Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skriftermål och skriftetal
att det allmänna skriftermålet tog
överhanden — den stora massan
av kommunikanter — existera icke
längre. Då det givetvis icke kan bli
fråga om att skapa något nytt tvång,
kunde man måhända tänka sig, att
en handledning för enskild själv-
prövning och förberedelse utarbeta-
des och finge sin plats i »En liten
bönbok». Men därjämte vore det
säkerligen önskvärt, att försök verk-
ligen gjordes till det enskilda skrif-
termålets återvinnande.
Vad man vidare saknar i d:r
Stadeners skrift är ett erkännande
av att skriftermålets energiska be-
tonande i den lutherska kyrkan lett
till att nattvarden själv skjutits i
skuggan och att detta innebär en
stor förlust. Det har med sanning
sagts, att »det svenska folket egent-
ligen aldrig gått till nattvarden, utan
till skrift». Men detta är också or-
saken till att altarets sakrament hos
oss i så hög grad fått något av bot-
stämning över sig — botstämningen
är på sin plats på dess förgård, men
den heliga akten själv skulle främst
vara eukaristi. Den förträngning
av nattvardens innebörd, vilken bli-
vit följd härav liksom av den över-
drivet individualistiska prägel, som
förkunnelsen om sakramentet för
det mesta burit hos oss, bär en dryg
del av skulden till dess nuvarande
undanskjutna ställning i vårt guds-
tjänstliv.. En annan risk, som skrif-
tetalet medför, är att skriftetalaren
på ett otillbörligt sätt trycker sin
subjektiva prägel på en akt, som
främst skulle präglas av det gudom-
ligas höga objektivitet.
Alldeles särskilt finna vi oss för-
anlåtna att ta avstånd från förf., då
han till sist gör sig till tolk för det
på senare tid ofta framförda kra-
vet att skilja nattvardsgudstjänsten
från högmässan. Att här vänta ett
erkännande av den fullständiga
högmässans enastående värde har
113
man väl knappast anledning till.
Men - däremot ’: kunde man väl ha
hoppats, att förf. i sitt försök till hi-
storisk motivering skulle ha avhållit
sig från direkt felaktiga uppgifter.
Han skriver emellertid: »Den gamla
kyrkan hade predikogudstjänsten
och nattvardsgudstjänsten. I den
romerska kyrkan äro de samman-
förda på ett klumpigt sätt till en ge-
mensam mässa». Det behövs ingen
särskilt djupgående liturgisk insikt
för att konstatera, hur fullkomligt
vilseledande denna framställning är.
Väl är det sant, att man för den
allra äldsta tiden sannolikt har att
räkna med ordets och sakramentets
gudstjänster såsom från varandra
skilda. Men faktiskt veta vi härom
mycket litet, och det gäller i varje
fall en tid, då vi ännu knappast ha
att räkna med fast utgestaltade li-
turgiska former. Den första direkta
framställning vi ha av den kristna
huvudgudstjänsten i Justinus Mar-
tyrens klassiska skildring från mit-
ten av det 2:dra århundradet visar
oss redan den kombination av or-
dets och sakramentets gudstjänst,
som vår fullständiga svenska hög-
mässa alltjämt bevarar — men som
d:r Stadener synes betrakta som en-
bart den romerska kyrkans »klum-
piga» påfund. Att denna samman-
satta gudstjänstform dominerar i
alla utbildade Jliturgier från den
gamla kyrkan, behöver icke särskilt
framhävas. Ingen annan gudstjänst-
typ har i sådan grad hela kyrkans
tradition bakom sig. Detta är må-
hända enbart icke tillräckligt för att
motivera dess bibehållande som
normal gudstjänstform även hos
oss. Men i varje fall borde det vara
tillräckligt för att mana våra litur-
giska reformatorer att taga i allvar-
ligt övervägande, om den icke göm-
mer djupare värden, än de hittills
funnit däri.
Yngve Brilioth. ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
