylik bön vore ett mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
