Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
sikalisk omväxling, efter melodiska
inslag. Dessa framkomma ock, så-
som det synes, under tvenne förhål-
landen. Antingen uppträder det me-
lodiösa i fixa liturgiska moment,
d. v. s. uti sådana, som söndagligen
återkomma, ex. benedicamus. Eller
också framträder det melodiösa i
upprepade moment, såsom i anti-
fonen, som omgärdar psalmodien.
Här kan »recitationstvånget» los-
sas, då det är fråga om en redan
förut framförd ordalydelse. Här-
med är ej sagt, att alla upprepade
moment skulle på mera melodisk
’ väg uttryckas. Avvägningen mellan
det reciterade och det melodiösa
måste ske med en klassisk måtta,
för att helhetsintrycket skall bliva
så fullödigt som möjligt.
Av denna exposé framgår, att
liturgens eller försångarens sång är
något på samma gång individuellt
som rytmlöst i musikalisk mening.
Omedelbarheten i denna sångart
främjas bäst dels därigenom, att det
är en, som sjunger, dels därigenom
att den sjungande utan att hindras
av den musikaliska rytmens beto-
ningar skall följa textens egen be-
toning.
Om nu församlingssången skall
vara till arten skild från altar-
sången, måste den betecknas i mot-
sats mot det individuellt-rytmlösa
såsom socialt-rytmisk. De många,
som sjunga gemensamt, måste stå
i vissa relationer inbördes. Därav
det sociala draget, och detta möj-
ligöres av det rytmiska momentet.
Visserligen kan orgeln sägas intaga
en ledande och sammanhållande
ställning. Men orgeln är dock icke
det väsentliga härvidlag. Vore detta
förhållandet, skulle ingen menig-
hetssång vara möjlig utan ett ac-
kompanjerande instrument. Men
som vi alla veta, kan unison sång
äga rum även utan ackompanje-
mang. Orgelns roll inskränker sig
PF. M. Allard
till att dels lämna bistånd till sam-
manhållningen, dels giva den en-
samt i oktav gående melodien ett
harmoniskt underlag. I själva ver-
ket är det den musikaliska rytmen,
som håller de sjungande samman
och ej tillåter någon av dem att gå
sina egna vägar utan i stället, om
någon kommer i otakt, förr eller se-
nare inordnar honom i det hela.
Det kan nu ha sitt intresse att se,
hurudan menighetssången kommer
att framträda, om det rytmiska mo-
mentet förstärkes eller försvagas.
Ett förstärkande av rytmen (livli-
gare rytmik med hastigare tempo)
har den inverkan på det sociala mo-
mentet, att detsamma också förstär-
kes. Därvid framstår, vad vi popu-
lärt bruka benämna slagdängan. I
densamma präglas de rytmiska kon-
turerna kraftigare ut, om man ej
genom ett alltför ökat tempo kom-
mer för nära bristningsgränsen, så
att sammanhållningen äventyras.
Verkar den kraftigt utpräglade
rytmiken en större sammanhållning,
så blir det sociala momentet vid en
alltmer försvagad rytmik ävenledes
försvagat och företer rena upplös-
ningstendenser. Därvid framstår,
vad vi populärt bruka benämna
långsläpigheten. Det är tydligt, att
de utjämnade melodierna ha ten-
dens åt detta håll, liksom de kraf-
tigare rytmiska åt motsatta hållet.
Det ideala ligger mitt emellan slag-
dängans och långsläpighetens båda
antipoder. De utjämnade melodi-
erna få dock vid ett ej för långsamt
tempo rytmisk karaktär med var-
annan stavelse betonad. Dessa me-
lodier bära ett drag av högtidlighet
och värdighet och medföra en viss
lätthet att tillägna sig på grund av
sin enkla rytmik. De i rytmiskt
avseende ojämna melodierna få vid
ett ej för hastigt uppdrivet tempo
ändå något av lugn och måttfullhet
över sig i förening med frisk ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
