Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Men varken den trivialt-rytmiska
eller den ’sentimentalt-långsläpiga
melodien kunna på tid och längd
bevara sin popularitet. Gudsordet
är alltför allvarligt för att »guppas»
fram i slagdängans rytmer, allt för
innehållsrikt för att på längden
finna sig i det färglösas torftiga
dräkt. Gudsordet är alltför agres-
sivt för att på tid och längd för-
draga den tröga långsläpigheten,
alltför mycket fyllt av kraft och
frimodighet för att på längden tri-
vas samman med det veka och sen-
timentala. Kyrkosångens historia
visar, att dessa här beskrivna av-
arter alltid fört en efemär tillvaro,
under det att det mellan dessa anti-
poder måttfullt avvägda väl kan tid-
vis undanskymmas för att åter träda
fram i än härligare gestalt såsom
mera värdiga uttryck för det heliga,
som i sångens toner skall fram-
bäras.
III.
Det socialt-rytmiska, som vi fun-
no vid en jämförelse mellan försam-
lingssången och altarsången, och
det enkla-melodiösa, som utvanns,
när vi ställde församlingssången
gent emot körsången, syfta, såsom
vi lätt kunna finna, åt ett gemen-
samt håll. De äro särskilt lämpade
för »de många». Syntesen av dessa
hittills funna konstitutiva moment i
församlingssången blir då denna
sångarts karakteristikum, nämligen
dess allmännelighet. Här kan ej bli
"fråga om någon utgallring, utan här
skola alla deltaga. Församlings-
sången imponerar, därigenom att
den verkar »en masse». Om den,
som blott förfogar över ett fåtal to-
ner på sin röstskala, enär han sak-
nar gehör, deltager, stör detta ej en-
semblen. Hans nynnande drunknar
1 tonmassan, och alldeles säkert
kommer han icke att taga lednin-
gen. Även den, som är i fullkom-
F. M. Allard
lig saknad av gehör och röst, kan
också »vara med». Det skall åtmin-
stone »sjunga och spela till Guds
ära i hans hjärta». Djupast sett
torde hans insats i sången ej vara
oväsentligast. Om han ej förmår
fatta melodiens gång, har kan ofta
sinne för det rytmiska och kan så-
Iunda livas av de andras sång, smit-
tas av deras sångarglädje. Och
framför allt är det sjungna gudsor-
det något, som han kan fatta och
livas av, så att det lyser i ögat, om
det än ej svävar på läpparna.
Allmänneligheten är den gemen-
samma sångens främsta konstitu-
tiva moment. Brister det i detta
hänseende, så nynnar sången svagt
blott här och där hos de församlade.
Är allmänneligheten framträdande,
så ljuder den mäktigt och impone-
rande. De ofta framförda klagomå-
len, att sången ljuder så svagt i våra
kyrkor, äro egentligen en ankla-
gelse för bristande allmännelighet
och vad därmed sammanhänger.
I en diskussion, som ägde rum i
Sv. D. vid slutet av förra året, fram-
höllos flera orsaker och gåvos åt-
skilliga råd för att komma till ett
bättre. Sångkunnigheten efter all
undervisning i våra skolor och kän-
nedomen av åtminstone de vanligast
förekommande och mest tilltalande
psalmmelodierna borde göra sådana
förslag som »fullt verk», en ledande
trumpetstämma, en läktarkör eller
i grupper här och var utplanterade
sångare om ej överflödiga så dock
ej absolut oundgängliga. Starkare
stämmor i orgeln kunna ibland liva
till deltagande, men ibland förkväva
sången. Svagt ackompanjemang kan
giva den samfällda sången mera
rum, men stundom inbjuder det de
sjungande att lika dämpat åtfölja
ledningen. Kända melodier kunna
verka frimodighet till allmännare
deltagande men ibland på grund av
att de ofta förekomma väcka läng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
